Nyheter/Utrikes 29 maj, 2021

Ryska gasledningar binder samman och splittrar Europa

Byggandet av en gasledning mellan Ryssland och Tyskland utanför Gotland har lett till en diplomatisk kris mellan Tyskland och USA. I bakgrunden finns USA:s önskan om att ta sig in på den europeiska gasmarknaden.


Gasledningsdiplomatin var bättre förr. På 1970-talet fröjdade sig regeringarna över gasutbytet mellan Västeuropa och Sovjetunionen: gasledningarna var stabila, varaktiga och utgjorde en bro mellan de två rivaliserande blocken på kontinenten.(1) Och när USA bestämde sig för att upphöra med ”avspänningen” tvingades de till återhållsamhet: 1982 införde Ronald Reagan sanktioner mot flera europeiska företag som var inblandade i bygget av en gasledning från Sibirien till Europa som, enligt honom, skulle göra Europa beroende av ”de röda”. Men de tio medlemmarna i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EG) vägrade att införa ett embargo, och Frankrike tvingade ett företag att skicka byggmaterial till Sovjetunionen. Några månader senare backade Washington från sitt krav.

Sedan Berlinmurens fall 1989 har gasledningarna dock varit källa till osämja mellan Europeiska unionens länder. De utgör en symbol för de försämrade relationerna med Ryssland, de spretande geopolitiska intressena mellan teoretiskt allierade länder och deras maktlöshet inför USA. Nord Stream 2, som förbinder Ryssland och Tyskland via Östersjön, illustrerar denna förändring.

Byggandet av den 1 230 kilometer långa ledningen, som praktiskt taget är färdigt och har kostat 9,5 miljarder euro, avbröts i december 2019. Hur har de sista kilometrarna av en typ av infrastruktur som det redan finns tiotals av kunnat skapa så starka motsättningar inom EU, och utlösa en av de allvarligaste diplomatiska kriserna mellan USA och Tyskland sedan andra världskriget?

Inledningsvis var det inte mycket som pekade i den riktningen. I samarbete med fem europeiska gasbolag (österrikiska OMV, tyska Wintershall och Uniper, franska Engie och anglo-nederländska Shell) började det ryska konglomeratet Gazprom i april 2018 arbetet med att fördubbla Nord Stream 1:s kapacitet. Ledningen som invigdes 2012 levererar redan 55 miljarder kubikmeter naturgas om året från Viborg, nära Sankt Petersburg, till Greifswald i nordtyska Mecklenburg-Vorpommern. Dess sträckning är resultatet av den ryska regeringens strategi: att kringgå Ukraina, genom vilket över hälften av all export av sibirisk naturgas till Europa går.

Ryssland hävdar att Ukraina kräver för mycket pengar för rätten att transportera gasen genom landet, lägger beslag på delar av flödet och inte betalar sina skulder. Vid flera tillfällen mellan 2005 och 2009 uppstod konflikter då Ryssland stängde av gastillförseln. Sedan den ”ukrainska revolutionen” 2014, som understöddes av Nato, och framför allt sedan annekteringen av Krimhalvön samma år har situationen försämrats. Nord Stream 1 och 2 speglar båda på sitt sätt de försämrade rysk-ukrainska relationerna: det första projektet inleddes ett år efter den ”orangea revolutionen” 2004, som också stöddes av västmakterna; beslutet att bygga den andra ledningen togs strax efter krisen 2014. Värnandet om Rysslands suveränitet gjorde det nödvändigt att frigöra landets gasexport från den kaotiska politiska situationen i grannlandet: 91 procent av den ryska gasexporten till Europa passerade genom Ukraina 1994, jämfört med 41 procent 2018. Nord Stream 2 och dess sydeuropeiska motsvarighet Turkish Stream, som också är under konstruktion, kommer en gång för alla att befria Gazprom från Ukraina.

Gasledningar har en särskild förmåga att göra länderna som de förenar beroende av varandra. Den som föreslås gå mellan Tyskland och Ryssland irriterar många. Nord Stream 2 stötte från början på motstånd hos en allians av motståndare som alla kretsar i omloppsbanan runt den amerikanska supermakten: Ukraina, så klart, men även baltstaterna och Polen, som ”motsätter sig projektet av antiryska ideologiska anledningar”, som en rapport från franska Nationalförsamlingen erkänner utan omsvep.(2) 2018 lyckades dock inte denna axel stoppa ledningens anhängare, anförda av Tyskland och den tidigare förundskanslern Gerhard Schröder som numera jobbar som lobbyist och som utsetts till ordförande av Gazprom för Nord Stream 2:s styrelse.

