Inrikes 15 februari, 2018

Rossana Dinamarca ångrar inget

Efter 35 år i politiken och 16 år i riksdagen är det dags för Rossana Dinamarca att ha en annan heltidssyssla. För Flamman berättar hon om paritets värsta sidor – och varför hon aldrig ångrar någonting.

Rossana Dinamarca bär kvinnosymbolen både som ring och örhängen. Så är hon också feministisk talesperson för det parti som med stolthet kallar sig Sveriges första feministiska.
I alla fall i sju månader till.
Hela förra veckan befann sig Rossana Dinamarca mitt i en mediestorm efter att hon meddelat att hon planerar att lämna Vänsterpartiet efter valet i höst. Under helgens vänsterpartikongress har det lugnat sig lite.
När hon visar sig i talarstolen på kongresscentret i Karlstad under kongressens första dag ställer sig flera ombud upp och applåderar. Rossana Dinamarca får ursäkta sig. Hon ska bara presentera nästa talare.
Det är 16 år sedan hon tog plats i riksdagen. Ytterligare lika många sedan hon gav sig in i politiken för första gången.
Då var hon nio.

Rossana Dinamarca, nio år

Det är 1983. Rossana Dinamarca bor i Trollhättan med sina föräldrar. De har flytt från diktaturen i Chile, och lägenheten är jämt full av människor som pratar politik.
– Jag var väldigt medveten om varför mina föräldrar var här. Att Chile hade varit en diktatur, att de varit förföljda och att det inte gick att bo kvar där för att man inte fick säga vad man ville, säger Rossana Dinamarca till Flamman.
Ändå ser hon då de utrikespolitiska frågorna som ”vuxengrejer”. Hemska saker, men som hon inte direkt har med att göra. Tills hon åker på ett ungdomsläger med Vänsterpartiets barnorganisation Pionjärerna. Lägret har temat ”Nicaragua måste överleva”. Rossanas föräldrar har sett en annons för lägret i Ny Dag. De ser likheter mellan Chile och Nicaragua, och bestämmer sig för att skicka sin dotter.
Lägret förändrar allting. Rossana Dinamarca får bland annat kontakt med barnsoldater hos gerillan i Nicaragua, och förstår att ”vuxengrejer” också drabbar barn.
När hon kommer tillbaka från sommarlovet försöker hon få in frågan om barnsoldater i undervisningen.
– Då sa min fröken att det är viktigt det du säger, men vi har liksom inte tid och plats för det i skolan. Jag nöjde mig inte med det svaret. Jag tänkte att om det inte finns tid och plats här, då måste jag hitta den någon annanstans. Det var så jag kom i kontakt med politiken.

Rossana Dinamarca, 16 år

Under gymnasietiden snöar Rossana Dinamarca in på Malcolm X. Hon har en tröja med texten ”No Sellout” tryckt över ärmen och intresserar sig för situationen för de svarta under Sydafrikas apartheid. En kort period testar hon också att vara med i SSU.
– Det kände jag ganska snabbt, att det här var inte jag.
I parallellklassen går ett gäng som Rossana vet ”är vänster”, men de bor i en annan kommun. Någon organisation för ungdomar till vänster om Socialdemokraterna finns inte i Trollhättan.
Det är först när kommunpolitikerna vill stänga stadens utebad som något händer.
– Från Vänsterpartiet till Moderaterna var de eniga. De ville lägga ned badet och bygga en parkeringsplats där i stället. Men det här var det enda stället dit vi kunde ta oss för att bada själva på somrarna, när våra föräldrar var och jobbade på fabriken på dagen, säger Rossana Dinamarca.

Att komma till riksdagen och börja jobba med Gudrun, det var sjukt stort

Kampen mot beslutet för hon och några andra ungdomar med den kommunala gräsrotspolitikens hela arsenal: namninsamlingar, debattartiklar, och intervjuer i lokalpressen.
Till slut ger kommunpolitikerna med sig.
– Vi vann den striden. Men vi ville fortsätta påverka. Och jag och några andra, eftersom vi inte kände oss hemma i SSU, så bildade vi Ung vänster.
Under gymnasietiden blir både badet och Nelson Mandelas frigivelse bevis på att världen faktiskt går att förändra. Både i stort och smått.
– Jag kommer ihåg när han skulle släppas. Jag bad min lärare att få gå hem och titta på det. Jag både grät och rös och kände: det här är något som vi har gjort tillsammans. Det var ju det internationella trycket som gjorde att de inte kunde hålla kvar Mandela och inte kunde ha kvar apartheidsystemet. Så där märkte jag att det går fan att förändra. Och det är det som gör att man fortsätter, säger hon.

