Gasledningsdiplomatin var bättre förr. På 1970-talet fröjdade sig regeringarna över gasutbytet mellan Västeuropa och Sovjetunionen: gasledningarna var stabila, varaktiga och utgjorde en bro mellan de två rivaliserande blocken på kontinenten.(1) Och när USA bestämde sig för att upphöra med ”avspänningen” tvingades de till återhållsamhet: 1982 införde Ronald Reagan sanktioner mot flera europeiska företag som var inblandade i bygget av en gasledning från Sibirien till Europa som, enligt honom, skulle göra Europa beroende av ”de röda”. Men de tio medlemmarna i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EG) vägrade att införa ett embargo, och Frankrike tvingade ett företag att skicka byggmaterial till Sovjetunionen. Några månader senare backade Washington från sitt krav.

Sedan Berlinmurens fall 1989 har gasledningarna dock varit källa till osämja mellan Europeiska unionens länder. De utgör en symbol för de försämrade relationerna med Ryssland, de spretande geopolitiska intressena mellan teoretiskt allierade länder och deras maktlöshet inför USA. Nord Stream 2, som förbinder Ryssland och Tyskland via Östersjön, illustrerar denna förändring.

Byggandet av den 1 230 kilometer långa ledningen, som praktiskt taget är färdigt och har kostat 9,5 miljarder euro, avbröts i december 2019. Hur har de sista kilometrarna av en typ av infrastruktur som det redan finns tiotals av kunnat skapa så starka motsättningar inom EU, och utlösa en av de allvarligaste diplomatiska kriserna mellan USA och Tyskland sedan andra världskriget?

Inledningsvis var det inte mycket som pekade i den riktningen. I samarbete med fem europeiska gasbolag (österrikiska OMV, tyska Wintershall och Uniper, franska Engie och anglo-nederländska Shell) började det ryska konglomeratet Gazprom i april 2018 arbetet med att fördubbla Nord Stream 1:s kapacitet. Ledningen som invigdes 2012 levererar redan 55 miljarder kubikmeter naturgas om året från Viborg, nära Sankt Petersburg, till Greifswald i nordtyska Mecklenburg-Vorpommern. Dess sträckning är resultatet av den ryska regeringens strategi: att kringgå Ukraina, genom vilket över hälften av all export av sibirisk naturgas till Europa går.

Ryssland hävdar att Ukraina kräver för mycket pengar för rätten att transportera gasen genom landet, lägger beslag på delar av flödet och inte betalar sina skulder. Vid flera tillfällen mellan 2005 och 2009 uppstod konflikter då Ryssland stängde av gastillförseln. Sedan den ”ukrainska revolutionen” 2014, som understöddes av Nato, och framför allt sedan annekteringen av Krimhalvön samma år har situationen försämrats. Nord Stream 1 och 2 speglar båda på sitt sätt de försämrade rysk-ukrainska relationerna: det första projektet inleddes ett år efter den ”orangea revolutionen” 2004, som också stöddes av västmakterna; beslutet att bygga den andra ledningen togs strax efter krisen 2014. Värnandet om Rysslands suveränitet gjorde det nödvändigt att frigöra landets gasexport från den kaotiska politiska situationen i grannlandet: 91 procent av den ryska gasexporten till Europa passerade genom Ukraina 1994, jämfört med 41 procent 2018. Nord Stream 2 och dess sydeuropeiska motsvarighet Turkish Stream, som också är under konstruktion, kommer en gång för alla att befria Gazprom från Ukraina.

Gasledningar har en särskild förmåga att göra länderna som de förenar beroende av varandra. Den som föreslås gå mellan Tyskland och Ryssland irriterar många. Nord Stream 2 stötte från början på motstånd hos en allians av motståndare som alla kretsar i omloppsbanan runt den amerikanska supermakten: Ukraina, så klart, men även baltstaterna och Polen, som ”motsätter sig projektet av antiryska ideologiska anledningar”, som en rapport från franska Nationalförsamlingen erkänner utan omsvep.(2) 2018 lyckades dock inte denna axel stoppa ledningens anhängare, anförda av Tyskland och den tidigare förundskanslern Gerhard Schröder som numera jobbar som lobbyist och som utsetts till ordförande av Gazprom för Nord Stream 2:s styrelse.