För Tyskland som är Europas största gaskonsument har den nya ledningen blivit desto viktigare sedan kanslern Angela Merkel bestämde att landet ska fasa ut sin kärnkraft 2022 och all kolkraft till 2038. I väntan på kraftigare förnybara energikällor har ”energiomställningen” (Energiewende) drabbats av flera bakslag: det räcker med en köldknäpp eller mulet och vindfritt väder för att de brunkolsdrivna värmeverken ska göra slarvsylta av utsläppsmålen, som i februari förra året.(3) Därav behovet av en stadig tillgång till gas, som är mindre förorenande än kol, och stabila priser. Ur tysk synvinkel är det legitimt att uppnå detta mål genom ett handelssamarbete med Ryssland, även om relationerna mellan länderna har försämrats sedan 2014. ”Tyskland ser fullföljandet av sitt ekonomiska intresse som den slutgiltiga bekräftelsen på hur framgångsrik dess utrikespolitik är”, säger Angela Stent, pro-amerikansk specialist på relationerna mellan USA, Tyskland och Ryssland.(4)

Det är denna filosofi som på ett kaotiskt sätt omsattes i praktiken av Donald Trump och som har fått bygget av gasledningen genom Östersjön att avstanna. För Washington är fokuset på Nord Stream 2 förbundet med såväl handelsekonomiska som geopolitiska fördelar: tack vare stödet från Europeiska kommissionen, som stödjer en flexibel marknad för flytande naturgas från USA snarare än ryska gasledningar, och trycket från de mest västtillvända av EU:s medlemsländer (Polen, Danmark och så vidare), avser USA inte bara att motarbeta Rysslands planer, utan även, och kanske framför allt, att börja exportera sitt överskott av flytande skiffergas till den europeiska marknaden. Och samtidigt öka trycket på Tyskland, ett land med vilket handelsunderskottet fördjupas. Hela den amerikanska diplomatin är inriktad mot detta mål.

Trump, som efter sitt tillträde började hota Europa med tullavgifter, lyckades få Bryssel att kapitulera i juli 2018: EU accepterade att helt se över sin gaspolitik till förmån för det som Trump kallade ”frihetens” flytande naturgas och på bekostnad av den ”totalitära” ryska gasledningen. Det nya gasdirektivet som antogs året därpå innebär att de administrativa hindren för Nord Stream 2 har ökat till den grad att ledningens arkitekter måste se över projektets juridiska och kommersiella struktur.

Detta direktiv hade inte kunnat antas av Europeiska rådet i februari 2019 utan en spektakulär omsvängning av den franske presidenten, vars diskreta stöd till ledningens anhängare (Tyskland, Frankrike, Österrike, Nederländerna, Belgien, Grekland och Cypern) fram till dess hade gett dem vetomöjlighet. Emmanuel Macron rättfärdigade sin kappvändning med nödvändigheten av att ”inte öka beroendet av Ryssland”(5); men kanske var det ett försök att få Tyskland att lyssna till hans förslag på hur EU ska reformeras, något som hade tagits emot med höjda ögonbryn i Berlin. Efter varningsskottet kom kanonelden: eftersom det är självklart att den europeiska energipolitiken bestäms i Washington röstade USA:s kongressledamöter i båda partierna i december 2019 för en lag om att försvara Europas energisäkerhet – en ny salva ”sanktioner som fryser visum och tillgångar för varje utländsk person som medvetet hjälper fartyg att färdigställa ryska gasledningar som går till Tyskland eller Turkiet”, som den amerikanska kongressen sammanfattar det. Dessa extraterritoriella åtgärder, som saknar juridiskt stöd i internationell lag, ledde till att byggandet av Nord Stream 2 genast upphörde. De skärptes och utökades till att omfatta företag året därpå. De flesta teknik- och försäkringsbolag som knutits till projektet hoppade av.