Rossana Dinamarca, 28 år

Rossana Dinamarca tar plats i riksdagen 2002. Hon står överst på listan och får flest personkryss.
Det är då snart tio år sedan hon tillsammans med en kompis från Trollhättan åkte till Vänsterpartiets kongress för att se Gudrun Schyman bli vald till partiledare.
– Vi åkte till Folkets hus i Stockholm och satte oss skithögt upp på åhörarläktaren och så skulle hon bli vald. Både min kompis och jag hade gåshud. Det var ett så jäkla stort ögonblick.
För Rossana Dinamarca var Gudrun Schyman och övriga partiledningen ”någon man såg i massmedia”. Inte någon man småpratade med. Definitivt ingen man jobbade på samma jobb som.
– Att komma till riksdagen och börja jobba med Gudrun, det var sjukt stort. Men det var också en väldigt turbulent tid som jag slängdes in i, säger Rossana Dinamarca.
Hon hade bara jobbat i ett år i Riksdagen när det uppdagas att Gudrun Schyman har fuskat med skatten. Partiledaren hade gjort avdrag i deklarationen för saker hon inte själv har betalat. Krisen eskalerar och slutar med Schymans avgång.
– Det var sjukt omvälvande att gå från att jag skulle jobba för en av mina förebilder till att det bara blev en stor besvikelse.
Hela tiden fram till nästa val är Rossana Dinamarca övertygad om att hennes politiska karriär håller på att gå åt pipan och att hon är fel person på fel plats. Hennes personkryssare skulle tveklöst inse sitt misstag till nästa gång.
– Jag hade nog inte så bra självförtroende när jag kom in i riksdagen. Jag trodde inte att jag skulle klara av att sitta mer än en mandatperiod innan jag blev utslängd för att folk skulle tycka att jag var så dålig.
Men Vänsterpartiets väljare höll inte med. Rossana Dinamarca ska komma att bli inkryssad i ytterligare tre riksdagsval.

Rossana Dinamarca, 37 år

Gudrun Schyman efterträds på partiledarposten av Ulla Hoffmann och därefter av Lars Ohly. Men vem som ska efterträda Ohly är inte solklart. En av de mest lovande partiledarkandidaterna heter Rossana Dinamarca. En annan: Jonas Sjöstedt.
Samtidigt pågår en diskussion om delat partiledarskap inom Vänsterpartiet. Vid en sådan uppdelning, menar många, är det en ganska självklar sak att Sjöstedt och Dinamarca skulle bli de som får dela på posten.
Men Rossana vägrar.
– Hade man haft delat partiledarskap skulle man ha minst en manlig partiledare. För evigt. Och jag tycker att man ska kunna välja bara en kvinna. Jag hoppas att den tiden kommer också, för jag tycker att det hade varit synd om Gudrun Schyman blev en parentes i vår historia, säger Rossana Dinamarca.
– Det var många som sa det till mig då också: ”varför är du så emot delat partiledarskap? Hade du varit för det är det självklart att det blir du och Jonas”. Och jag kände bara: fast jag tycker inte att vi ska ha delat partiledarskap.
Jonas Sjöstedt vinner omröstningen om partiledarskapet med 179 röster mot Dinamarcas 39.

Vi hade extremt hårda tongångar internt, som jag faktiskt blev ganska förvånad över. Det var inga vackra sidor av partiet

Även om partiledarstriden utåt sett fördes med god ton, var det helt annorlunda inom partiet, enligt Rossana Dinamarca.
– Vi hade extremt hårda tongångar internt, som jag faktiskt blev ganska förvånad över. Det var inga vackra sidor av partiet. Så det tog ett tag innan jag kom igen och kände lust inför att kämpa för vårt parti igen. Det var en erfarenhet på många sätt, men det var en otroligt jobbig tid i mitt liv.

