Inrikes 15 februari, 2018

Rossana Dinamarca ångrar inget

Efter 35 år i politiken och 16 år i riksdagen är det dags för Rossana Dinamarca att ha en annan heltidssyssla. För Flamman berättar hon om paritets värsta sidor – och varför hon aldrig ångrar någonting.

Rossana Dinamarca bär kvinnosymbolen både som ring och örhängen. Så är hon också feministisk talesperson för det parti som med stolthet kallar sig Sveriges första feministiska.
I alla fall i sju månader till.
Hela förra veckan befann sig Rossana Dinamarca mitt i en mediestorm efter att hon meddelat att hon planerar att lämna Vänsterpartiet efter valet i höst. Under helgens vänsterpartikongress har det lugnat sig lite.
När hon visar sig i talarstolen på kongresscentret i Karlstad under kongressens första dag ställer sig flera ombud upp och applåderar. Rossana Dinamarca får ursäkta sig. Hon ska bara presentera nästa talare.
Det är 16 år sedan hon tog plats i riksdagen. Ytterligare lika många sedan hon gav sig in i politiken för första gången.
Då var hon nio.

Rossana Dinamarca, nio år

Det är 1983. Rossana Dinamarca bor i Trollhättan med sina föräldrar. De har flytt från diktaturen i Chile, och lägenheten är jämt full av människor som pratar politik.
– Jag var väldigt medveten om varför mina föräldrar var här. Att Chile hade varit en diktatur, att de varit förföljda och att det inte gick att bo kvar där för att man inte fick säga vad man ville, säger Rossana Dinamarca till Flamman.
Ändå ser hon då de utrikespolitiska frågorna som ”vuxengrejer”. Hemska saker, men som hon inte direkt har med att göra. Tills hon åker på ett ungdomsläger med Vänsterpartiets barnorganisation Pionjärerna. Lägret har temat ”Nicaragua måste överleva”. Rossanas föräldrar har sett en annons för lägret i Ny Dag. De ser likheter mellan Chile och Nicaragua, och bestämmer sig för att skicka sin dotter.
Lägret förändrar allting. Rossana Dinamarca får bland annat kontakt med barnsoldater hos gerillan i Nicaragua, och förstår att ”vuxengrejer” också drabbar barn.
När hon kommer tillbaka från sommarlovet försöker hon få in frågan om barnsoldater i undervisningen.
– Då sa min fröken att det är viktigt det du säger, men vi har liksom inte tid och plats för det i skolan. Jag nöjde mig inte med det svaret. Jag tänkte att om det inte finns tid och plats här, då måste jag hitta den någon annanstans. Det var så jag kom i kontakt med politiken.

Rossana Dinamarca, 16 år

Under gymnasietiden snöar Rossana Dinamarca in på Malcolm X. Hon har en tröja med texten ”No Sellout” tryckt över ärmen och intresserar sig för situationen för de svarta under Sydafrikas apartheid. En kort period testar hon också att vara med i SSU.
– Det kände jag ganska snabbt, att det här var inte jag.
I parallellklassen går ett gäng som Rossana vet ”är vänster”, men de bor i en annan kommun. Någon organisation för ungdomar till vänster om Socialdemokraterna finns inte i Trollhättan.
Det är först när kommunpolitikerna vill stänga stadens utebad som något händer.
– Från Vänsterpartiet till Moderaterna var de eniga. De ville lägga ned badet och bygga en parkeringsplats där i stället. Men det här var det enda stället dit vi kunde ta oss för att bada själva på somrarna, när våra föräldrar var och jobbade på fabriken på dagen, säger Rossana Dinamarca.