Fast beslutna om att tillintetgöra varje person eller företag som bidrar till det ryska projektet meddelade USA i juli 2020 att Nord Stream 2 kommer att omfattas av den lag från 2017 som döpts till ”Bekämpa Amerikas motståndare genom sanktioner”, och som från början riktades mot Ryssland, Iran och Nordkorea. Denna gång är motståndarna som hotas av att avskärmas från dollarsystemet företag, medborgare och städer i Tyskland – en Nato-medlem och USA:s mäktigaste allierade i EU. I ett brev från den 5 augusti 2020 beordrade tre amerikanska kongressledamöter cheferna för två tyska hamnar, samt deras ägare, det vill säga respektive stad och förbundsstat, att upphöra med all inblandning i konstruktionen av Nord Stream 2. Detta under hot om att ”förstöra [deras] företags ekonomiska överlevnadsförmåga”, att ”ruinera [deras] aktievärde”, frysa deras tillgångar och förbjuda dem inträde i USA. Åtgärder som vanligtvis är förbehållna länder som Venezuela och Kuba.

Ställd inför en dylik förnedring sade den tyske utrikesministern, socialdemokraten Heiko Maas: ”Vi kritiserar inte USA för att förra året ha fördubblat sin import av olja från Ryssland. USA har rätt till en självständig energipolitik. Det har vi också.” Och Tysklands president Frank-Walter Steinmeier stödjer färdigställandet av ”en av de sista broarna mellan Ryssland och Europa”, med hänvisning till de ”över 20 miljoner sovjetiska offren under andra världskriget”(6).

Men överlag har tyska politiker hållit en låg profil. Även om en majoritet av partierna stödjer projektet har landskapet börjat splittras. Kristdemokratiska CDU förespråkar fortfarande Nord Stream, liksom socialdemokratiska SPD, vänsterpartiet Die Linke och högerextrema Alternative für Deutschland. Men de mest antiryska kristdemokraterna, anförda av Manfred Weber som även leder den konservativa partigruppen EPP i Europaparlamentet, kritiserar projektet i allt hårdare ordalag. Liberalerna var till en början övertygade av projektets ekonomiska fördelar men svängde efter giftmordförsöket på den ryske oppositionspolitikern Alexej Navalnyj och kräver numera att det stoppas. De gröna som var skeptiska redan till Nord Stream 1 vill inte veta av en andra ledning. Deras kompromisslöshet har förstärkts av en resolution mot gasledningen som antogs i Europaparlamentet den 21 januari i år, av miljörörelsens mobilisering och av den västerländska pressens antiryska besatthet. I kombination med USA:s mäktiga inflytande har det allt större ekologiska medvetandet gjort frågan giftig och tvingat regeringen till eftergifter.

Sedan 2019 har Merkel gett tillstånd åt USA att bygga två terminaler för ”gasifiering”, (omvandling av flytande gas i gasform, övers. anm.) vid den tyska kusten, som är tänkta att ta emot flytande naturgas från USA, på villkoret att Washington slutar motarbeta Nord Stream 2. Förgiftningen av Navalnyj sommaren 2020 och fängslandet av honom i januari 2021 har dock gett gasledningens motståndare ett argument som är desto kraftfullare då den tyska regeringen har varit en av Navalnyjs största allierade: från Warszawa till Paris, via Bryssel, har makthavare uppmanat Merkel att göra stoppandet av Nord Stream 2 till en del av sanktionerna mot Moskva. Joe Bidens tillträde i USA har gjort det lättare för liberaler att anamma Trumps linje: den nya regeringen tycks vara lika fast besluten som den förra att döda gasledningen.

Sagan om ormen fortsätter icke desto mindre. Ryska fartyg har återupptagit konstruktionen på Östersjöns botten; Tyskland håller hoppet om att kunna ställa sig in hos Vita huset uppe. Och för att undvika sanktionerna har förbundsstaten Mecklenburg-Vorpommern (styrd av SPD) grundat en stiftelse för klimat- och miljöskydd, vars ena mål är färdigställandet av gasledningen. Ironiskt nog kan tidsplanen för färdigställandet av ledningen påverka koalitionsförhandlingarna efter valet den 26 september. Kommer De gröna, som enligt opinionsundersökningarna kan göra bra ifrån sig och komma att spela en viktig roll i förhandlingarna, då att svälja förtreten?

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique
Översättning: Jonas Elvander

Fotnoter


Thane Gustafson, The bridge: Natural gas in a redivided Europe, Harvard University Press, Cambridge, 2020
Rapport d’information déposé par la commission des affaires européennes sur l’indépendance énergétique de l’Union européenne, Assemblée nationale, Paris, 24 juni 2020
Odile Tsan, ”Nord Stream 2. Pourquoi Berlin a besoin du gazoduc de la discorde”, L’Humanité, Saint-Denis, 2 mars 2021.
Citerad av Thane Gustafson, The bridge, a.a.
Süddeutsche Zeitung, München, 7 februari 2019.
RND, Hannover, 17 oktober 2020; Rheinische Post, Düsseldorf, 6 februari 2020.