Rossana Dinamarca, 44 år

35 år efter att hon släpptes av vid stationen i Trollhättan för att åka på läger med Pionjärerna får Rossana Dinamarca till slut tala inför den församlade partikongressen i Karlstad. Hon har lämnat sina uppdrag i partistyrelsen, men kommer att jobba kvar i riksdagen – och i valrörelsen – fram till valet. Rossanas mamma är med på scen. Den här gången applåderar ombuden ännu högre.
När Rossana meddelade sin avgång en dryg vecka tidigare twittrade Gudrun Schyman:
”Åh vad sorgligt! Bästa feministen i Riksdagen slutar. Jag som hade sett fram emot att vi skulle bli kollegor, igen, visserligen inte i samma parti men för samma sak och med samma feministiska analys. Nu får vi ses på andra arenor!”
– Då fulgrät jag, säger Rossana Dinamarca.
Vad som händer sen vet hon inte själv ännu. Först efter valet har hon planerat in tid för att vila ut och tänka efter.
Hade hon stannat kvar, hade hon antagligen varit en toppkandidat till partiledarposten efter Jonas Sjöstedt.
– Jag är extremt smickrad att folk tänker så. Men jag kan fortfarande inte ens svara på om jag ställde upp som kandidat förra gången för att det var någonting jag själv ville, eller om det var för att jag blev smickrad över att folk ville ha mig där, säger hon.
Nu blir hon med stor säkerhet aldrig partiledare. Det är inget hon ångrar, säger hon. Rossana Dinamarca har låtit två lärdomar leda riksdagsarbetet.
Att aldrig sälja ut, precis som Malcom X förespråkade.
Och att alltid vara lojal mot politiken, men aldrig personen bakom.
– De två grejerna har varit extremt viktiga för mig. Och då hamnar du inte i ett läge där du ångrar någonting.
Det finns de som skulle säga att du har varit otaktisk i det här.
– Ja det har jag säkert varit. Men jag har inte kompromissat med mig själv. Det hade känts skit för min egen del om jag hade varit supertaktisk men kompromissat sönder mig själv. Då hade jag varit på en position på någon annans villkor. Och vad ska jag då vara på den positionen för?
Tor Gasslander

Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Reportage 03 juli, 2025

En annan värld är möjlig

På en kulle i Solna berättar ”ET” – Erik Thomas Persson, ufo-aktivist – om vad han en kväll såg på stjärnhimlen. Foto: Liz Fällman.

Är vi ensamma i universum? Ufo-gåtan har gäckat generationer av skeptiker, troende och nyfikna, från rymdkommunister till underrättelsetjänster. Där någon fruktar ett högteknologiskt hot hoppas någon annan på kosmisk frälsning – från oss själva.

– Det var en klart lysande ljusprick, kanske tre gånger större än Venus, bakom dimmolnen. Den färdades vad som måste varit ett par mil över himlen, på åtta-tio sekunder, helt tyst.

Vi står i gassande sol på berget i Solna där Erik Thomas Persson, eller ”ET” som han kallas i ufo-sammanhang, hade en av sina första himmelsupplevelser för några år sedan. Sin allra närmsta kontakt vill han inte riktigt berätta om, då han – trots allt vi redan avhandlat senaste timmen – är rädd att jag skulle mista allt förtroende för honom.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 03 juli, 2025

Vänstern måste börja bygga igen

I maj meddelades att Australiens första labbodlade kött snart finns på menyerna. Tre nya produkter, däribland en foie gras skapad från odlade celler från japansk vaktel, har godkänts för försäljning. Foto: Jessica Hromas/Guardian/eyevine/TT.

I New York visar Zohran Mamdani att framtidstro, investeringar och politisk fantasi kan vinna väljarnas hjärtan. Det är dags att sluta förvalta bristen – och börja bygga överflöd.

Är framtiden ljus eller mörk?

Svårt att säga. Men visst blir man glad att se New Yorks nya favoritsocialist Zohran Mamdani skrämma slag på miljardärerna i världens rikaste stad. Han vann inte bara det demokratiska primärvalet med löften om hyresreglering och bostadsbyggande, allmän barnomsorg, gratis kollektivtrafik, och statliga matbutiker som pressar ned priserna. Han visade också att om man vill vinna människors hjärtan behövs framtidstro och inte bara krislarm.

