En miljökatastrof blev startskottet på hans konstnärskap. Trots en pessimistisk syn på människans förmåga att leva i fred och i balans med naturen, fortsatte Hayao Miyazaki göra komplexa filmer som förmedlar hopp och framtidstro.
1956 uppmärksammades flera fall av svåra neurologiska skador hos invånare i staden Minamata på den japanska ön Kyoshus västkust. Den okända sjukdomen verkade kunna överföras till foster i livmodern. 35 procent av de insjuknade avled. Efter tre år konstaterades det att skadorna orsakats av kvicksilverförgiftning. Sedan 1932 hade kemiföretaget Chissos fabrik i staden släppt ut metylkvicksilver med avloppsvattnet rakt ut i Minamatabukten.
Trots upptäckten gjorde myndigheter och företag mycket lite. En av Chissos få insatser var att sätta upp ett dotterföretag för att utvinna kvicksilver ur havsbottnen efter att den visat sig innehålla två kilo kvicksilver per ton bottensediment. Först 1968 upphörde utsläppen. De drabbades rättsliga processer mot staten och Chisso pågår än i dag. Minamataskandalen, tillsammans med flera andra fall av industriella föroreningar, skapade en ny miljö- och konsumentrörelse i Japan. En av de japanska kulturarbetare hos vilka katastrofen lämnade ett starkt intryck var den unge tecknaren Hayao Miyazaki.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Hayao Miyazaki föddes i Tokyo 1941. Hans far, Katsuji Miyazaki, var flygingenjör och drev en fabrik som tillverkade flygplansdelar åt det japanska flygvapnet. 1944 evakuerades familjen till Utsunomiya tio mil norr om Tokyo, ett viktigt centrum för den japanska rustningsindustrin.
Den 12 juli fällde B-29:or från amerikanska flygvapnets 58:e division 728 ton bomber över Utsunomiya. I eldstormen som följde förstördes stora delar av staden. Familjen Miyazaki tvingades återigen fly.
Även om han bara var fyra år när Japan kapitulerade kom upplevelserna under kriget, särskilt massbombningen av Utsunomiya, starkt att prägla Hayao Miyazakis liv och konstnärskap. Den unge Hayao grälade ofta med sin far som han tyckte vägrade acceptera sitt ansvar för Japans krigföring. Samtidigt delade far och son en fascination för flygande och flygmaskiner. Hayao blev duktig på att teckna stridsflyg, krigsfartyg och stridsvagnar. Människor tyckte han att det var svårare att rita.
Tredje året på gymnasiet, när han egentligen skulle studerat inför högskoleprovet, smet Miyazaki ut och såg Den vita ormen, den första animelångfilmen i färg, på bio. Ett intresse för filmanimation väcktes. Han blev antagen till elituniversitet Gakushuin, där många medlemmar i kejsarfamiljen studerat, och läste ekonomi och statsvetenskap. Vid den här tiden hade han börjat betrakta sig som marxist.
Efter examen fick han anställning på Tôei, ”Asiens Disney”, som animationsassisstent. Det var på Tôei som Miyazaki träffade den sex år äldre regissören Isao Takahata. De två skulle utveckla en vänskap och ett konstnärligt samarbete som varade fram till Takahatas död sommaren 2018.
Tecknaryrket var lågavlönat och snart blev Miyazaki involverad i det militanta animatörfacket.
Tecknaryrket var lågavlönat och snart blev Miyazaki involverad i det militanta animatörfacket. 1964 blev han vald till sekreterare för fackklubben på Tôei medan Takahata blev viceordförande.
Under 70-talet arbetade Miyazaki med att animera, skriva och regissera anime för tv. Det var under denna period han besökte Sverige med uppdraget att säkra rättigheterna till en Pippi Långstrump-tv-serie. Astrid Lindgren tackade bestämt nej och Miyazaki återvände tomhänt, intrycken från Stockholm och Visby skulle han dock komma att återvända till senare i sin karriär.
1979 fick han möjlighet att regissera sin första egna långfilm, Slottet i Cagliostro, den mest förbisedda delen i hans filmografi. Den är den enda av hans långfilmer som saknas på programmet när SF Bio visar Miyazaki x 10.
Det är förvisso den enda Miyazakifilmen som ingår i en redan etablerad animekanon. Den handlar om tecknaren Monkey Punchs populära karaktär Lupin III, men flera teman och visuella särdrag som han skulle komma att återvända till etablerades redan här: märkliga flygmaskiner, ruiner som återtagits av naturen och fartfyllda jaktscener.
