Inrikes

Rossana Dinamarca ångrar inget

”Hade man haft delat partiledarskap skulle man ha minst en manlig partiledare. För evigt. Och jag tycker att man ska kunna välja bara en kvinna”, säger Rossana Dinamarca. Foto: Tor Gasslander.

Efter 35 år i politiken och 16 år i riksdagen är det dags för Rossana Dinamarca att ha en annan heltidssyssla. För Flamman berättar hon om paritets värsta sidor – och varför hon aldrig ångrar någonting.

Inrikes

Rossana Dinamarca bär kvinnosymbolen både som ring och örhängen. Så är hon också feministisk talesperson för det parti som med stolthet kallar sig Sveriges första feministiska.
I alla fall i sju månader till.
Hela förra veckan befann sig Rossana Dinamarca mitt i en mediestorm efter att hon meddelat att hon planerar att lämna Vänsterpartiet efter valet i höst. Under helgens vänsterpartikongress har det lugnat sig lite.
När hon visar sig i talarstolen på kongresscentret i Karlstad under kongressens första dag ställer sig flera ombud upp och applåderar. Rossana Dinamarca får ursäkta sig. Hon ska bara presentera nästa talare.
Det är 16 år sedan hon tog plats i riksdagen. Ytterligare lika många sedan hon gav sig in i politiken för första gången.
Då var hon nio.

Rossana Dinamarca, nio år

Det är 1983. Rossana Dinamarca bor i Trollhättan med sina föräldrar. De har flytt från diktaturen i Chile, och lägenheten är jämt full av människor som pratar politik.
– Jag var väldigt medveten om varför mina föräldrar var här. Att Chile hade varit en diktatur, att de varit förföljda och att det inte gick att bo kvar där för att man inte fick säga vad man ville, säger Rossana Dinamarca till Flamman.
Ändå ser hon då de utrikespolitiska frågorna som ”vuxengrejer”. Hemska saker, men som hon inte direkt har med att göra. Tills hon åker på ett ungdomsläger med Vänsterpartiets barnorganisation Pionjärerna. Lägret har temat ”Nicaragua måste överleva”. Rossanas föräldrar har sett en annons för lägret i Ny Dag. De ser likheter mellan Chile och Nicaragua, och bestämmer sig för att skicka sin dotter.
Lägret förändrar allting. Rossana Dinamarca får bland annat kontakt med barnsoldater hos gerillan i Nicaragua, och förstår att ”vuxengrejer” också drabbar barn.
När hon kommer tillbaka från sommarlovet försöker hon få in frågan om barnsoldater i undervisningen.
– Då sa min fröken att det är viktigt det du säger, men vi har liksom inte tid och plats för det i skolan. Jag nöjde mig inte med det svaret. Jag tänkte att om det inte finns tid och plats här, då måste jag hitta den någon annanstans. Det var så jag kom i kontakt med politiken.

Rossana Dinamarca, 16 år

Under gymnasietiden snöar Rossana Dinamarca in på Malcolm X. Hon har en tröja med texten ”No Sellout” tryckt över ärmen och intresserar sig för situationen för de svarta under Sydafrikas apartheid. En kort period testar hon också att vara med i SSU.
– Det kände jag ganska snabbt, att det här var inte jag.
I parallellklassen går ett gäng som Rossana vet ”är vänster”, men de bor i en annan kommun. Någon organisation för ungdomar till vänster om Socialdemokraterna finns inte i Trollhättan.
Det är först när kommunpolitikerna vill stänga stadens utebad som något händer.
– Från Vänsterpartiet till Moderaterna var de eniga. De ville lägga ned badet och bygga en parkeringsplats där i stället. Men det här var det enda stället dit vi kunde ta oss för att bada själva på somrarna, när våra föräldrar var och jobbade på fabriken på dagen, säger Rossana Dinamarca.

Att komma till riksdagen och börja jobba med Gudrun, det var sjukt stort

Kampen mot beslutet för hon och några andra ungdomar med den kommunala gräsrotspolitikens hela arsenal: namninsamlingar, debattartiklar, och intervjuer i lokalpressen.
Till slut ger kommunpolitikerna med sig.
– Vi vann den striden. Men vi ville fortsätta påverka. Och jag och några andra, eftersom vi inte kände oss hemma i SSU, så bildade vi Ung vänster.
Under gymnasietiden blir både badet och Nelson Mandelas frigivelse bevis på att världen faktiskt går att förändra. Både i stort och smått.
– Jag kommer ihåg när han skulle släppas. Jag bad min lärare att få gå hem och titta på det. Jag både grät och rös och kände: det här är något som vi har gjort tillsammans. Det var ju det internationella trycket som gjorde att de inte kunde hålla kvar Mandela och inte kunde ha kvar apartheidsystemet. Så där märkte jag att det går fan att förändra. Och det är det som gör att man fortsätter, säger hon.