Utrikes 10 juli, 2025

Colombia ska bli grönast i Amerika

Gustavo Petros stora projekt är att fasa ut Colombias fossilberoende. Foto: Ivan Valencia/AP.

Efter tre år vid makten är vänster-presidenten Gustavo Petro allt mer omstridd i Colombia. Trots en serie unikt radikala reformer på klimatområdet ökar kritiken även från de egna leden. Flamman möter en småländsk senator och går på punkbar för att ta tempen på världens mest klimatradikala land.

På punkbaren Jolly Roger i Bogotá-stadsdelen Chapinero ligger Mariana på golvet och sprattlar med benen medan hon skriker in i mikrofonen. Hon och de tre andra tjejerna i horror punk-bandet The Vamp är iförda läder, kedjor och fejkblod.

– Detta är en kärlekssång, säger Mariana, innan de river av sin sista låt med hamrande gitarrer och smattrande trummor.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 09 juli, 2025

Handelsrektorn står upp för det obegripliga

Lars Strannegård menar att konsten ställer studenterna inför det obegripliga. Foto: Lisa Mattisson.

Medan konsten tappar stöd går Handelshögskolans rektor Lars Strannegård i motsatt riktning. ”Vi vill bända upp våra studenters skygglappar.”

”I stället verkar Marx ha haft rätt”, står det i en debattartikel i Dagens Nyheter (7/4) om Donald Trumps attacker mot amerikanska universitet, ”allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras.”

Men orden kommer inte från någon övervintrad sextioåtta, utan från Handelshögskolans rektor Lars Strannegård. Har representanten för kapitalets främsta bildningsbastion gått och blivit marxist?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 08 juli, 2025

Butiken som växer onormalt snabbt

Normals ”anti-maskot” Unikmannen tillsammans med ett par riktigt låga priser. Foto: Liz Fällman.

På senare år har antalet Normal-butiker exploderat i Sverige. Bolagets danska vd är så pass rik att han köpt upp mer än en procent av Skottlands yta. Flamman fikar på ”Café Normal” för att förstå hemligheten bakom Danmarks minst unika butikskedja.

Anställda grät i vintras när den stammistäta second hand-affären Andra Varvet stängde igen i Högdalens centrum söder om Stockholm. Några månader senare pryder i stället vita, tecknade seriefigurer samma husknut, mot en karaktäristisk bakgrundsfärg för 2020-talets kommers: normalturkos.

Genom ett fönster tittar kedjans maskot ut – den motsträviga Unikmannen, som hatar billiga produkter. Figuren designades av filmskaparen och medgrundaren Søren Fauli, och är en spegelbild av varumärkets anti-identitet. Sverigechefen Jan Nyberg kallar honom ”en tvär, sur och bitter man”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 08 juli, 2025

Fascismen krossas inte med blommor

Ukrainare lägger blommor vid den okände soldatens monument, på 80-årsdagen av andra världskrigets slut. Foto: Evgeniy Maloletka/AP.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Jag minns när kriget började. Jag studerade i Malmö, och inte långt efter att den ryska invasionen inletts fick jag ett mejl från Mikael Hertoft, dåvarande medlem i det danska vänsterpartiet Enhedslistens styrelse. Han bad mig träffa deras aktivister som ville lära sig mer om vad som hände i Ukraina.

Jag visste inte mycket om partiet, men hörde att det bildats av tre revolutionära grupper med starka åsikter – inte alltid ett gott tecken när man ska bedöma situationen i mitt hemland. Jag gick till mötet utan förväntningar. Det är något som jag aldrig ångrat.

I min region har vi ett talesätt: du lär känna dina vänner i tider av nöd. Som tiden visat har vi många kamrater i Enhedslisten, som modigt försvarat vår sak, som argumenterat, skrivit, översatt och rest till Ukraina under farliga omständigheter. De har bjudit in oss tillbaka, gett oss plattformar att tala från, främjat fackliga stödinitiativ och lyft våra frågor lokalt och i Europa. De har inte bara talat om solidaritet, utan levt den.

Ukrainas vänster har alltid haft det svårt, och kriget har inte gjort det lättare. Vårt samarbete med Enhedslisten och Alternativet, ett grönt parti i Danmark, har hjälpt oss att överleva i den förändrade miljön, prova nya metoder och nå ut till nya grupper.