Och det är kanske hans främsta bidrag till vår tids vänster. Hoppet.

De senaste månaderna har boken Abundance, skriven av de liberala journalisterna Derek Thompson och Ezra Klein, diskuterats flitigt i USA. I veckans nummer djupdyker Mathias Wåg i hur löften om överflöd inte bara tillhör borgerligheten, utan också varit ett viktigt recept för vänsterframgångar, om än i annan tappning än deras liberala sådana.

Det räcker inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Ändå har delar av den amerikanska vänstern varit märkbart stängd inför bokens budskap. Trots att den förespråkar storskaliga statliga investeringar, i kombination med att plocka bort hämmande statlig byråkrati, har man låtsats som att det är en vänstervariant av Elon Musks nedskärningsprogram Doge. Det avslöjar något i en inställning som klamrat sig fast i delar av vänstern: tanken att uppgiften är att stoppa olika projekt.

Karaktäristiskt nog har Zohran Mamdani en annan syn. När han fick frågan av en journalist om han är ”Abundance-pillrad” svarade han: ”Det där samtalet har bidragit med mycket.”

Det räcker nämligen inte att omfördela det som redan finns – och säga nej till resten. Om man vill vinna behöver man erbjuda väljarna något mer.

Men den främsta framtidsorienterade ideologin som levererats till vänster om socialdemokratin på senare år är tyvärr den destruktiva teorin om nedväxt. Alltså att tillväxten som sådan är ett hot, och att världens befolkning måste övertygas att leva allt fattigare liv. Det finns kloka röster som talar om selektiv nedväxt – men de drunknar ofta i en puritansk moralism som skrämmer bort fler än den övertygar.

I praktiken betyder det att den gryende medelklassen i Indien, Kina och andra delar av världen måste leva utan de bilar och kylskåp som vi andra tar för givet. Lycka till att förklara det för dem.

Människan är anpasslig och klarar garanterat att överleva under extrema väderförhållanden och matbrist. Men som politiskt projekt är det inte bara dött: det framstår allt mer som om de nyliberala slipskillarna på Timbro får eldunderstöd för sin åtstramningspolitik av hippiekusinerna från Järna.

Det betyder inte att all tillväxt är bra sådan. Däremot handlar det, som den norska statsvetaren Ola Innset förklarade i Flamman (3/4 2023), om att skala ned fossiltunga sektorer och skifta upp sådana som bringar lycka och framsteg. Och vad gäller grundpoängen har Klein och Thompson rätt – det räcker inte med att omfördela, det bästa sättet att skapa mer åt fler är att bygga. (Höghastighetståg, solparker, lågprisbostäder…)

I veckans nummer samlar vi några texter som blickar framåt i tiden, med rymdkommunistiska drömmar om Mars och ufon. Givetvis med glimten i ögat – det är inte där vår tids främsta kamper står. Men när det gäller AI har vänstern intagit sitt sedvanliga nejsägande. Detta trots att här finns ett verktyg som gör historiens alla kunskaper tillgängliga vid våra fingerspetsar, och som en gång för alla tycks visa att jakten på sanning och skönhet är ett kollektivt äventyr snarare än enskilda geniers verk.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Svaret kan inte vara att reglera sönder teknologin, med hänvisning till individers intellektuella egendomar, utan att utforska hur verktygen kan ta mänskligheten till nya höjder. Givetvis samtidigt som vi säger till AI-företagen: Tack för de fina verktygen, men de är resultatet av vår kollektiva strävan. Dags att lämna tillbaka dem.

Högern har insett att tiden är kommen för överflödspolitik, men bara när det gäller försvaret och kärnkraften. Den kommer aldrig att bygga någonting annat, då den prioriterar kortsiktiga skattesänkningar och meningslösa rotavdrag för nya spishällar, i stället för att bygga det som samhället verkligen behöver.

Det som behövs nu är en socialistisk överflödspolitik.

