Du har suttit fängslad av den syriska regimen. Vad har det inneburit för dig personligen?
– Det har inte betytt så mycket personligen men jag såg till att dra nytta av observationerna jag gjorde. Jag var noga med att fortsätta vara journalist när jag satt fängslad. Jag fick en inblick i hur regimen fungerar inifrån och såg hur de torterar fångar. Jag mötte även IS-fångar i fängelset. Jag har ett helt kapitel om det i boken.

Hur var de?
– De var väldigt trevliga och sociala. En viktig slutsats som jag kunde dra var att IS består av en massa olika element, bland annat många helt vanliga arabiska killar och män. Många krigar med dem bara för att få lön och kunna föda sina familjer. Alla krigar inte för att bilda ett kalifat, många gör det för att störta regimen. IS har kontroll över stora områden där vanliga människor bor. Dessa har ofta inget annat val än att strida för dem. Men detta är svårt att diskutera i dag eftersom alla tror att IS bara består av psykopater. IS har haft oss i sina händer och styrt medierapporteringen om dem. Det är en väldigt förenklad bild som har etablerats.

Vad är dina största intryck från dina resor till Syrien?
– Jag slogs av hur livskraftiga människor är och hur de kan överleva de mest brutala situationer. Jag har ofta bjudits hem till familjer trots att de befinner sig mitt i ett krig. Sedan har tyvärr de etniska spänningarna i landet förvärrats av kriget. Precis som i Irak för tio år sedan har det blivit mer sekteristiskt och det kommer göra en samlevnad svårare i framtiden. Det är både positivt och negativt.

Hur ser situationen ut för kurderna i Syrien nu?
– Kurderna har länge varit marginaliserade och ointressanta för såväl regeringar som massmedia. De var inte en central aktör och hade inte uppmärksammats av omvärlden fram till belägringen av Kobane hösten 2014. Då blev de västmakternas främsta allierade mot IS. Det finns flera anledningar till detta. Den kurdiska rörelsen i Syrien (PYD/YPG) hade länge försökt hålla kurderna utanför kriget. Men när västvärlden upptäckte att IS fanns i juni 2014 och samtidigt upptäckte att det fanns kurder i Syrien som hade stridit mot dem under en lång tid allierade man sig med dem. Nu har kurderna tack vare västs flygbombningar kunnat expandera mycket i norra i Syrien. Min tes i boken är att Rojava räddades på grund av detta och att de utgör mellanösterns nyaste samhälle.

Hur ser du på framtiden för det politiska projektet i Rojava?
– De följer fortfarande sin ideologi om ett decentraliserat Syrien istället för en centraliserad stat. Nu i helgen pågick strider mellan regimen och kurderna och det visar att det finns spänningar mellan dessa grupper. Frågan är hur västvärlden kommer att reagera på detta. Kommer man att svika kurderna som man har gjort tidigare eller kommer man att backa upp dem? Jag har mött många kurder som fruktar att Assad kommer att anfalla dem den dagen när IS är borta. Men nu är de så starka att ingen grupp i Syrien som inte har ett eget flygvapen kan rå på dem. Sedan finns det externa fiender som Turkiet eftersom rörelsen spänner över gränsen till Turkiet. Det är en av anledningarna till att kriget har återvänt till Turkiet. Men jag tror att Rojava kommer överleva med eller utan västs uppbackning.

Kurderna i Rojava har en ganska speciell ideologi. Vad spelar den för roll?
– De betraktar sig själva som postmoderna och har en väldigt tydlig vänsterideologi. Och väst och USA har i regel inget intresse av att stödja sådana grupper. Men väst kan vara attraherade av tanken på ett decentraliserat Syrien, ungefär som det ser ut i irakiska Kurdistan. Dock är vänsterinslagen ett problem för USA.

Hur ser du på fredsprocessen?
– Fredsprocessen är väldigt upphaussad. Den gäller bara kriget i västra Syrien mellan regimen och oppositionen. Men i öst kommer kriget att fortsätta. Varken IS eller Al-Nusrafronten är med i förhandlingarna och Kurdernas rörelse PYD är blockerad från att delta i samtalen av Turkiet. Det finns en stor spänning mellan den Turkiet-stödda oppositionen och kurderna. Det är ett stort problem att kurderna inte är representerade. IS, regimen och kurderna är de tre största aktörerna i kriget. Av dem är två inte med i fredsförhandlingarna. Det säger ganska mycket.