En organisation som föds ur en aktivistgrupp blir ofta informell: full av överenskommelser byggda på personligt förtroende och tyst samförstånd. De krossades med kriget. Allt fler av våra aktivister eller deras närstående är i armén – ibland inkallade och bortförda på en dag. Nya medlemmar kommer, men utan politisk skolning och vägledning känner de sig ofta förvirrade.

Det har blivit svårare att föra diskussioner eller tillsammans forma vår strategi. Insatserna är höga, stämningen spänd, förväntningarna stora – men våra fysiska och mentala resurser är begränsade. Undantagstillståndet begränsar vänsterns traditionella metoder: inga större gatuprotester, kampanjer eller val.

Jag säger inte detta för att be om stöd, utan för att understryka: när kriget kommer bär du med dig varje organisatorisk svaghet du redan har. Om du kan förändra och stärka dina strukturer, gör det innan svåra tider kommer.

Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan.

Men våra interna problem bleknar i jämförelse med vad vi möter som land. Dagliga robot- och drönarattacker har blivit vardagsmat efter mer än 1 200 dagars krig. Ingen blir längre förvånad – folk scrollar bara förbi sådana nyheter. Framtiden känns oklar. Apatin sprider sig. Många drar sig undan, söker individuella sätt att överleva eller fly.

Dagens Ukraina är fullt av kontraster. Det finns otaliga exempel på innovation, genombrott, självorganisering och gräsrotsinitiativ. Men det finns också en brist på samordning som förhindrar att saker växer. Det finns främlingskap, demoralisation och skepsis – särskilt när uppoffringar används för att dölja kaos eller inkompetens.

Vår identitet och rätt att existera ifrågasätts av Ryssland. Samtidigt försöker regeringen, medierna och den liberala nationalistiska intelligentsian diktera vem som är en ”riktig” ukrainare, hur vi ska tala och vad vi ska tro på. Det är svårt att inte känna sig maktlös – och då blir osynligheten hos vänstern, som inte förutsåg, som inte förberedde sig, ett hårt slag.

I dag är vi alltför ofta beroende av engagemang utifrån för att kunna lyfta kritiska röster. I ett krigsdrabbat land är det lätt att avfärda meningsmotståndare som ”landsförrädare” eller ”Kremlagenter”. Kritik kan vara olaglig, opposition farlig.

En annan bitter lärdom av kriget är att civila alltid lider mest. Inte bara av medveten terror eller som ”sidoskada” vid jakten på militära mål, utan också därför att ingen bryr sig när de hamnar i korselden.

Underrättelser kan vara felaktiga, utrustning kan fallera, och även rester från nedskjutna drönare eller missiler faller någonstans till slut. Då blir hem eller bussar oavsiktliga mål. Och när bomberna faller och fiendesoldaterna kommer vet civila inte vad de ska göra och har ingenstans att ta vägen.

Många vägrar evakuera även när deras kvarter är halvt förstörda. Osäkerheten i att lämna känns värre – de tror inte att någon kommer ta hand om dem någon annanstans. Det är skrämmande att se.

Civilister, som sjuksköterskor på frontsjukhus och personal som håller viktig infrastruktur i gång under attacker, jobbar ofta dubbla skift men får knappt några hundra euro i månaden. Ändå förväntas de uthärda utan klagomål, för att ”krigstiden har andra prioriteringar”. Och vad skulle de annars säga, när ekonomin är i spillror och vår statsbudget är beroende av utländskt stöd?

Till och med armén består av tidigare civila – människor som inte var födda för krig, aldrig drömt om det eller övat för det. Många saknade riktig utbildning när de skickades till fronten. Många är utmattade, efter att ha stridit i tre år i underbemannade enheter utan avlösning eller permission, eftersom våra reserver inte räcker till. Brist på ammunition, ofta orsakad av politiska kriser på hög nivå runtom i världen, påverkar samtidigt deras möjligheter att överleva.

Oförbereddhet kostar – särskilt för dem som inte har något med kriget att göra. Väg detta noga. Vi är skyldiga både dem och oss själva att ta detta på allvar på förhand, inte i efterhand.

”Tvåspårsstrategin” som Enhedslisten tog fram 2023 – att kombinera militärt och diplomatiskt stöd – har visat sig klok. I dag är Ukraina tvingat att förhandla med Ryssland. Ukraina ber om eldupphör, men Ryssland visar inget intresse för något mindre än vår kapitulation och fullständiga underkastelse, och inte ens det är en garanti för att de inte kommer kräva ännu mer senare. Hade diplomati varit vår enda strategi så hade vi fallit för länge sedan.

