I dag presenterade en leende finansminister Magdalena Andersson sin höstbudget för 2018. Den första egna budgeten för regeringen Löfven den andre.
Den store förhandlaren Stefan Löfven ja. Den gamle fackpampen som i åratal vid olika förhandlingsbord drivit igenom tuffa avtal som gynnat IF Metalls medlemmar. Mannen som ger effektiv pragmatism ett ansikte.
Mästerförhandlaren har ordnat en budget som ger 16 miljarder till de rikaste genom sänkta skatter, samtidigt som man fortsätter spara på välfärden – och alla är rasande.
Att oppositionen rasar varje gång en regering lägger en budget är fullt normalt. Att Jimmie Åkesson kallar den ”pyttipannabudget”, vad nu det betyder, är precis som det ska vara. Att Vänsterpartiets Ulla Andersson kallar den ”ett svek mot välfärden” är också närmast att vänta.
Men Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida är också arga. ”Inte ens i Anders Borgs sista budget som finansminister fick de rikaste en lika stor del av kakan som i dag” skriver Daniel Swedin.
Förhandla om januariavtalet, kräver hans kollega Jonna Sima.
Grön ungdom meddelar att de varit naiva som trott på något mer från en budget där L och C ingår.
SSU:s ordförande Philip Botström säger att han skäms.
På LO-ägda tidningen Arbetet kallar Martin Klepke budgeten för ”något som katten släpat in”.
LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson själv säger att ”Regeringen sänker skatten för rika män och låter vanligt folk betala”.
Exemplen tycks aldrig ta slut.
Och det är svårt att förstå vilka av S gamla vänner som med rak rygg ska förespråka att någon röstar på mästerförhandlaren vid nästa val.