Att komma till riksdagen och börja jobba med Gudrun, det var sjukt stort

Kampen mot beslutet för hon och några andra ungdomar med den kommunala gräsrotspolitikens hela arsenal: namninsamlingar, debattartiklar, och intervjuer i lokalpressen.
Till slut ger kommunpolitikerna med sig.
– Vi vann den striden. Men vi ville fortsätta påverka. Och jag och några andra, eftersom vi inte kände oss hemma i SSU, så bildade vi Ung vänster.
Under gymnasietiden blir både badet och Nelson Mandelas frigivelse bevis på att världen faktiskt går att förändra. Både i stort och smått.
– Jag kommer ihåg när han skulle släppas. Jag bad min lärare att få gå hem och titta på det. Jag både grät och rös och kände: det här är något som vi har gjort tillsammans. Det var ju det internationella trycket som gjorde att de inte kunde hålla kvar Mandela och inte kunde ha kvar apartheidsystemet. Så där märkte jag att det går fan att förändra. Och det är det som gör att man fortsätter, säger hon.

Rossana Dinamarca, 28 år

Rossana Dinamarca tar plats i riksdagen 2002. Hon står överst på listan och får flest personkryss.
Det är då snart tio år sedan hon tillsammans med en kompis från Trollhättan åkte till Vänsterpartiets kongress för att se Gudrun Schyman bli vald till partiledare.
– Vi åkte till Folkets hus i Stockholm och satte oss skithögt upp på åhörarläktaren och så skulle hon bli vald. Både min kompis och jag hade gåshud. Det var ett så jäkla stort ögonblick.
För Rossana Dinamarca var Gudrun Schyman och övriga partiledningen ”någon man såg i massmedia”. Inte någon man småpratade med. Definitivt ingen man jobbade på samma jobb som.
– Att komma till riksdagen och börja jobba med Gudrun, det var sjukt stort. Men det var också en väldigt turbulent tid som jag slängdes in i, säger Rossana Dinamarca.
Hon hade bara jobbat i ett år i Riksdagen när det uppdagas att Gudrun Schyman har fuskat med skatten. Partiledaren hade gjort avdrag i deklarationen för saker hon inte själv har betalat. Krisen eskalerar och slutar med Schymans avgång.
– Det var sjukt omvälvande att gå från att jag skulle jobba för en av mina förebilder till att det bara blev en stor besvikelse.
Hela tiden fram till nästa val är Rossana Dinamarca övertygad om att hennes politiska karriär håller på att gå åt pipan och att hon är fel person på fel plats. Hennes personkryssare skulle tveklöst inse sitt misstag till nästa gång.
– Jag hade nog inte så bra självförtroende när jag kom in i riksdagen. Jag trodde inte att jag skulle klara av att sitta mer än en mandatperiod innan jag blev utslängd för att folk skulle tycka att jag var så dålig.
Men Vänsterpartiets väljare höll inte med. Rossana Dinamarca ska komma att bli inkryssad i ytterligare tre riksdagsval.

Rossana Dinamarca, 37 år

Gudrun Schyman efterträds på partiledarposten av Ulla Hoffmann och därefter av Lars Ohly. Men vem som ska efterträda Ohly är inte solklart. En av de mest lovande partiledarkandidaterna heter Rossana Dinamarca. En annan: Jonas Sjöstedt.
Samtidigt pågår en diskussion om delat partiledarskap inom Vänsterpartiet. Vid en sådan uppdelning, menar många, är det en ganska självklar sak att Sjöstedt och Dinamarca skulle bli de som får dela på posten.
Men Rossana vägrar.
– Hade man haft delat partiledarskap skulle man ha minst en manlig partiledare. För evigt. Och jag tycker att man ska kunna välja bara en kvinna. Jag hoppas att den tiden kommer också, för jag tycker att det hade varit synd om Gudrun Schyman blev en parentes i vår historia, säger Rossana Dinamarca.
– Det var många som sa det till mig då också: ”varför är du så emot delat partiledarskap? Hade du varit för det är det självklart att det blir du och Jonas”. Och jag kände bara: fast jag tycker inte att vi ska ha delat partiledarskap.
Jonas Sjöstedt vinner omröstningen om partiledarskapet med 179 röster mot Dinamarcas 39.

Vi hade extremt hårda tongångar internt, som jag faktiskt blev ganska förvånad över. Det var inga vackra sidor av partiet

Även om partiledarstriden utåt sett fördes med god ton, var det helt annorlunda inom partiet, enligt Rossana Dinamarca.
– Vi hade extremt hårda tongångar internt, som jag faktiskt blev ganska förvånad över. Det var inga vackra sidor av partiet. Så det tog ett tag innan jag kom igen och kände lust inför att kämpa för vårt parti igen. Det var en erfarenhet på många sätt, men det var en otroligt jobbig tid i mitt liv.