Filmen floppade. Fansen reagerade negativt på förändringarna i ton och karaktärisering av huvudpersonerna.
Efter Slottet i Cagliostro hade Miyazaki under många år svårt att få göra sin nästa film. I början av 80-talet var de flesta animationsstudiorna skeptiska till originalidéer som inte var baserade på redan populära mangaprodukter.
Under lanseringen av Slottet i Cagliostro hade Miyazaki blivit bekant med Toshio Suzuki, redaktör på anime- och underhållningstidskriften Animage. Suzuki övertygade Miyazaki att realisera sina idéer i form av en manga. 1982 började Nausicaä från Vindarnas dal gå som följetong i Animage. Berättelsen om en postapokalyptisk värld som sväljs av en förgiftad djungel var tydligt inspirerad av miljökatastrofen i Minamata.
Mangan blev snabbt populär och Miyazaki övertygades om att göra den som långfilm. I Nausicaä från Vindarnas dal från 1983 introduceras flera typiska Miyazakiteman: Den unga kvinnliga protagonisten, krigets vansinne och naturen som slår tillbaka när den hotas. En annan konstant i Miyazakis filmer sedan Nausicaä har varit samarbetet med den experimentielle kompositören Joe Hisaishi.
1985 gick Topcraft, studion bakom Nausicaä, i konkurs och köptes upp av Hayao Miyazaki tillsammans med Isao Takahata och Toshio Suzuki. Så grundades Studio Ghibli. Namnet kommer från italienskans ghibli, den heta ökenvinden som blåser från Libyens högland mot Medelhavet. Ghibli är också smeknamnet på det italienska andra världskrigs-planet Caproni Ca.309.
1986 kom Ghiblis första film, Laputa – slottet i himlen. För att skaffa inspiration till filmmiljöerna besökte Miyazaki två gånger Rhondda i Wales, precis under och efter den stora kolgruvestrejken. I en intervju med Helen McCarthy 1999 förklarade han hur arbetarnas kamp påverkat filmen:
Jag var i Wales precis efter gruvarbetarnas strejk. Jag beundrade sättet som gruvarbetarfacket slogs till det bittra slutet, för sina arbetens och samhällens skull, och jag ville att filmen skulle återspegla styrkan hos de där samhällena.
1988 släppte Studio Ghibli två filmer. Medan Isao Takahatas Eldflugornas grav är en hjärtskärande berättelse om ett föräldralöst syskonpar i andra världskrigets slutskede är Miyazakis Min granne Totoro en stillsam och vacker meditation över barndomen och den besjälade naturen.
Berättelsen om elvaåriga Satsuki och fyraåriga Mei som flyttar in i ett gammalt hus i utkanten av en stor skog för att vara nära sin mor som ligger på sanatorium har vissa självbiografiska drag. Miyazakis egen mor var sängbunden med TBC mellan 1947 och 1955.
Miljöerna i filmen utgör exempel på det som på japanska kallas satoyama, ”mellan by och berg”, de allmänningar av gräs-, våtmark och skog som omgett japanska byar. Under 80-talet höll många satoyamas på att försvinna i takt med att det traditionella bylivet ersattes av storskalig jordbruksproduktion. Min granne Totoro blev en del av kampanjen för att bevara de unika miljöerna, ett arbete som idag leds av Totoro Hometown Foundation.
Trots det solglittrande och romantiska flygaräventyret är Porco Rosso kanske också Miyazakis mest uttalat politiska film. Huvudpersonen, ”den röda grisen”, deklarerar att han hellre är en gris än en fascist.
I Kikis expressbud från 1989 fick Miyazaki äntligen nytta av det misslyckade Pippiuppdraget, filmens Koriko är till stor del baserad på Visby och Gamla stan i Stockholm.
Porco Rosso från 1992 är en av få Miyazakifilmer som utspelar sig på en identifierbar plats i en identifierbar tid. Fabeln om flygaresset Marco som förvandlats till en antropomorf gris äger rum i Adriatiska havets Kvarnervik med fascisternas maktövertagande som bakgrund. Trots det solglittrande och romantiska flygaräventyret är Porco Rosso kanske också Miyazakis mest uttalat politiska film. Huvudpersonen, ”den röda grisen”, deklarerar att han hellre är en gris än en fascist.