Värst av allt är att vi fortfarande har mycket lite att sätta emot om vi blir trängda i ett hörn. Vår överlevnad beror i dag på extern finansiering för att hålla ekonomin flytande, punktlig leverans av militärt stöd, tillgång till satellitdata och kommunikationsnät som Starlink, och import av nyckelkomponenter för inhemsk produktion. Inget av detta kommer utan villkor.

Svagheten är en direkt följd av årtionden av nyliberal politik: åtstramningar, privatisering och avindustrialisering. Samma politik som många eliter i Europa fortfarande driver.

Så när ni diskuterar försvar och säkerhet – ta det på allvar. Upprepa inte våra misstag. Vi trodde inte på möjligheten till krig, varken 2014 eller 2022. Vi hoppades och manade till dialog, likt de flesta i vårt samhälle. Men kriget kom, och vi var oförberedda. De ståndpunkter vi försvarat visade sig vara oanvändbara eller till och med skadliga i det nya läget.

Fascismen kan inte krossas med öppna armar och blommor. Vänstern står nu inför en historisk utmaning, som kräver mer än fina ord som värmer våra hjärtan. Det kräver trovärdiga svar som kan bygga majoriteter.

Jag vet att många av er är skeptiska till EU – ofta med goda skäl. Många av dess misslyckanden har tydligt lyfts fram av Per Clausen, EU-politiker för Enhedslisten. Men ge inte upp enat europeiskt samarbete innan alla möjligheter är uttömda. Även om ni kan klara er bättre utan EU, kan ett ukrainskt medlemskap vara det enda sättet att undvika isolering.

Visst dominerar högern EU:s institutioner i dag och har inga planer på att driva en progressiv agenda. Men folkligt tryck, tillsammans med krisen i sig och de bredare hot vi alla står inför kan rubba balansen.

Etablissemanget är förvirrat och skrämt – för populister inifrån, USA och Ryssland utifrån. Även om de använder militant retorik för att behålla kontrollen – håll dem ansvariga för sina ord och tvinga dem att agera. Säkerhet handlar inte bara om pengar till vapen, även om man behöver dem. Det handlar också om robust offentlig infrastruktur och de tjänster som krävs för att bära ett försvarsarbete. Och lika viktigt är att människor är beredda att ta risker – för att det de försvarar tillhör dem själva.

Låt er inte fångas i falska motsättningar som ”välfärd mot säkerhet”. Den största omfördelningen och sociala jämlikheten skedde under kalla kriget – när militärutgifterna var betydligt högre än i dag. Eliterna gjorde eftergifter för att de kände sig hotade av inre uppror och yttre aggression. Få dem att agera i dag – inte av välvilja, den saknar de, utan av egenintresse.

Och kom ihåg att kommunistpartiernas inflytande i efterkrigstidens Europa byggde på deras roll i den väpnade kampen mot fascismen. Ännu tidigare, under feodal tid, vann skrån i Bryssel – dåtidens fackföreningar – privilegier för att deras försvar av staden var avgörande. Lärdomen består: använd krisögonblick för att organisera och kräva förändring. Diktera era villkor. Låt inte eliterna gå fria. När de behöver oss – tvinga dem att betala priset!

Läs mer

Men framför allt: gör allt i er makt för att förhindra krig. Kom samtidigt ihåg att den sämsta tiden att förbereda sig för ett krig är efter att det redan börjat. Och den sämsta tiden att försvara demokratin är efter att den fallit.

Ni har fortfarande tid. Jag hoppas att ni inte väntar.

Artikeln är en bearbetad version av ett tal vid Enhedslistens partikongress 2025.

Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 07 juli, 2025

Kanadensisk ”AI-fabrik” ska generera tusentals jobb i Strängnäs

Microsofts datacenter utanför Staffanstorp. Foto: Johan Nilsson/TT.

Svenska kommuner ställer sig i kö för att få bli hem åt techjättarnas nästa datacenter, i jakt på fler arbetstillfällen och visionen om en allt mer AI-driven framtid. Men forskarna är fortfarande skeptiska – både inför jobblöftena och resursåtgången.

– Vi är i starten av nästa tekniksprång, och Sverige borde inte hamna på efterkälken. Jag kan nog inte riktigt fantisera om vilka arbeten som kan förenklas med hjälp av AI, det är någonting jag tror kommer genereras de närmaste åren, säger kommunalrådet Anders Hambro (S).