Rossana Dinamarca, 44 år

35 år efter att hon släpptes av vid stationen i Trollhättan för att åka på läger med Pionjärerna får Rossana Dinamarca till slut tala inför den församlade partikongressen i Karlstad. Hon har lämnat sina uppdrag i partistyrelsen, men kommer att jobba kvar i riksdagen – och i valrörelsen – fram till valet. Rossanas mamma är med på scen. Den här gången applåderar ombuden ännu högre.
När Rossana meddelade sin avgång en dryg vecka tidigare twittrade Gudrun Schyman:
”Åh vad sorgligt! Bästa feministen i Riksdagen slutar. Jag som hade sett fram emot att vi skulle bli kollegor, igen, visserligen inte i samma parti men för samma sak och med samma feministiska analys. Nu får vi ses på andra arenor!”
– Då fulgrät jag, säger Rossana Dinamarca.
Vad som händer sen vet hon inte själv ännu. Först efter valet har hon planerat in tid för att vila ut och tänka efter.
Hade hon stannat kvar, hade hon antagligen varit en toppkandidat till partiledarposten efter Jonas Sjöstedt.
– Jag är extremt smickrad att folk tänker så. Men jag kan fortfarande inte ens svara på om jag ställde upp som kandidat förra gången för att det var någonting jag själv ville, eller om det var för att jag blev smickrad över att folk ville ha mig där, säger hon.
Nu blir hon med stor säkerhet aldrig partiledare. Det är inget hon ångrar, säger hon. Rossana Dinamarca har låtit två lärdomar leda riksdagsarbetet.
Att aldrig sälja ut, precis som Malcom X förespråkade.
Och att alltid vara lojal mot politiken, men aldrig personen bakom.
– De två grejerna har varit extremt viktiga för mig. Och då hamnar du inte i ett läge där du ångrar någonting.
Det finns de som skulle säga att du har varit otaktisk i det här.
– Ja det har jag säkert varit. Men jag har inte kompromissat med mig själv. Det hade känts skit för min egen del om jag hade varit supertaktisk men kompromissat sönder mig själv. Då hade jag varit på en position på någon annans villkor. Och vad ska jag då vara på den positionen för?
Tor Gasslander

Inrikes 18 september, 2025

Välfärdsstat ut, gigjobb in

Gigekonomin suger in arbetare när välfärdsstaten slutar skydda dem, menar forskaren Petter Törnberg. Foto: Janerik Henriksson/TT.

Gigekonomins framväxt och nedmonteringen av välfärdsstaten är två sidor av samma mynt, enligt en ny svensk-nederländsk studie. ”De bygger på en sårbar, arbetslös underklass som inte får skydd från någon välfärdsstat”, säger forskaren Juliana Chueri.

”Stoppa gigbolagen i välfärden!” vädjade nyligen trafikpolitikern Kadir Kasirga (S) i tidningen Transportarbetaren. 

Andelen privata leverantörer inom vård och omsorg har ökat överlag de senaste åren, främst under borgerliga regionstyren. Men i våras tog gigekonomin ett helt nytt kliv in på välfärdens arena, när app-taxibolaget Bolt – vars arbetsvillkor kritiserats som ”slavliknande” av chaufförer – vann en upphandling i region Uppsala, för att köra kollektivavtalslösa vårdresor. Kort därefter gjorde närliggande Sigtuna kommun samma sak, och har nu anförtrott Bolt med att köra skolskjuts och färdtjänst – under vad man beskriver som ”kollektivavtalsliknande villkor”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 18 september, 2025

Svensk kostym, kurdiskt blod

Dansandet har också blivit en väg in i ett politiskt engagemang. Foto: Lisa Mattisson.

En folksång i radion under pandemin fick yrkeschauffören Björn Lindberg att börja dansa kurdisk dans. Nu har han en entusiastisk storpublik från hela världen som följer honom på Tiktok och Instagram.