För Tyskland som är Europas största gaskonsument har den nya ledningen blivit desto viktigare sedan kanslern Angela Merkel bestämde att landet ska fasa ut sin kärnkraft 2022 och all kolkraft till 2038. I väntan på kraftigare förnybara energikällor har ”energiomställningen” (Energiewende) drabbats av flera bakslag: det räcker med en köldknäpp eller mulet och vindfritt väder för att de brunkolsdrivna värmeverken ska göra slarvsylta av utsläppsmålen, som i februari förra året.(3) Därav behovet av en stadig tillgång till gas, som är mindre förorenande än kol, och stabila priser. Ur tysk synvinkel är det legitimt att uppnå detta mål genom ett handelssamarbete med Ryssland, även om relationerna mellan länderna har försämrats sedan 2014. ”Tyskland ser fullföljandet av sitt ekonomiska intresse som den slutgiltiga bekräftelsen på hur framgångsrik dess utrikespolitik är”, säger Angela Stent, pro-amerikansk specialist på relationerna mellan USA, Tyskland och Ryssland.(4)

Det är denna filosofi som på ett kaotiskt sätt omsattes i praktiken av Donald Trump och som har fått bygget av gasledningen genom Östersjön att avstanna. För Washington är fokuset på Nord Stream 2 förbundet med såväl handelsekonomiska som geopolitiska fördelar: tack vare stödet från Europeiska kommissionen, som stödjer en flexibel marknad för flytande naturgas från USA snarare än ryska gasledningar, och trycket från de mest västtillvända av EU:s medlemsländer (Polen, Danmark och så vidare), avser USA inte bara att motarbeta Rysslands planer, utan även, och kanske framför allt, att börja exportera sitt överskott av flytande skiffergas till den europeiska marknaden. Och samtidigt öka trycket på Tyskland, ett land med vilket handelsunderskottet fördjupas. Hela den amerikanska diplomatin är inriktad mot detta mål.

Trump, som efter sitt tillträde började hota Europa med tullavgifter, lyckades få Bryssel att kapitulera i juli 2018: EU accepterade att helt se över sin gaspolitik till förmån för det som Trump kallade ”frihetens” flytande naturgas och på bekostnad av den ”totalitära” ryska gasledningen. Det nya gasdirektivet som antogs året därpå innebär att de administrativa hindren för Nord Stream 2 har ökat till den grad att ledningens arkitekter måste se över projektets juridiska och kommersiella struktur.

Detta direktiv hade inte kunnat antas av Europeiska rådet i februari 2019 utan en spektakulär omsvängning av den franske presidenten, vars diskreta stöd till ledningens anhängare (Tyskland, Frankrike, Österrike, Nederländerna, Belgien, Grekland och Cypern) fram till dess hade gett dem vetomöjlighet. Emmanuel Macron rättfärdigade sin kappvändning med nödvändigheten av att ”inte öka beroendet av Ryssland”(5); men kanske var det ett försök att få Tyskland att lyssna till hans förslag på hur EU ska reformeras, något som hade tagits emot med höjda ögonbryn i Berlin. Efter varningsskottet kom kanonelden: eftersom det är självklart att den europeiska energipolitiken bestäms i Washington röstade USA:s kongressledamöter i båda partierna i december 2019 för en lag om att försvara Europas energisäkerhet – en ny salva ”sanktioner som fryser visum och tillgångar för varje utländsk person som medvetet hjälper fartyg att färdigställa ryska gasledningar som går till Tyskland eller Turkiet”, som den amerikanska kongressen sammanfattar det. Dessa extraterritoriella åtgärder, som saknar juridiskt stöd i internationell lag, ledde till att byggandet av Nord Stream 2 genast upphörde. De skärptes och utökades till att omfatta företag året därpå. De flesta teknik- och försäkringsbolag som knutits till projektet hoppade av.