På Gorsingeberget, tio minuter utanför Strängnäs, har en 350 000 kvadratmeter stor industritomt väntat på sin köpare sedan 2006. Nu ska grävskoporna äntligen fram.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 07 juli, 2025

Gängvåldet borde inte chockera någon

Forskning visar ett starkt samband mellan våldsbrott och ojämlikhet, skriver Cecilia Verdinelli. Foto: Claudio Bresciani/TT.

Låt högern spela indignerad kring förortssprängningar och mord – vänstern har sett utvecklingen komma länge.

Det var en stadig uppläxning som Åsa Linderborg serverade på midsommarafton (Aftonbladet 19 juni): Vänstern måste prata mer om gängkriminaliteten! Högre, ilsknare! En som hörsammade ropet var Nooshi Dadgostar, som i Almedalen pratade så mycket om gängen att hon knappt hann med annat.

Linderborgs text är inte dålig. Den bottnar känslomässigt och litterärt. Problemet är bara att den inte erbjuder analys, utan bara just ilskan. Liksom Dadgostars tal liknar den snarare en trosbekännelse: om vi i vänstern bara säger ”gängkriminalitet” tillräckligt chockerat så… ja vad?

Detta upprörda tonfall har jag problem med. Man bör chockeras över brutaliteten, och över den iskalla exploateringen av barn, men utvecklingen i sig är inte chockartad. Den är helt förutsägbar.

År 2010 kom boken Jämlikhetsanden av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Pickett ut på svenska. Den diskuterades på mängder av ABF-kvällar men verkar nu bortglömd. Boken beskriver de prydliga sambanden mellan ojämlikhet och andra samhällsproblem. Våldsbrott är enligt författarna en konsekvens av statuskamp och hypermaskulinitet, som i sin tur är ett resultat av ojämlikhet.

Under de 15 år som gått sedan utgivningen har klyftorna i Sverige vidgats dramatiskt – och följaktligen även kriminaliteten.

Högerns triumfatoriska förklaring är som bekant demografi och etnicitet, och de frossar nu i nationalistisk pseudo-psykologi. Tidigare fick man gå till antikvariaten för förlusta sig i Svensk folkkaraktär från 1944, men numera räcker det att slå på Svenska Dagbladets ledarpodd.

Om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Där kunde man nyligen (21/6) höra Muf:s Douglas Thor tala om sin nya bok. Svenskarna, får vi veta, kännetecknas av ärlighet och arbetsmoral. Invandrarna däremot behöver fostras för att ”komma ikapp i civiliseringsprocessen”. Det kan ske genom ”husförhör i Husby”, skojar han. (Och som i Svensk Folkkaraktär uppstår ofrivillig komik när han skryter om svenskarnas fina värderingar, som brukar innefatta anspråkslöshet.)

Liv Strömquist har också lyssnat (Stormens utveckling, avsnitt 317). Hon föreslår ironiskt att svenskarna kan passa på att predika arbetsmoral när invandrarna städar deras hem eller levererar hämtmat. En mer agil lösning!

Men hennes poäng är allvarlig: det handlar om ojämlikhet. Kapitalinkomster driver isär Sverige. Man blir inte rik på lön, utan på ägande. Att plugga till lärare hjälper lite, att ärva en sommarstuga hjälper mycket. Och invandrare ärver sällan sommarstugor. Infödda svenskar har det inte bättre ställt för att de jobbar hårdare, utan för att de äger mer.

Boendet tar oss till socialdemokratins svar. Från partistyrelsen föreslås nu minskad boendesegregation. Knappast hade ordet ”blandning” nämnts förrän borgerliga ledarskribenter gick upp i falsett. Per Gudmundson (GP, 7 juni) skrev att svenskarnas belåning är för hög för att klara blandade bostadsområden. En värdeminskning på några procent – som kan bli resultatet av nybyggda hyresrätter – uppfattas som ett existentiellt hot.

Detta förklarar också paradoxen mellan enkätfyndet att svenskar tillhör världens minst rasistiska länder, och forskningsfyndet att tröskeln för ”vit flykt” från områden sker redan vid runt tre procent utomeuropéer (Emma Neuman, Linnéuniversietet 2016). Svenskar har alltså inget emot att bo granne med kurder eller moldaver men har (tyvärr, tyvärr) inte råd med det.

Det är alltså inte bristande moral som är huvudorsaken till gängkriminaliteten, lika lite som rasism är huvudorsaken till segregationen. Men om nästa riksdag inte är beredd på en tämligen radikal omfördelning av resurser ser det ut som om segregation, rasism och gängvåld blir permanenta inslag i det svenska samhället.