Rossana Dinamarca, 28 år

Rossana Dinamarca tar plats i riksdagen 2002. Hon står överst på listan och får flest personkryss.
Det är då snart tio år sedan hon tillsammans med en kompis från Trollhättan åkte till Vänsterpartiets kongress för att se Gudrun Schyman bli vald till partiledare.
– Vi åkte till Folkets hus i Stockholm och satte oss skithögt upp på åhörarläktaren och så skulle hon bli vald. Både min kompis och jag hade gåshud. Det var ett så jäkla stort ögonblick.
För Rossana Dinamarca var Gudrun Schyman och övriga partiledningen ”någon man såg i massmedia”. Inte någon man småpratade med. Definitivt ingen man jobbade på samma jobb som.
– Att komma till riksdagen och börja jobba med Gudrun, det var sjukt stort. Men det var också en väldigt turbulent tid som jag slängdes in i, säger Rossana Dinamarca.
Hon hade bara jobbat i ett år i Riksdagen när det uppdagas att Gudrun Schyman har fuskat med skatten. Partiledaren hade gjort avdrag i deklarationen för saker hon inte själv har betalat. Krisen eskalerar och slutar med Schymans avgång.
– Det var sjukt omvälvande att gå från att jag skulle jobba för en av mina förebilder till att det bara blev en stor besvikelse.
Hela tiden fram till nästa val är Rossana Dinamarca övertygad om att hennes politiska karriär håller på att gå åt pipan och att hon är fel person på fel plats. Hennes personkryssare skulle tveklöst inse sitt misstag till nästa gång.
– Jag hade nog inte så bra självförtroende när jag kom in i riksdagen. Jag trodde inte att jag skulle klara av att sitta mer än en mandatperiod innan jag blev utslängd för att folk skulle tycka att jag var så dålig.
Men Vänsterpartiets väljare höll inte med. Rossana Dinamarca ska komma att bli inkryssad i ytterligare tre riksdagsval.

Rossana Dinamarca, 37 år

Gudrun Schyman efterträds på partiledarposten av Ulla Hoffmann och därefter av Lars Ohly. Men vem som ska efterträda Ohly är inte solklart. En av de mest lovande partiledarkandidaterna heter Rossana Dinamarca. En annan: Jonas Sjöstedt.
Samtidigt pågår en diskussion om delat partiledarskap inom Vänsterpartiet. Vid en sådan uppdelning, menar många, är det en ganska självklar sak att Sjöstedt och Dinamarca skulle bli de som får dela på posten.
Men Rossana vägrar.
– Hade man haft delat partiledarskap skulle man ha minst en manlig partiledare. För evigt. Och jag tycker att man ska kunna välja bara en kvinna. Jag hoppas att den tiden kommer också, för jag tycker att det hade varit synd om Gudrun Schyman blev en parentes i vår historia, säger Rossana Dinamarca.
– Det var många som sa det till mig då också: ”varför är du så emot delat partiledarskap? Hade du varit för det är det självklart att det blir du och Jonas”. Och jag kände bara: fast jag tycker inte att vi ska ha delat partiledarskap.
Jonas Sjöstedt vinner omröstningen om partiledarskapet med 179 röster mot Dinamarcas 39.

Vi hade extremt hårda tongångar internt, som jag faktiskt blev ganska förvånad över. Det var inga vackra sidor av partiet

Även om partiledarstriden utåt sett fördes med god ton, var det helt annorlunda inom partiet, enligt Rossana Dinamarca.
– Vi hade extremt hårda tongångar internt, som jag faktiskt blev ganska förvånad över. Det var inga vackra sidor av partiet. Så det tog ett tag innan jag kom igen och kände lust inför att kämpa för vårt parti igen. Det var en erfarenhet på många sätt, men det var en otroligt jobbig tid i mitt liv.

Rossana Dinamarca, 44 år

35 år efter att hon släpptes av vid stationen i Trollhättan för att åka på läger med Pionjärerna får Rossana Dinamarca till slut tala inför den församlade partikongressen i Karlstad. Hon har lämnat sina uppdrag i partistyrelsen, men kommer att jobba kvar i riksdagen – och i valrörelsen – fram till valet. Rossanas mamma är med på scen. Den här gången applåderar ombuden ännu högre.
När Rossana meddelade sin avgång en dryg vecka tidigare twittrade Gudrun Schyman:
”Åh vad sorgligt! Bästa feministen i Riksdagen slutar. Jag som hade sett fram emot att vi skulle bli kollegor, igen, visserligen inte i samma parti men för samma sak och med samma feministiska analys. Nu får vi ses på andra arenor!”
– Då fulgrät jag, säger Rossana Dinamarca.
Vad som händer sen vet hon inte själv ännu. Först efter valet har hon planerat in tid för att vila ut och tänka efter.
Hade hon stannat kvar, hade hon antagligen varit en toppkandidat till partiledarposten efter Jonas Sjöstedt.
– Jag är extremt smickrad att folk tänker så. Men jag kan fortfarande inte ens svara på om jag ställde upp som kandidat förra gången för att det var någonting jag själv ville, eller om det var för att jag blev smickrad över att folk ville ha mig där, säger hon.
Nu blir hon med stor säkerhet aldrig partiledare. Det är inget hon ångrar, säger hon. Rossana Dinamarca har låtit två lärdomar leda riksdagsarbetet.
Att aldrig sälja ut, precis som Malcom X förespråkade.
Och att alltid vara lojal mot politiken, men aldrig personen bakom.
– De två grejerna har varit extremt viktiga för mig. Och då hamnar du inte i ett läge där du ångrar någonting.
Det finns de som skulle säga att du har varit otaktisk i det här.
– Ja det har jag säkert varit. Men jag har inte kompromissat med mig själv. Det hade känts skit för min egen del om jag hade varit supertaktisk men kompromissat sönder mig själv. Då hade jag varit på en position på någon annans villkor. Och vad ska jag då vara på den positionen för?
Tor Gasslander

  • Rossana Dinamarca
  • vänsterpartiet

Inrikes