Krönika

Rojin Pertow: Scifi-jättarna visar vägen ut ur slitsamhället

Rojin Pertow drar lärdomar av de långlivade kolosserna i Doris Lessings "Shikasta". Foto: Alejandra Cerda/Jack Mikrut/SvD /TT.

Egentligen är det inte att jättarna i Doris Lessings Shikasta lever så länge som är den stora kontrasten mot vår värld – utan att de kan ägna den tiden åt att utforska sina enda liv, skriver gästkrönikören Rojin Pertow.

Krönika

Doris Lessings scifi-­klassiker Shikasta utspelar sig i ett parallellt universum befolkat av människoliknande jättevarelser. De lever tusenåriga liv i perfekt harmoni med varandra. Detta ställs naturligtvis i kontrast mot människornas värld som är präglad av våld och förstörelse. I dag ett direkt uttjatat grepp men på 70-talet var det fortfarande lite coolt.

Något som dock gör att Shikasta sticker ut från andra scifi-utopier är jättarnas relationer till varandra. Eftersom de lever så länge har de också gott om tid att bygga närande, varaktiga relationer. De har ingen brådska med att skaffa barn för de lever i kanske 800 år och när de gör det är det heller inte bråttom med att barnet ska lära sig prata, flytta hemifrån och förverkliga sig självt. Till skillnad från oss som måste klämma in allting på 80 år.

På ett individuellt plan hänger självförverkligandet ihop med idén om valfrihet. Vi minns Ebba Buschs bevingade ord 2014: ”Låg pension efter föräldraledighet, deltid och ett låglöneyrke. Är det ojämställdhet? Gör andra val, få annat resultat”. Är du fattig? Välj att jobba med något du blir rik av i stället. Välj att inte få cancer och bli utförsäkrad. Maxa dig själv som människa.

Den uppenbara invändningen är att mycket väljs av omständigheter som ligger bortom individens kontroll. Dessutom är lönearbetet ett direkt hinder för självförverkligandet. Hur ska man orka ägna sig åt att måla i olja eller hinna utveckla sin fulla potential om man måste jobba och betala för sig hela tiden? ”Gör det du älskar och du behöver inte arbeta en dag till i ditt liv”, lyder ett amerikanskt ordstäv. Det är förstås skevt att arbete till och med på ett fantasi­plan ska ingå i självförverkligandet. De flesta jobbar för att överleva. Men det kapslar dystopiskt in det hela: om man ändå måste jobba i 50 år av sitt 80-­åriga liv så kan man passa på att jobba med något som man gillar.

Egentligen är det inte att jättarna i Shikasta lever så länge som är den stora kontrasten mot vår värld. Det är att de kan ägna den tiden åt att utforska sina enda liv. I Maslows behovstrappa är självförverkligandet det högsta steget. Det vore för hemskt om det sista steget i människans behovstrappa, efter att ha fått sina basala behov av trygghet och gemenskap tillfredsställda, ska vara att jobba, handla på Ica och betala hyra.

  • doris lessing
  • krönika
  • självförverkligande