Ding, ding, ding, ding, tjut, tjuut! På mobilskärmen syns en man i ett enkelt möblerat vardagsrum som rör sig med sirliga rörelser till kurdisk folkmusik. Det hörs på drillarna att det är en glädjedans och zurnan, blåsinstrumentet i låten tutar gällt som en säckpipa på speed. Höfterna rör sig, axlarna vickar och han bröstar upp sig och kastar då och då skälmska blickar mot kameran medan armarna svänger sensuellt. I handen håller han en sjal med den röd-grön-gula kurdiska flaggans färger som han snurrar i takt till rytmernas gung.

Det är bara en sak som sticker ut: den dansande mannen har ljust, rödlätt hår och liknar mest kaviar-Kalles storebror.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 17 september, 2025

Paulina Sokolow: Är församlingen till för oss judar – eller för Israel?

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M) och Aron Verständig, ordförande judiska centralrådet vid en minnesstund för 7 oktober-attacken i Israel. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Judar mot judar. Så kan man beskriva det som hände i måndags, när aktionsgruppen Judisk antisionistisk allians genomförde en manifestation framför det judiska kulturcentret Bajit. Detta i protest mot att man bjudit in en tidigare IDF-officer till ett föredrag i samma hus där barn några timmar tidigare suttit vid sina bänkar. Kan man tänka sig en tydligare bild av den avgrundsdjupa sprickan som uppstått inom en av Sveriges minsta minoriteter? 

Hur kunde det bli så här? Det är inget vackert firande av jubileumsåret, då det uppmärksammas att det är 250 år sedan juden Aaron Isaac fick kungens tillåtelse att grunda en judisk församling. Det var så landet blev en – om än inte välkomnande famn – så definitivt en fruktsam jordmån för de första invandrarna att starta affärsrörelser, varav vissa skulle blomstra till dessa dagar och forma svenskt kulturliv. Vill man få en känsla av en sådan mötesplats så går det att besöka Judiska museet i Gamla stan, en undanskymd men interiört vacker byggnad som vittnar om en bit svensk, mångkulturell kosmopolitisk historia. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 17 september, 2025

Hur kan Sverige kasta iranska feminister rakt in i döden?

Mordet på Mahsa Jina Amini uppmärksammas i Oslo, september 2023. Foto: Javad Parsa/NTB/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

I dag tänder jag ett ljus för den unga iransk-kurdiskan Jina Mahsa Amini. Det är nämligen tre år sedan hon miste livet efter att ha misshandlats av Irans så kallade moralpoliser i Teheran.

Med all rätt väckte mordet ramaskri i hela landet. Hur kan en ung kvinna dödas bara för att hon inte dolt sitt hår tillräckligt väl under slöjan?

Tusentals kvinnor har under årtionden mördats av ayatollornas förtrycksapparat bara för att de velat leva fria liv eller deltagit i protester. Men mordet på Jina tände en unik gnista av motstånd.

Miljontals kvinnor och män gick ut på gatorna i Iran och ropade ”Kvinna, liv, frihet”. Unga kvinnor ryckte av mullornas turbaner. Bilder av Jina bars på demonstrationer från Teheran till Stockholm.

Att hon blev en sådan symbol beror till stor del på de två modiga journalisterna Nilufar Hamedi och Elaheh Mohammedi. 

Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen.

De avslöjade vad som hänt och vakade över henne på sjukhuset innan hon dog. En av de sista bilderna, där Jina ligger inför döden under en rutig filt med slangar i munnen och näsan, är outhärdlig.

Och ayatollorna, som i vanliga fall kontrollerar alla medier, blev ursinniga. Strax efter att bilderna på Jina på sjukhussängen spridits över hela världen frihetsberövades de två journalisterna. Hamedi och Mohammedi anklagades för att ha ”spridit propaganda och konspirera mot rikets säkerhet”. Först efter sjutton månader i fängelse och omfattande protester från omvärlden frigavs de.

