Så blev hårda tag den enda möjliga kriminalpolitiken

Inrikes

På förmiddagen den 26 augusti kom rapporterna om en skjutning i Malmö. Karolin Hakim, en kvinnlig läkare i 30-års åldern, låg död på Sergels väg i det välbärgade området Ribersborg.

Senare under dagen skrev justitieminister Morgan Johansson på Twitter:

”Vilka fega och avskyvärda odjur som ger sig på en nybliven mamma. Nu sätts alla tillgängliga resurser in för att gripa gärningsmännen så att de kan låsas in. De ska jagas till världens ände om det behövs. Kallblodiga mördare kan inte få gå lösa.”

– Jag trodde det var ett skämt från början, eller att det var Donald Trump. Jag förväntar mig mer av hur en minister uttalar och uttrycker sig än att man kallar människor för odjur. Men det är en del av den hårdare retorik som pågår, säger Ilyas Hassan, talesperson i föreningen Förorten mot våld.

Föreningen vill verka som en motvikt mot vad de kallar en populistisk kriminalpolitik med fokus på hårdare straff och ett mer repressivt polisväsende som förs i dag. I stället vill man fokusera på resursfördelning och socioekonomiska förutsättningar för personer att ta sig ur kriminalitet. Förorten mot våld har också anordnat manifestationer för de oftast unga män som fallit offer för skjutningar, vars namn, till skillnad från Karolin Hakims, sällan nämns.

– Jag ser ett rasistiskt mönster i hela debatten där retoriken skiljer sig avsevärt beroende på vart våldet sker och vilka som drabbas. Nu får den mamman vara symbol för utspel i media med snabba lösningar och förslag som inte har forskning bakom sig, säger Ilyas Hassan.

Efter justitieminister Morgan Johanssons första tweet följde en rad uttalanden om skärpta straff, hårdare tag och fler fängelsedomar för gängkriminella. Det går helt i linje med hur volymen de senaste åren skruvats upp kontinuerligt i den kriminalpolitiska kapprustningen. Högerifrån har så kallade gettopaket efter den danska förlagan föreslagits, tillsammans med visitationszoner och vistelseförbud.

Socialdemokraterna har inte legat långt bakom i det som de själva benämner som kampen mot gängkriminaliteten.

I september svängde Miljöpartiet, efter en längre tids motstånd, i den känsliga frågan om straffrabatten för unga kriminella. Rasmus Ling, partiets rättspolitiske talesperson, avvisade så sent som i juni det förslag som då låg på bordet.

– Det har varit viktigt att behålla principen om att unga har lägre straff, men att ändå göra en justering kring grov brottslighet. Det är förändringar vi tycker är rimliga, även om vi har kompromissat, säger han till Flamman.

Med undantag för Vänsterpartiet står i dag samtliga partiet för en mer eller mindre repressiv kriminalpolitik. Fler poliser, hårdare straff och omfattande övervakning har blivit ledord i debatten.

Morgan Johansson har sedan valet i fjol framhärdat med sitt förslag om slopad straffrabatt – alltså att unga som i dag döms till mildare straff på grund av sin låga ålder, ska få lika hårda straff som vuxna. Efter mordet i Ribersborg tycks alla hinder till slut vara undanröjda.

– Allt för länge har man vidtagit för lite åtgärder mot äldre ungdomar som begått väldigt grova brott, där det kan handla om mord också. Om man låter de mest kriminella individerna vara kvar på gatan kan de sabotera förebyggande arbete och utgöra förebilder för yngre killar, säger Morgan Johansson till Flamman.

Straffrabatten är, som den ser ut i dag, en stegvis reducering av straff för dömda brottslingar mellan 18 och 21 år. I dag får en 18-åring halva det straff en vuxen hade fått, medan en 20-åring får 80 procent av straffet. Livstids fängelse kan bara dömas ut till den som fyllt 21.

– Det är inte ett alternativ att låta unga vara kvar i kriminell miljö, vilket det blir om vi inte får bort dem. Men det handlar om vilken kriminalvård som bedrivs och där kan vi idag se en positiv trend där återfall i brott minskar om man mäter från när man släppts från fängelsestraff, säger Morgan Johansson.

I Sverige har straffrabatten funnits, i olika former, sedan 1734. Samtliga nordiska grannländer har också en motsvarande reglering för unga som begår straff. Anledningen till denna mildare bestraffning är ett brett samförstånd mellan forskare om att unga inte har en lika utvecklad förmåga att bedöma ansvar och konsekvenser, att de oftast far mer illa i fängelse än vuxna och att de flesta som begår brott som unga vuxna sedan slutar med det.

