11 vänsterprofiler om valet och kvalet

”S tycks ointresserade av att lära av andra länder”

Kristin Linderoth. Foto: Irene Pelayo Lind

Vad hände och vad gör vi nu?

Varför gick det som det gick i valet? 
– Det är svårt att inte dra slutsatsen att det har gått sämre för de partier som försökt göra SD överflödiga genom att låta som SD. Varför rösta på en kopia när originalet dessutom gjorts mer rumsrent? SD-anpassningen ökar bara politikerföraktet hos SD-väljarna, och ses som ett bevis på att SD haft rätt  hela tiden, och att de andra partierna är hycklande opportunister.
– Men valresultatet är förstås också den logiska fortsättningen på en i grunden oförändrad kurs hos de etablerade partierna. För socialdemokratin handlar det om att partiet envist hållit fast vid en nyliberal finanspolitik. De blygsamma resurser som under mandatperioden tillförts välfärden – blygsamma i relation till de stora behoven och offentliga överskotten – innebär att folks intryck är att S förvaltar en fortsatt svältfödd sjukvård, omsorg, och så vidare.
– Även om det är sant att man satsar mer än högern, eller att brottsligheten de facto minskar över tid, eller något annat som man framhållit, är det ett faktum att det gemensamma under flera decennier dragit sig tillbaka till förmån för det privata, och det får avgörande effekter på människors upplevelse av samhället som mer otryggt. Sedan är det arbetarrörelsens uppgift att – i ett politiskt landskap där både borgerligheten, näringslivet och media med enorma resurser gör allt för att rikta uppmärksamheten mot andra frågor – peka på de verkliga samhällsproblemen och visa att man verkligen vill göra något åt dem. Men i stället har S satsat på en kombination av att spela på högerpopulismens planhalva med minskat flyktingmottagande, symbolkrav på hårda tag mot kriminella och oanständiga glidningar i tiggeridebatten å ena sidan, och ett mantra om att det går bra för Sverige å andra sidan.
– Det innebär att S å ena sidan framstår som yrvakna alternativt kappvändare (och ingen gillar en kappvändare) och å andra sidan som försvarare av det rådande. Detta medan SD uppfattas som konsekventa och som systemkritiska underdogs.
– S tycks ointresserade av att lära av de länder där det går bättre för socialdemokratiska/socialistiska partier – Storbritannien, Spanien, Portugal, eller till och med USA med rörelsen bakom Bernie Sanders – och verkar fortfarande övertygade om att det inte går att vinna val på radikal omfördelningspolitik. Detta bisarrt nog, vilket Åsa Linderborg påpekar i AB (9/9), samtidigt som Moderaterna vann två val för att de låtsades vara de nya socialdemokraterna och SD gått framåt genom att låtsas försvara Folkhemmet.

Vad vill vi aldrig se igen i en valrörelse?
– Företrädare för arbetarrörelsen som fiskar i bruna vatten. Jag tänker till exempel på socialdemokratiska ministrar som ställer välfärd mot flyktinginvandring. Eller på när Stefan Löfven i sin kommentar om det fruktansvärda mordet på den hemlöse rumänske mannen i Jönköping sa att ”vi behöver diskutera hur man får stopp på tiggeriet”. Eller när en av alla Jimmie Åkessons rasistiska utläggningar i SVT:s partiledardebatt möttes av statsministerns påpekande om att regeringen faktiskt sett till att färre flyktingar kommer hit. Det är skamligt, det är ett svek och det är dessutom en dålig strategi.

Din största rädsla framöver? 
– Min allra största rädsla är att stödet för SD bland LO-medlemmar fortsätter att öka. Det gör mig också väldigt rädd att vår framtid ligger i händerna på en höger som så många gånger – historiskt i Sverige och runt om i världen – släppt fram fascisterna för att krossa vänstern och själva få makt. Att oavsett hur det blir – en högerregering med stöd av SD eller en blocköverskridande koalitionsregering – kommer SD att gynnas. Att vi får en situation som mer och mer liknar den i Danmark, där de andra partierna tycks självgående i att driva den högerpopulistiska agendan vidare. Att vi om fyra år tittar tillbaka på i dag och tycker att det ändå var bättre nu, och konstaterar att saker som händer då hade framstått som otänkbara i dag.

När ljusnar det och vad kommer vi få se då? 
– Jag vågar inte spekulera om när, men ett lite klyschigt men inte mindre sant svar är väl att det händer när vi får det att hända. Alltså, det går inte att vänta på att någon annan ska fixa det. Jag är så otroligt trött på uppfattningen om att det finns ”aktivister” å ena sidan, och ”vanliga människor” å andra sidan, och att de förstnämnda ska gå på alla möten, demonstrationer, flygbladsutdelningar, fackliga sammankomster och så vidare, så att andra kan sitta hemma och tänka att så duktiga de är som gör allt det där. Så länge det ser ut så är vi inget hot mot varken den politiska högern eller kapitalet.

Vad är ditt råd till den som känner att den bara måste göra någonting? 
– Prata med någon annan och gör någonting ihop! Som organiseringsgeniet Frances Tuuloskorpi säger: all förändring börjar med att några personer snackar ihop sig. Ett samtal med en annan människa om vårt gemensamma samhälle är värt mer än 10 skitbra monologer i sociala medier, och att göra någonting långsiktigt ihop med andra är faktiskt det enda som kan vända den här utvecklingen. Det måste inte vara något jättestort, det kan vara något litet. Jag tror att folkrörelsernas försvagande och det gemensammas tillbakadragande – och den isolering som detta skapar – är en av orsakerna bakom de högerpopulistiska partiernas framgång. Det handlar inte bara om politik, utan också om organisation. De förstår att använda sig av människors ensamhet, vilsenhet, längtan efter att få vara del av något större. Arbetarrörelsen kommer aldrig att blomstra igen förrän vi till fullo inser detta. 

 
  • #val2018
  • arbetarrörelsen
  • eftervalsanalys
  • eftervalsdebatt
  • Socialdemokraterna