Tänk dig att vakna utan stress i kroppen. Lägenheten är ljus, tyst och sval – elen kommer från det nationella sol- och vindnätet som byggdes ut under åren då man äntligen slutade lyssna på Timbro och började bygga igen. Ventilationen är perfekt, och köket fullt av råvaror från det offentliga distributionssystemet. Hyran är låg och stabil. Inte för att du har tur – utan för att bostäder är allmän egendom.

Du tar hissen ned till gatan. Några barn leker med drönare mellan träden. Ett pensionerat undersköterskepar matar duvor. Du går till det kooperativa kaféet i kvarteret, där ingen behöver stressa över marginaler. Du tar en kaffe och en smörgås med labbodlad entrecôte, rökt tomat och fermenterad citronmajonnäs. Det smakar utmärkt, och du tar en till, bara för att du kan.

Jobbet börjar vid nio. Du arbetar fyra dagar i veckan med att planera regionala tåglinjer, på ett samägt bolag där vinsterna återinvesteras i ny teknik, kortare arbetsveckor och bättre förmåner. Alla har tjänstepension, veckolång återhämtningsledighet och rätt till kompetensutveckling varje år. Du funderar på ett år i Rio de Janeiro.

Läs mer

På lunchen tränar du i det kommunala gymmet, bastar snabbt och äter med några kollegor. Diskussionerna rör sig mellan AI-promptning, boktips, nya tågmodeller och fotbollsresultat. En bjuder på ekologiskt bubbelvatten från sitt odlingskooperativ. En annan delar ut hemgjorda maränger – han testade ett nytt köksprogram kvällen innan.

På eftermiddagen hämtar du din dotter på förskolan. Hon visar upp en liten robot som barnen byggt tillsammans, med återvunna delar från gamla leksaker. Du skrattar – den är klumpig men rör sig, nästan. Ni tar snabbtåget hem, smidigt och tyst, och går sista biten genom en bilfri stadsgata där ett jazzband spelar under ett körsbärsträd. Någon frågar om ni vill ha glass.

Du tackar ja. Det finns gott om allt nu.

Diskutera på forumet (0 svar)
Nyheter/Reportage 02 juli, 2025

Koks i lasten?

Genom Gävle hamn, som drivits helt av turkiska Yilport sedan 2016, passerar sex miljoner ton gods - varje år. Foto: Gävle Hamn.

Allt fler svenska hamnar gör jättebeslag av kokain, ofta bland bananer eller andra laster från Sydamerika. Men i Gävle hamn, som drivs av turkiska Yilport och tar emot hälften av Sveriges kaffe, har man bara hittat två gram – på 15 år. ”Något myndigheterna borde undersöka”, menar amerikanska experten Douglas Farah.

2016 skakar några mäktiga män hand på Sydamerikas västkust. I ett och samma rum hittas Ecuadors dåvarande vänsterpresident Rafael Correa, Turkiets ledare Recep Tayyip Erdogan, och Robert Yildirim – högste chef för transport- och gruvjätten Yildirim Group.

Den största turkiska investeringen i Ecuador någonsin – 750 miljoner dollar – har just rotts i hamn. Containerhamnen Puerto Bolivár ägs nu på ett 50-årskontrakt av Yildirim-gruppens hamnbolag Yilport, som är mitt i en global expansionsfas.

Ecuador är en bananrepublik i ordets bokstavliga mening. Mellan 6 och 7 miljoner ton bananer – en tredjedel av världens konsumtion – lämnar landet årligen, främst genom Puerto Bolivár och hamnarna i den större staden Guayaquil, där Yilports regionala högkvarter ligger.

Landet har också under 2020-talet allt oftare börjat kallas en narkostat. Douglas Farah (bilden), grävande journalist och expert på organiserad brottslighet som verkat i Sydamerika sedan 1980-talet, berättar för Flamman att Ecuador länge varit viktigt i det vita guldets leveranskedja, men hur det på senare år blivit ”enormt”.

– Ecuador var alltid något av en ”lagerlokal”, med [vänstergerillan] Farc vid colombianska gränsen mot öst, och Peru i söder. Två storproducenter till grannländer, som behövde någonstans att förvara allt, säger han.

Douglas Farah fortsätter förklara hur fredsavtalet 2016 mellan Farc och Colombias regering ledde till att gerillan fragmenterades, och utbrytargrupper sökte nya möjligheter att förflytta eller expandera verksamheten.