Alltså helt oavsett om de suttit i fängelse eller inte.

– Ja, det kulminerar i brottslighet och sedan skärper sig de flesta. En sådan här åtgärd behövs inte, det är väldigt få som blir kvar i grövre brottslighet, säger Henrik Tham.
Han är professor emeritus i kriminologi vid Stockholms universitet och kritisk till den kriminalpolitiska utvecklingen med allt hårdare tag. Enligt honom är den slopade straffrabatten bara ett i raden av förslag som följer samma mönster: en marginell företeelse med en omotiverat omfattande åtgärd.

– Det är vad hela den kriminalpolitiska diskursen går ut på. Det rör sig bara om några procent som begår sådana brott, måste man underminera hela den svenska kriminalpolitiken för det? Att ta bort straffreduktion eller införa visitationszoner, vad är det egentligen? frågar sig Henrik Tham.

Det förslag på straffrabatt som Morgan Johansson nu lagt på bordet har sin grund i en utredning som sjösattes 2017. När den presenterades i december i fjol stod riksåklagare Petra Lundh, som ansvarat för utredningen, i en liten lokal med lågt i tak och skulle redovisa vad hon kommit fram till.

Under den lågmälda presentationen konstaterade hon att ungdomsbrottsligheten sjunkit de senaste tio åren, både vad gäller vapenbrottslighet och den grova brottslighet där mord och dråp är inräknat. Hon gick utförligt igenom statistik, kriminologisk och psykologisk forskning. När den var avslutad tycktes straffrabatten vara ett särskilt lyckat projekt.

Men det var inte om straffrabatten skulle behållas eller inte, utan hur den skulle slopas som varit hennes uppdrag.

För trots att forskning visar att ett längre fängelsestraff ökar risken för unga att få fler kriminella kontakter och oftare återfaller i brott tycks Socialdemokraterna ha slagit dövörat till. När regeringen i september presenterade sitt åtgärdsprogram mot gängkriminaliteten fanns en omarbetad variant av slopad straffreducering för unga med på listan, vid sidan av skärpta straff och ökade resurser för arbetet mot organiserad brottslighet.

Det rör sig bara om några procent som begår sådana brott, måste man underminera hela den svenska kriminalpolitiken för det?

Det nya förslaget innefattar unga som tidigare dömts för ett brott med minimistraff på ett års fängelse och som döms igen för brott med minimistraff två års fängelse. Syftet med de sammantagna punkterna i åtgärdsprogrammet är enligt Socialdemokraterna att ”föra en kompromisslös kamp mot organiserad brottslighet”.

Men vad organiserad brottslighet faktiskt består i är, enligt kriminologiprofessorn Henrik Tham, något godtyckligt.

– Jag gjorde en sammanställning av debatten om organiserad brottslighet och det som framgick var att den är nätverksbaserad, internationell, att den tas in utifrån, står bakom mord och dråp och är ett hot mot rikets säkerhet. Och varenda en av de benämningarna är exakt samma ord som man beskrev judarna med under andra världskriget. Man ska vara försiktig. Organiserad brottslighet är ett ständigt undflyende fenomen.

Enligt honom är de kränkningar som ofta ligger till grund för skjutningar alltså inte det som utgör organiserad brottslighet, för den karaktäriseras av ekonomisk vinning. Trots det så används den flitigt av politiker från höger till vänster, och lite vad som helst kan sopas in i det beroende vad som passar stundens debatt, anser Henrik Tham.

– Polisen säger i varje rapport att den organiserade brottsligheten ökar. Men de säger också att den organiserade brottsligheten inte går att mäta. Jag säger inte att den inte finns, men det har blivit ett mantra för politiker, ett förstärkningsord, som ”jävlar”. Man gömmer sig bakom begreppet istället för att göra en analys av vad det egentligen handlar om.

Vad det egentligen handlar om är, enligt en samlad forskarkår, i första hand socioekonomiska förhållanden.

I ojämlikhet och bristande skolor frodas kriminaliteten. I sitt remissvar till utredningen om slopad straffrabatt ringade Kriminologiska institutionen vid Stockholms universitet in just skolan som den viktigaste samhällsinstansen, utöver familjen, för att hindra unga på väg in i kriminalitet.