När jag i dag sörjer Jinas orättfärdiga död är jag ledsen över något annat också. Sverige, en gång känt som en humanitär stormakt, utvisar kvinnorättsaktivister till Iran. Kvinnor som jagas av ayatollorna bara för att de kämpar för sina medsystrars rätt till att välja framtid, kärlekspartner och bestämma över sina kroppar. Det är oacceptabelt.

Låt mig nämna två av dem.

Fereshteh Javani (bilden) kom till Sverige för sex år sedan efter att ha kämpat för kvinnors rättigheter i Iran. Här organiserar hon ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer runt om i landet, samtidigt som hon arbetar och försörjer sig. Hennes kamp mot ayatollorna i Iran är ingen hemlighet eftersom hon också framträtt i bland annat Flamman. Men trots att hon riskerar avrättning i Iran har Migrationsverket beslutat att utvisa henne dit.

En annan kvinna som fortsatt sitt engagemang för både kvinnors och kurders rättigheter i Sverige är Narges Hashemi, som flyttade hit för ett decennium sedan med sin bror Edris. Även hon har organiserat ”Kvinna, liv, frihet”-manifestationer och finns med säkerhet på Teheran-regimens lista över dem som ska straffas.

Läs mer

Ändå insisterar Migrationsverket, på direktiv av Tidö-regeringen, på att hon måste lämna Sverige omedelbart. Och som en kriminell måste hon två gånger i veckan anmäla sig till Migrationsverket i Märsta.

Utvisningarna av Fereshteh och Narges illustrerar att Sverige inte menar allvar med sina fördömanden av kvinnoförtryck runt om i världen. Hur kan vi kasta kvinnorättsaktivister som sökt skydd hos oss tillbaka till sina förtryckare? Har skamlösheten inga gränser?

Nu är jag rädd att jag snart behöver tända fler ljus. För de kvinnorättsaktivister som Sverige utvisar till Iran.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 17 september, 2025

Bjöd in IDF-soldat till Stockholm – detta är Miff

Miff firar Israels självständighetsdag i Oslo – medan demonstranter protesterar mot Miff. Foto: Amanda Pedersen Giske / NTB.

Föreningen Med Israel för fred (Miff) växer snabbt, och har goda kontakter inom skandinavisk politik. Vilka står bakom den norska organisationen, som bjuder in israeliska soldater och extremistiska bosättare till Stockholm?

”Djupt skamligt att demonstrera mot Israel utanför en judisk skola i Sverige. Många judiska barn och familjer känner stor oro och lever med polisbevakning varje dag,” skrev finansminister Elisabeth Svantesson på X om gruppen Judisk antisionistisk allians protest mot den israeliska soldaten Eldar Maiders föreläsning i Stockholm. 

Föredraget hölls på det judiska kulturcentret Bajit, granne med Hillelskolan. Enligt ministern visade demonstranterna ”ingen solidaritet” utan ”passerade ytterligare en skamlös gräns”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 17 september, 2025

Vi känner med Karl-Oskar – men skiter i våra barn

I norska Lofoten snuddar Golfströmmen vid kusten. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SVD/TT.

Samma politiker som diskuterar om perser och kurder kan vara svenskar, rycker på axlarna åt att Norden snart kan vara obeboeligt. Var är solidariteten med nästa generations svenskar?

När min son var fem år gammal kom han ut i köket en sen kväll efter nattning och frågade upprört: ”Men vem var apan?!” Jag förstod ingenting. Han förklarade: ”Pappa är människa, farfar är människa och hans pappa var nog också människa. Så vem var apan egentligen?”

Då förstod jag. Han hade sett den klassiska bildserien av evolutionen, från krum apa till rakryggad homo sapiens. Nu undrade han, helt logiskt, hur långt tillbaka i släkten man måste gå för att hitta den där supercoola apan. Kunde det vara farfars farfar? Han famlade klumpigt efter gränserna för ett biologiskt ”vi”. Var börjar det – och var tar det slut?

Det är en rimlig fråga från ett barn. Mindre rimligt är att svenska makthavare tycks vara lika uppslukade av var vi:et börjar och slutar. Det märks inte minst på diskussionerna om kulturkanon, eller Jessica Stegruds påpekande av det ”talande” i att den diskuterades av en perser och en kurd – det vill säga kulturminister Parisa Liljestrand och socialdemokraten Lawen Redar.