– Dessutom är den officiella valutan i Ecuador den amerikanska dollarn, och bankerna nästan helt oreglerade.

Gräns. Beväpnad ecuadoriansk soldat i en av Guayaquils hamnar. Cesar Munoz/AP

Hela 57 procent av banancontainrarna från Guayaquil innehåller kokain när de kontrolleras i belgiska Antwerpen, enligt en rapport från EU-kommissionen, som besökte Guayaquil 2023 under Ylva Johanssons ledning.

– Bananlaster får förtur, för att de är så tidskänsliga. Ruttnar bananerna till sjöss på grund av en dags försening förlorar du miljontals dollar, förklarar Douglas Farah, och berättar att kokain även ofta göms bland blommor av samma anledning – pålitlighet och punktlighet.

Förra året beslagtogs 419 ton kokain i Europa, berättar Laurent Laniel, analytiker på EU:s drogmyndighet EUDA.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 02 juli, 2025

Från rosé till revolution

Extinction Rebellions röda rebeller intar Donners plats i Visby. Foto: Christine Olsson/TT.

Under Almedalsveckan träffas företag och pr-byråer för att dela upp framtiden mellan sig. Emot sig har de allt från allvarsamma fackmingel till rödklädda klimataktivister och ufo-entusiaster. Låt kampen börja.

På Donners plats i Visby skär en läkare upp magen på en docka. Bakom axeln står en polis som ser till att allt går rätt till, och annars står en järnbur strax bredvid.

Den knappast diskreta aktionen gestaltar Falun Gongs anklagelse om att Kina fängslar deras anhängare och stjäl deras organ. Och vad vore väl Almedalsveckan utan deras närvaro – från mediterandet i gula tröjor framför biblioteket till den ständigt inkilade Epoch Times-mikrofonen på presskonferenserna.

Partiledartalen hålls i parken ett par hundra meter bort, men torget här fångar nog Almedalsandan ännu bättre. Precis intill finns en öppen scen där Direktdemokraterna uppmanar en handfull åhörare att inte ”kasta bort sin röst” och i stället rösta på dem.

En annan gång hör jag en kvinna varna för islamiseringen av Sverige, och en tredje berättar en man i solglasögon – som tycks titta på en var på torget man än står – att fyra tuber som rest tusen kilometer i timmen bevisar att utomjordingar finns. Det rapporteras av fyra piloter, och bekräftades av 20 till, men det spelar ingen roll hur mycket bevis som finns då vi människor är flockdjur.


Talet får mig att tänka att Almedalens demokratiska ådra är omöjlig att helt dränka i företagssponsrad cava. Tills jag träffar på Lisa Pelling, chef för tankesmedjan Arena Idé, som förbereder sig för ett panelsamtal på en innergård. Vi kommer snabbt in på Almedalens jippofiering.

Hon säger att hon mejlade det statliga tågbolaget Green Cargo för att erbjuda sin medverkan i deras panelsamtal om hållbara godstransporter. Arena Idé har nyligen gett ut en rapport om klimatsmarta resor, och hon har nyligen skrivit en debattartikel om varför staten borde ta över underhållet.

Men svaret kom inte från Green Cargo, utan från pr-byrån Rud Pedersen, som meddelade att hennes insatser ”passar inte riktigt in i det tänkta temat”. Som av en händelse hade Lisa Pelling (bilden) på Linkedin en månad tidigare frågat byråchefen Morten Rud Pedersen varför de samarbetar med fossiljättar som BP, och han svarade att de är en ”stolt partner” som ska ”hjälpa dem navigera från fossilbränsle till nya energikällor”.

Nu undrar hon varför ett grönt statligt bolag går via en byrå, i stället för att själva styra dagordningen för sin scen.

– Hur svårt är det att ordna seminarier själva? suckar hon.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Utrikes 01 juli, 2025

Grönt överflöd börjar i kloaken

Zohran Mamdani kampanjade på löftet om en stad som invånarna har råd med. Foto: Yuki Iwamura/AP.

