Det kan knappas råda något tvivel om att aktivisten, kritikern, och universitetsläraren Joshua Clovers användning av ordet ”epik” är lika vanvördigt lekfull som hans poesi i övrigt. Röd epik är nämligen knappast något epos, utan en till omfånget tunn liten samling där orden i de fragmentariska dikterna liksom svävar runt på boksidorna med mycket luft mellan sig. Men vad det röda beträffar är författaren tydligt politisk. I skottgluggen står inte helt överraskande kapitalismen och repressionen. Oftast är kritiken kryddad med en rejäl dos ironi, som i detta stycke:
/…/liksom den hemliga/polisen finns marknaden/kommer tyvärr aldrig skicka dig/i fängelse för dina dikter/…/
Ibland vågar Clover dock bli totalt allvarlig och uppfodrande vilket är ganska befriande, som när han skriver:
Om vad vill är att lugnet /ska återställas är du fortfarande fienden/du har inte klart nog tänkt igenom/vad det innebär
Men han uppehåller sig också mycket kring vad det innebär att skriva politiskt, eller att skriva överhuvudtaget. Röd epik är överlag en mycket metalitterär bok, där det ”litterära” inbegriper allt från Gertrude Stein till popartister som M.I.A.
Jag kan inte riktigt avgöra om de sistnämnda ska vara något slags markörer för kapitalistiskt förfall, vilket i så fall är ett ganska trist och slentrianmässigt förhållningssätt. Detta förfall, eller kanske snarare fragmentering, som genomsyrar diktsamlingen speglar den poetiska riktning som kallas Post-Crisis Poetics som Joshua Clover är en av företrädarna för, och vars syfte är att skapa poesi som speglar världen efter finanskrisen 2008. Fragmenteringen finns både i innehållet, i beskrivningen senkapitalistisk alienering och i textens uppbrutna struktur.
Men det uppbrutna, fragmenterade kan som bekant också innebära öppningar, sprickor i maktens språk där motstånd kan födas. Kanske är Clovers poäng att ”röd” diktning för post-krisens tid inte kan utgöras av epos, utan i stället av det motstånd som kan gro i sprickorna, i fragmenten av de ”stora narrativen”, för att prata med postmoderna teoretiker.
Ändå lyckas inte riktigt Clovers dikter öppna upp några nya vyer för mig, även om det som vänsterperson är lätt att sympatisera med deras innehåll. De verkar helt enkelt vara lite väl upptagna av sin egen form.
