När nyheten slog ned i slutet av mars om att Rolf Lassgård skiljer sig skyndade kvällstidningarna mot Gävle. Inte enbart för att deras livsluft består av snaskigheter utan också eftersom det förelåg ett genuint allmänintresse. Vad som sker med Rolf Lassgård sker även med Sverige. Mår Rolf Lassgård bra så mår Sverige bra, och har Rolf Lassgård ont i magen är det hela Sveriges magont han känner.
De här är något som den seriösa Rolf Lassgård-forskningen länge känt till. Maaret Koskinen, professor emerita i filmvetenskap vid Stockholms universitet, ägnar till exempel ett kapitel i antologin Historiska fiktioner åt frågan ”Hur Rolf blev Lassgård” och kopplingen mellan skådespelarens persona och den svenska självbilden. Precis som Clint Eastwood, Sylvester Stallone eller för den delen den kinesiske actionhjälten Wu Jing (Wolf warrior 2015–2017) – som Michael Tapper skriver om i ett annat av antologins kapitel – fått gestalta sina nationers revanschism och imperialistiska strävanden på film har Lassgård genom sin robusta uppenbarelse fått representera de ideologiska värderingar som den svenska biopubliken för ögonblicket haft störst behov av.
Enligt Koskinen började Lassgård axla rollen och ansvaret redan i genombrottsfilmen, den 50-tals- och folkhemsnostalgiska, Min store tjocke far (1992), när svenskarna var politiskt desillusionerade efter ett 80-tal dominerat av finansvalpar och nyliberalism. Sedan dess är det främst genom olika snutögon Lassgård betraktat, bedömt och diagnosticerat det svenska samhället(s förfall), från Gunvald Larsson i fem Sjöwall-Wahlöö-filmer till Kurt Wallander (sex filmer och två miniserier), Leif GW Perssons Lars Martin Johansson (tre miniserier) och Erik Bäckström i Jägarna (två långfilmer och en ännu pågående tv-serie), där han med sin blonda kalufs tryggt signalerat att även om tiderna förändras och historien går – Rolf Lassgård består.
Koskinens Lassgård-text är den roligaste i antologin som, antagligen på grund av sitt uttalande syfte att utgöra en hyllning till den nyss pensionerade filmprofessorn Erik Hedling, bitvis blir lite väl intern för en utomstående. Tappers nämnda text om Wolf warrior – ”Xi Jinpings Rambo” – sticker också ut positivt, även om den som läser hela antologin lätt kan missledas att tro att den amerikanska krigs- och propagandamaskinen slutade använda film som sitt ”weapon of choice” i och med John Waynes The Alamo (1960) eller på sin höjd Reaganerans Rambo (1982–1988). Faktum är att samtida Hollywoodproduktioner som skildrar militären eller CIA i regel görs tillsammans med så kallade ”entertainment liaisons”, som i utbyte mot filmmakarens tillgång till korrekt utrustning, inspelningsplatser, logotyper och så vidare, även deltar i manusarbete för att säkerställa att amerikanska intressen skildras på ett sakligt och korrekt sätt.
Men det är väl när sådana otäckheter från den stora världen utanför tränger sig på som det är skönt att krypa upp i stora björnfamnen och – för den som har Cmore – välja ut något ur kategorin ”Rolf Lassgård i våra hjärtan” att trösta sig med.