I en amerikansk vänster som tappat hoppet kommer nu idéerna från liberalt håll, senast i form av boken ”Abundance”. Med deras hjälp kan en muslimsk socialist snart ta makten i USA:s största stad. Men hur ny – och hur liberal – är egentligen den överflödsideologi som tagit New Yorks väljare med storm?

”Är du en avloppssocialist”, frågar den liberala journalisten Derek Thompson sin poddgäst Zohran Mamdani. Intervjun sker en vecka före primärvalet för att utse Demokratiska partiets borgmästarkandidat för New York. Mamdani skrattar och säger han gärna kallar sig det.

Socialisten Zohran Mamdani lyckades oväntat besegra motkandidaten Andrew Cuomo i Demokraternas primärval och är nu favorittippad som ny borgmästare för New York. Mamdani lyckades på kort tid bygga en valkampanj under parollen ”A city we can afford” – en stad vi har råd med – som fick ut 40 000 valarbetare på gatorna.

Avloppssocialister var öknamnet på det tidiga amerikanska socialdemokratiska partiet i den gamla industristaden Milwaukee, Wisconsin i slutet av 1800-talet. Under 70 år var socialdemokraterna en stark regional politisk kraft som inriktade sig på att leverera kännbara förbättringar i arbetarklassens vardagsliv. De försökte hitta konkreta lösningar på industrialismens problem, genom att lyfta frågor som folkhälsa, utsläppsrening och höjd boendestandard.

Socialdemokraterna i Milkwaukee var särskilt stolta över det kommunala avloppssystem de lyckats få igenom, som förbättrade arbetarnas hälsa och livslängd. De bar glåpordet avloppssocialist som en guldkrona, men själva föredrog de begreppet konstruktiv socialism: en handlingskraftig socialism som levererade konkret politik som förbättrade arbetarnas liv.

För Derek Thompson var Mamdani en given gäst att bjuda in till sin populära podcast Plain English. Vid ett valmöte den 14 juni hade borgmästarkandidaten hållit ett tal som ekade av Occupy Wall Streets och Bernie Sanders retorik, där han förklarade att det nya stadsstyret måste ha en konkret plan att leverera överflöd som gynnar de 99 procenten i stället för de 1 procenten. Det var just ordet överflöd (abundance) som fångade Thompsons uppmärksamhet. Hade den liberala poddaren och den socialistiska agitatorn något gemensamt?

Efter Donald Trumps valseger i USA har en infekterad debatt kring Demokraternas framtid nästan slitit partiet itu. Vissa har argumenterat för att partiet måste återta patriotismen och överge antirasistiska eller feministiska ståndpunkter som stämplats som ”woke”, medan andra har hållit tyst i hopp om att Trumps politik ska underminera sig själv.

Ett av de mer innovativa försöken att förnya partiet kommer från Derek Thompson. I mars släppte han tillsammans med den populära New York Times-journalisten och poddaren Ezra Klein storsäljaren Abundance (Avid Reader Press). Boken är en liberal stridsskrift för att omvandla Demokraterna och lansera en ny politik för USA. Kritikerna menade att boken bara var ”en ompaketering av nyliberalismen för en post-nyliberal värld”.

Klein och Thompson försöker hitta en väg att göra liberalismen relevant igen, så att den åter kan bli en framgångsrik politisk kraft och övervinna sin kris. Liberalismen måste bli attraktiv och börja leverera. De stigande levnadsomkostnaderna drev väljarna att rösta på Trump. Hur ska de kunna vinnas tillbaka?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 01 juli, 2025

Öresundsbron visar upp Malmös inställda framtid

Öresundsbron är Europas femte längsta bro. Foto: Pierre Mens/Scanpix/TT.

Minnena flyter ihop. Det kan inte vara när han gick in på en hemmafest på Istedgade och bajsade ned toagolvet efter många öl och en dåligt tillagad hipsterburgare. Då lommade min vän i väg utan att säga något och tog Öresundståget tillbaks över bron.

Nej, det här var en annan gång. Floss på Larsbjørnsstræde. Tio tequilashots för 100 danska. Sedan hade han tappat sitt pass och vid den här tiden stod inhyrda vakter på Kastrups tågperrong och krävde id-handling för påstigning mot Sverige. Vi behövde kunna förhandla. Det fick bli taxi.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)