Det svenska historiska vi:et tycks sträcka sig till mitten av 1800-talet, tiden för Utvandrarna-sviten. Karl-Oskars och Kristinas lidande och hopp kan vi än i dag solidarisera oss med. Längre tillbaka än så förvandlas historiska människor till platta figurer som vikingar och trälar, svåra att identifiera sig med. Det påstås att kineser har en levande vi-känsla som når 5 000 år tillbaka i tiden. Här klarar vi 150.

Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden.

Men det verkliga mysteriet är inte hur långt tillbaka vi kan känna gemenskap. Det är varför vi inte tycks kunna sträcka vårt vi framåt i tiden mer än till nästa val. I slutet av augusti publicerades en studie (van Westen et al, JGR Oceans, 24/8) som är talande för detta ointresse. Där forskningen tidigare har trott att risken för Golfströmmens kollaps var relativt låg, kanske fem procent, visar nya beräkningarna på 25 procent i ett låg-utsläppsscenario – och hela 70 procent i värsta fall. Kollapsen beräknas i så fall inträffa från år 2063 och under de följande årtiondena.

Ja, det är modeller. Risker och sannolikheter. Men vi pratar heller inte om Motala ström utan om Golfströmmen – den makalösa pumpen i Atlanten som drivs av salt och värme och som gör Norden beboeligt. Den som låter oss odla potatis på sommaren och överleva vintern.

Läs mer

De gastkramande risktalen borde ha toppat varje nyhetssändning. Partiledarna som ständigt ropar om ett hotat ”vi” borde ha stått i kö för att kommentera. Här talar forskare om en 50–50-risk att själva den mäktiga pump som upprätthåller livet i Norden och möjliggjort både vikingar och Gustav Vasa riskerar att upphöra inom livstiden för dagens svenska skolbarn! Och de som får tåpirrningar av fortissimon i ”Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden”, just de, kunde inte bry sig mindre.

Nog är det märkligt att vi kan känna med Karl-Oskar och Kristina, men inte med svenskar två generationer framåt i tiden. Kanske borde man ha skrivit in Golfströmmen i kulturkanon?

Diskutera på forumet (1 svar)
Inrikes 17 september, 2025

Palestinarörelsen och trollens nya gigekonomi

Sverigedemokratiska riksdagspolitikern Jessica Stegrud anländer till Jimmie Åkessons bröllop med högerextrema nätaktivisten Nick Alinia. Expo avslöjade nyligen att de hängt ut ett ungdomsgäng tillsammans. Foto: Jens Christian/Expressen/TT.

SD-politikern Jessica Stegruds filmaktion visar hur täta banden är mellan moderpartiet och de högerextrema nätaktivisterna. När trollfabriken lade ned tog frilansarna vid – för att skapa en alternativ medievärld där aktivister förlöjligas och blir dokusåpor på nätet.

Det har gått några timmar sedan Riksmötet öppnades med blåsorkestrar och kungatal. Politikerna har lämnat Riksdagen efter öppningscermonin den 9 september. Nu tas Mynttorget över av ett myller av vänstergrupper. Arrangörerna från Septemberuppropet, en allians bestående av Rebellmammor, Feministerna, Tillsammans mot rasism, Fridays for future, och 71 andra grupper, riggar högtalare och rullar ut banderoller, med krav på allt från stopp till folkmord till klimaträttvisa.

Men en grupp med tio fotografer som samlats bredvid bryr sig inte om den växande manifestationen. De flockas kring en ensam gråhårig pensionär med Palestinaflaggor och följer honom vart han än går på torget.

Gholamreza Harati deltog i revolutionen i Iran och flydde till Sverige i mitten av 80-talet. Han är en välkänd profil i Palestinarörelsen, alltid längst fram med flaggor i båda händerna. Högljudd, orädd och ständigt på plats, trots polisens återkommande avvisningar. I ytterhögerns alternativmedier har han blivit en följetong.

De hotar mig, de ringer mig sent på kvällen och natten. De ljuger om mig på sociala medier.