Fast beslutna om att tillintetgöra varje person eller företag som bidrar till det ryska projektet meddelade USA i juli 2020 att Nord Stream 2 kommer att omfattas av den lag från 2017 som döpts till ”Bekämpa Amerikas motståndare genom sanktioner”, och som från början riktades mot Ryssland, Iran och Nordkorea. Denna gång är motståndarna som hotas av att avskärmas från dollarsystemet företag, medborgare och städer i Tyskland – en Nato-medlem och USA:s mäktigaste allierade i EU. I ett brev från den 5 augusti 2020 beordrade tre amerikanska kongressledamöter cheferna för två tyska hamnar, samt deras ägare, det vill säga respektive stad och förbundsstat, att upphöra med all inblandning i konstruktionen av Nord Stream 2. Detta under hot om att ”förstöra [deras] företags ekonomiska överlevnadsförmåga”, att ”ruinera [deras] aktievärde”, frysa deras tillgångar och förbjuda dem inträde i USA. Åtgärder som vanligtvis är förbehållna länder som Venezuela och Kuba.

Ställd inför en dylik förnedring sade den tyske utrikesministern, socialdemokraten Heiko Maas: ”Vi kritiserar inte USA för att förra året ha fördubblat sin import av olja från Ryssland. USA har rätt till en självständig energipolitik. Det har vi också.” Och Tysklands president Frank-Walter Steinmeier stödjer färdigställandet av ”en av de sista broarna mellan Ryssland och Europa”, med hänvisning till de ”över 20 miljoner sovjetiska offren under andra världskriget”(6).

Men överlag har tyska politiker hållit en låg profil. Även om en majoritet av partierna stödjer projektet har landskapet börjat splittras. Kristdemokratiska CDU förespråkar fortfarande Nord Stream, liksom socialdemokratiska SPD, vänsterpartiet Die Linke och högerextrema Alternative für Deutschland. Men de mest antiryska kristdemokraterna, anförda av Manfred Weber som även leder den konservativa partigruppen EPP i Europaparlamentet, kritiserar projektet i allt hårdare ordalag. Liberalerna var till en början övertygade av projektets ekonomiska fördelar men svängde efter giftmordförsöket på den ryske oppositionspolitikern Alexej Navalnyj och kräver numera att det stoppas. De gröna som var skeptiska redan till Nord Stream 1 vill inte veta av en andra ledning. Deras kompromisslöshet har förstärkts av en resolution mot gasledningen som antogs i Europaparlamentet den 21 januari i år, av miljörörelsens mobilisering och av den västerländska pressens antiryska besatthet. I kombination med USA:s mäktiga inflytande har det allt större ekologiska medvetandet gjort frågan giftig och tvingat regeringen till eftergifter.

Sedan 2019 har Merkel gett tillstånd åt USA att bygga två terminaler för ”gasifiering”, (omvandling av flytande gas i gasform, övers. anm.) vid den tyska kusten, som är tänkta att ta emot flytande naturgas från USA, på villkoret att Washington slutar motarbeta Nord Stream 2. Förgiftningen av Navalnyj sommaren 2020 och fängslandet av honom i januari 2021 har dock gett gasledningens motståndare ett argument som är desto kraftfullare då den tyska regeringen har varit en av Navalnyjs största allierade: från Warszawa till Paris, via Bryssel, har makthavare uppmanat Merkel att göra stoppandet av Nord Stream 2 till en del av sanktionerna mot Moskva. Joe Bidens tillträde i USA har gjort det lättare för liberaler att anamma Trumps linje: den nya regeringen tycks vara lika fast besluten som den förra att döda gasledningen.

Sagan om ormen fortsätter icke desto mindre. Ryska fartyg har återupptagit konstruktionen på Östersjöns botten; Tyskland håller hoppet om att kunna ställa sig in hos Vita huset uppe. Och för att undvika sanktionerna har förbundsstaten Mecklenburg-Vorpommern (styrd av SPD) grundat en stiftelse för klimat- och miljöskydd, vars ena mål är färdigställandet av gasledningen. Ironiskt nog kan tidsplanen för färdigställandet av ledningen påverka koalitionsförhandlingarna efter valet den 26 september. Kommer De gröna, som enligt opinionsundersökningarna kan göra bra ifrån sig och komma att spela en viktig roll i förhandlingarna, då att svälja förtreten?

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique
Översättning: Jonas Elvander

Pierre Rimbert