Trots att det finns några sociala åtgärdspunkter i regeringens program mot gängkriminaliteten tycks en tidigare traditionellt socialistisk kriminalpolitik med fokus på omfördelning vara ett minne blott för Socialdemokraterna.

– Tidigare menade Socialdemokraterna att brottslingen skulle med på tåget. I dag skriver de i sitt partiprogram att brott är ett hot mot välfärden som skadar arbetarklassen. Och det handlar om politiska styrkeförhållanden, säger Henrik Tham.

Han menar att så länge det gick bra för den svenska socialdemokratin var det få som talade om en repressiv kriminalpolitik. Men när först Ny Demokrati och sedan Sverigedemokraterna fått allt mer inflytande i debatten har Socialdemokraterna så sakteliga svängt från att fokusera på omfördelningsfrågor till att följa samma linje som högerpartierna.

– Hela allmänpolitiken har blivit populistisk, man betonar risker och emotioner. Neoliberalismens ”make crime do time” har fått fäste, liksom nationella tongångar om att organiserad brottslighet kommer utifrån. Det bidrar till en helt annan kriminalpolitik, säger Henrik Tham.

I ett längre perspektiv har också politikerna mindre utrymme att göra verklig politisk skillnad i och med att besluten flyttats till Bryssel och den globala marknaden. Det leder i sin tur till en kortsiktig och straffinriktad politik där frågor om narkotika, brottslighet och moralisk upprustning dominerar, enligt Henrik Tham.

– Det är en helt annan sak än när Socialdemokraterna satt och bestämde med den ideologiska vinden i ryggen. Nu när det i stället är de konservativa på den positionen så attackerar de med sådana frågor eftersom de aldrig kunnat slå vänstern i distrubutions­debatten.

Men att denna både retoriska och sakpolitiska helvändning skulle bero på att Socialdemokraterna dansar efter Sverigedemokraternas pipa tillbakavisar Morgan Johansson bestämt. I stället menar han att det skett en utveckling med allt fler, allt grövre kriminella verksamheter och gäng i Sverige.

– De senaste 20 till 25 åren kan vi se en mer etablerad kriminalitet. Den borde vi tagit tag i på 90-talet och kvävt i sin linda. Nu har vi ett stort antal yrkeskriminella som gör livet mycket svårt för dem som bor i utsatta områden och vår politik bygger på två perspektiv, både att strypa rekryteringen och att arbetare ska vara trygga i sin egen stadsdel. Medan högern inte bryr sig om de sociala sammanhangen, säger han.

Men om man ställer frågan till de som bor och verkar i svenska förorter får man enligt Ilyas Hassan på Förorten mot våld ett helt annat svar. De sociala insatser som står listade bland regeringens 34 åtgärder räcker inte, tycker han.

– Det som är anmärkningsvärt är att de grupper som påverkas av skjutningarna och bor i socioekonomiskt utsatta områden inte är de som efterfrågar repressiva förslag. Där vill man att man tar tag i grundproblemen med ojämlikhet, säger han.

Det finns en stor oro efter de utspel som gjorts de senaste åren, om så kallade gettopaket, militärer och visitering, som ställer grupper mot varandra och leder till att förtroendet för politiker sjunker, menar Ilyas Hassan. Han noterar en oroande utveckling i hur även delar av vänstern hemfaller åt mer repressiva metoder.

– De andra partierna har tagit efter Sverigedemokraternas hårda retorik. Vi har en justitieminister som visat intresse för den danska modellen, vi har en finansminister i utspel om att barnfattigdomen minskar om vi stänger gränserna och representanter från Moderaterna som vill skicka in militärer i förorten. Det finns inte längre bara inom SD, säger han.

Men vem är det då som vill ha hårdare straff?

Enligt Henrik Tham är det delvis en fråga om en oro hos befolkningen, men att den kanske framförallt handlar om helt andra saker.

– Den rimliga rädslan för vad som pågår i utanförskapsområden fylls på av en större oro i politiken och samhället i övrigt. Som krig i Ukraina och Syrien och döden på Medelhavet. Kriminologer menar ofta att större kriser kanaliseras genom mer konkreta saker som brott och straff, säger han.

Henrik Tham menar också att politiker i dag överanvänder människors allmänrättskänsla, och spelar på starka händelser som väcker människors känslor. Som mordet på Karolin Hakim i Malmö, till exempel.

– Jag tror att påståendena om hårdare tag kommer uppifrån och drivs ned mot folk, eftersom politiker framställer det som att folk kräver det, säger han.