”Kryckmannen” kallar de honom. När den Sverigedemokraterna närstående mediekanalen Riks publicerar videor från manifestationen handlar de bara om honom. Korta klipp som paketeras för Facebook, Youtube och Tiktok.

I en av filmerna hör man Gholamreza upprört svara Riks reporter, fotomodellen Melina Hebelius, att han känner sig förföljd och tänker polisanmäla dem.

– De hotar mig, de ringer mig sent på kvällen och natten. De ljuger om mig på sociala medier, säger Gholamreza in i kameran och pekar på fotograferna.

”Kryckmannen: Jag kommer anmäla dig!” blir Riks rubrik för sin tionde film om honom.

Riks är inte ensamma om sin fixering vid Harati. På sociala mediet X har någon skapat ett falskt konto i hans namn, där filmerna om honom sprids. Hans namn och hemadress har lagts ut på sajten Invandrarkollen. Någon har smygfilmat honom utanför hans hem i den förort han bor.

– Jag hotar aldrig någon tillbaka. Det är för att ur min mun kommer bara politiska slagord, berättar Gholamreza Harati för Flamman.

– Men de tjänar pengar på att skriva om mig.


En av dem som skapar filmer om Gholemreza är den frilansande högeraktivisten Christian Peterson. Trots sin bakgrund i nazistiska Nordiska motståndsrörelsen är Peterson en återkommande gäst i Riks intervjusoffa. Men han säljer även egenproducerade inslag till kanalen. Ett sådant inslag var hans film från Återvandringskonferensen i Milano i våras, som Flamman rapporterade från.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 16 september, 2025

Kära regering – kalla inte demonstranter för ”odjur”

Den moderata utrikesministern Maria Malmer Stenergard delade ett inlägg som kallar Palestinademonstranter för ”odjur”. Foto: Stefan Jerrevång/TT.

Medan FN förklarar att Israel begår folkmord riktar politikerna inte sin ilska mot förövarna – utan mot demonstranterna för barns lika värde.

”Sverige är under en värderingsattack.”

Så skrev kristdemokraterna Ebba Busch och hennes nya toppnamn Alice Teodorescu Måwe i en debattartikel i helgen. Där uppmanade de till ”hårdare tag mot Palestinarörelsen”, som de menar har stått för en ”tsunami av hat mot judar”, samt ett ”dominans­beteende och krav på under­kastelse”.

Åtgärdslistan är lång: fler ska lagföras, demonstrationer ska flyttas, arrangörer svartlistas, och personer med dubbla medborgarskap – som jag själv – ska kunna fråntas sitt svenska pass. ”Den som agerar våldsamt eller uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism uppvisar inte god vandel”, konstaterar de.

Nog är rätten att demonstrera mot den israeliska krigsmaskinen en fråga om yttrandefrihet, Maria Malmer Stenergard?

I går kväll fick vi en uppvisning i vad som kallas bristande vandel. Ett tiotal personer demonstrerade på Östermalm utanför Bajit, det judiska kulturcentrumet. Anledningen var att föreningen Med Israel för fred hade bjudit in en soldat från Israels armé att föreläsa. På scenen stod alltså företrädaren för en krigsmakt som just nu anklagas av FN för att begå folkmord. På plakaten stod ”IDF-soldater = krigsförbrytare” och ”Alla barn är lika värda”.

Ändå var det demonstranterna som politikerna gick till storms mot. Först spred Judiska ungdomsförbundet (JUS) en bild på demonstranterna med texten: ”Det spelar ingen roll vem avsändaren är, och det spelar all roll vad kontexten är. Att ställa sig med detta framför den judiska skolan när barn går hem är rakt av antisemitiskt.”

Utrikesministern Maria Malmer Stenergard (bilden) delade inlägget med texten: ”Det här handlar inte om yttrandefrihet, utan om att skapa skräck och rädsla hos barn som bor i Sverige. Vars familjer i generationer har blivit förföljda. Jag känner bara avsky mot dem som gör detta.” Inlägget delas av Ebba Busch, som även kallat helgens demonstrationer för en ”lynchmobb” i TV4 Nyhetsmorgon.