Läs mer

Den ekonomiska elitens – givetvis outtalade – kalkyl blir i så fall att sprängningar i förorten visserligen är hemskt, men inte lika hemskt som ett dramatiskt prisfall på bostäder. Gängvåldet får ses som en trist systemkostnad. Om detta måste man kunna tala utan att anklagas för att bagatellisera brottsligheten.

Högerns krav på att vara – eller åtminstone låta – ständigt indignerad är ett retoriskt gyckelspel som vi faktiskt inte måste delta i.

Diskutera på forumet (0 svar)
Essä/Kultur 05 juli, 2025

Il futuro

De måste göra något annorlunda.

Tanken har redan grott inom Jörn i ett par dagar, dykt upp och stört honom, men nu när han svänger in på Folkungagatan känner han sig säker. De måste göra något annorlunda. Försöka åtminstone. Första sommaren gjorde de Julius Caesar, och det var bra, lite svajigt, men bra. Charmigt. Andra sommaren gjorde de Stormen, och det var bättre. Gruppen hade utvecklats. Vissa har begåvning, det stod klart redan första året, men alla var duktiga. Det var fint. Alla sade så efteråt, både inom gruppen och i publiken, som mestadels bestod av deras släktingar och vänner – inte enbart, faktiskt, det fanns en och annan där som bara var intresserad allmänhet – hur som helst sade de alla samma sak: att det var fint. ”Det var så fint.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 05 juli, 2025

Jonathan Brott: Låt AI bli en renässans för tänkandet

Jonathan Brott föreställer sig AI som en ny storhetstid för idéer. Bild: ChatGPT (AI).

Överallt framställs AI som ett hot mot vår minnesförmåga och kreativitet. Men tänk om det snarare kan göra kunskapen tillgänglig för alla?

Ny teknik – göm era barn! ”Gymnasieeleverna avslöjar: Så använder vi Chat GPT för att fuska”, larmar en färsk artikel i DN (29/5). Samtidigt skriver ett gäng techbrorsor ett slags reformmanifest i SvD (20/4) där de efterlyser en ”AI-peng för pedagoger” och ett nationellt AI-center. På andra sidan Atlanten visar en MIT-studie att AI-brukets ”kognitiva avgift” gör oss lata och får oss att glömma vad vi just tänkt eller skrivit.

Efter tre år har paniken och oförståelsen inte lagt sig, och varje middagsbjudning tycks urarta i samma diskussion: kan vi stoppa AI-tåget, och vem är det ens som styr?

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Essä 04 juli, 2025

En ny värld i sikte

Markfordonet Perseverance kastar av sig rymdfarkostens kryssningsmodul, några minuter innan den går in i Mars atmosfär, enligt en illustration av Nasa. Bild: Nasa/JPL-Caltech/AP/TT.

Inom hundra år kan en mänsklig koloni på Mars vara möjlig. Men är det önskvärt?

När astronauten Christer Fuglesang tog sitt första steg utanför rymdfärjan Discovery år 2006 kände han något som ingen annan svensk upplevt tidigare: tyngdlösheten, vakuumet, och framför allt det svindlande perspektivet av en jord som verkade både vacker och skör på avstånd.

Fuglesang beskriver hur han blickade ut mot Mars, en röd prick som lockade bortom månens bana. Redan då, i mörkret och kylan hundratals kilometer ovanför jorden, tänkte han på vad nästa steg skulle innebära – mänskligheten på väg att bosätta sig på en annan planet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 04 juli, 2025

Rebecca Gonzalez Leon: Framtiden är här – din pojkvän är bög

Rosalía är en av många artister som inspirerats av neoperreo. Foto: Eduardo Verdugo/AP

”Duro, duro, perra del futuro. Aquí llegó tu baby, tu perra del futuro.” Dessa snart bevingade ord översätts till: ”Hårt, hårt, framtidens bitch. Här kommer din baby, din bitch från framtiden.” Likt engelskans bitch kan perra betyda både tik och tuff tjej. Jag förbehåller mig rätten att skriva bitch – hynda har helt enkelt aldrig klingat lika bra på svenska.

Textraden är lånad från den chilenska artisten Tomasa del Real, som tillsammans med producenter som DJ Lizz, Paul Marmota och Deltatron i slutet av 2010-talet formade en undergroundrörelse för alternativa kids i Santiago de Chile som kommit att kallas för neoperreo.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Diskutera på forumet (0 svar)