1997 kom den episka fantasyfilmen Prinsessan Mononoke som kretsar kring konflikten mellan människorna i Järnstaden och skogens andar. Filmen utmärker sig genom sin moraliska komplexitet. Järnstadens ledare Lady Eboshi vill utvinna skogens resurser, men hon drivs inte av girighet eller krigslystnad som motståndarna i Nausicaä eller Laputa. Istället är hennes mål att göra Järnstaden till en fristad för samhällets utstötta.
Spirited Away från 2001 handlar om Chihiro som tillsammans med sina föräldrar råkar förvirra sig in i andevärlden. När föräldrarna förvandlas till grisar tvingas hon ta anställning på häxan Yubabas badhus. Det väldiga badhuset har setts som en skildring av kapitalismen där Chihiro alieneras till den grad att hon förlorar sitt eget namn, som Yubaba ersätter med Sen, tusen. Ett namn som reducerar Chihiros identitet till hennes monetära värde.
Filmen blev Studio Ghiblis verkliga genomslag i väst och vann en Oscar för bästa animerade film. Miyazaki vägrade att resa till Hollywood och ta emot priset i protest mot Förenta staternas krig i Afghanistan och Irak.
Motståndet mot Förenta staternas krigföring kom att utgöra bakgrund även för hans nästa film, Det levande slottet, från 2004. Filmen bygger på en fantasyroman av Diana Wynne Jones men till bokens handling adderade Miyazaki ett starkt anti-krigsbudskap.
2008 kom Ponyo på klippan vid havet, en återgång till barndomsskildringen i Totoro där balansen mellan människornas värld och naturen står i centrum.
Det skulle dröja till 2013 innan nästa film. Det blåser upp en vind är en delvis fiktiv biografi över flygingenjören Jiro Horikoshi som drömmer om att designa vackra flygmaskiner men istället får bygga stridsflyg. Miyazaki återvände här till sin livslånga fascination för flygandet som både den ultimata friheten och en potentiellt destruktiv kraft i militarismens tjänst.
Efter Det blåser upp en vind förklarade Miyazaki att han ämnade gå i pension. 2016 meddelade dock Studio Ghibli att han börjat arbeta på en ny film, baserad på Genzaburo Yoshinos uppväxtroman Kimitachi wa dô ikiru ka.
Miyazaki har ofta främst setts som en visuell mästare, mer intresserad av bilder och miljöer än av berättelser. Det gör att den politiska dimensionen av hans konstnärskap ofta glöms bort. Feminism, miljöfrågor och krigsmotstånd har varit lika återkommande som vattenfärgsbakgrunder och detaljrika scener.
Runt Sovjetunionens fall slutade Miyazaki betrakta sig som marxist. Enligt honom själv berodde det på att han kommit fram till att arbetarna inte alltid är de goda, en uppfattning som få marxister skulle ha något problem med förvisso.
Liksom William Morris befinner sig hans motstånd mot den industriella civilisationen i spänningen mellan en grön konservatism och en marxistisk tilltro till det kollektiva icke-alienerade arbetets möjligheter
I en intervju från 2008 i Studio Ghiblis eget magasin Neppu ansluter sig Miyazaki fortfarande till en i princip marxistisk analys av kapitalismen. Det han verkar ha förlorat tron på är socialismens möjligheter. Hans människosyn är för pessimistisk för att tillåta en sådan övertygelse.
Den demokratiska socialism han möjligtvis kan tro på är småskalig och lokal. Liksom William Morris befinner sig hans motstånd mot den industriella civilisationen i spänningen mellan en grön konservatism och en marxistisk tilltro till det kollektiva icke-alienerade arbetets möjligheter.
Essäisten Margaret Talbot har kallat Miyazaki för ett typexempel på Gramscis ord om intellektets pessimism och viljans optimism. Trots en djup misstro till människans förmåga att leva i fred och balans med naturen fortsätter han göra filmer som förmedlar optimism och framtidstro.
I intervjun med Neppu talar han om sina minnen av tiden som ung facklig aktivist:
Jag anser att vi har rätten att göra uppror. För att tala om mina egna erfarenheter, under 1960-talet var jag väldigt aktiv i facket. Jag menar inte att säga att vår aktivism var rätt eller fel. Men det var bättre att göra något än att göra ingenting. Revolutioner borde göras överallt.