Gruppledaren för den moderata riksdagsgruppen Mattias Karlsson (bilden) tar i ännu hårdare: ”Det är terror i vardagen. Det är antisemitism i sin renaste form. De som gör detta är inte aktivister, de är odjur.” Inlägget delas av Maria Malmer Stenergard. Oppositionsledaren Magdalena Andersson stämmer in och kallar demonstrationen ”djupt olämplig”.

Men demonstrationen ägde rum efter att barnen redan gått hem. Och nog är rätten att demonstrera mot den israeliska krigsmaskinen en fråga om yttrandefrihet, Maria Malmer Stenergard?

I dag släppte FN en rapport som hävdar att Israel begår folkmord i Gaza. Kommissionen menar att fyra av fem folkmordshandlingar har utförts – massdödande, svårt fysiskt och psykiskt våld, skapande av livsvillkor som leder till förintelse, samt åtgärder som förhindrar födslar – och pekar på både israeliska ledares uttalanden och arméns agerande som bevis på folkmordsavsikt.

Dessa handlingar stöds av den orwellskt benämnda organisationen Med Israel för fred. Flamman har tidigare uppmärksammat att de bjudit in bosättarlobbyisten Eugene Kontorovich, som dessutom har gästat riksdagen på Kristdemokraternas inbjudan. Nu en IDF-soldat.

Den senaste veckan har Sverige diskuterat mordet på högerdebattören Charlie Kirk och förföljelsen av civilförsvarsminister Carl-Oskar Bohlin i en mörk gränd, och många har kallat till besinning. När ledande politiker kallar demonstranter för ”odjur” och får backning av utrikesministern är det uppenbart att man inte alls värnar det demokratiska samtalet, utan försöker få sina motståndare att hålla käften.

Läs mer

Så vem är det som ”uttrycker hat, hot eller stöd till terrorism”? I går var det ni: Ebba Busch, Alice Teodorescu Måwe, Maria Malmer Stenergard, Mattias Karlsson, Magdalena Andersson, Med Israel för fred.

Det är ni som brister i vandel.  Skyltar med ”Alla barn är lika värda” gör det däremot inte.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes/Nyheter 16 september, 2025

Protesterade mot IDF-föredrag – kallas ”odjur”

IDF-soldaten Eldar Maider (t.v.) och Hillelskolan i Stockholm (t.h.). Foto: Privat / Judiska ungdomförbundet.

Såväl utrikesministern som flera riksdagsledamöter har kritiserat gårdagens demonstration utanför det judiska kulturcentret Bajit och Hillelskolan. Nu kan Flamman berätta att en föreläsning med en israelisk soldat ägde rum samtidigt – och att demonstrationen ägde rum efter skoltid.

På måndagskvällen samlades ett tiotal personer på Nybrogatan på Östermalm i Stockholm. Två bar på en banderoll med texten ”IDF-soldater = krigsförbrytare”, och organisationsnamnet Judisk antisionistisk allians. En äldre man höll i ett plakat med texten ”Alla barn är lika värda”.

Strax därpå gick Judiska ungdomsförbundet (JUS) ut med kritik mot manifestationen:

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 15 september, 2025

Sades upp från hamnen – tar fallet till domstol

Erik Helgeson håller ett kort tal utanför Arbetsdomstolen på måndagen den 15 september. Foto: Jacob Lundberg.

Erik Helgeson både polisanmäldes och sparkades efter Hamnarbetarförbundets blockad mot israelisk vapenhandel. Men polisanmälan lades ned – och nu är det i stället hans arbetsgivare i Göteborgs hamn som står inför rätta.

Utanför Arbetsdomstolen i Gamla stan har ett trettiotal personer samlats. Vissa bär på skyltar med fackliga budskap, andra på Palestinaflaggor. Vissa kombinerar båda.

Vid entrén står Erik Helgeson, vice ordförande i Hamnarbetarförbundet. I handen håller han en lånad megafon prydd med klistermärken från vänsterorganisationer från de senaste femton åren. Han råkar först slå på en ambulansliknande siren, innan han lyfter den mot munnen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)