Utrikes 28 februari, 2021

Så fick Chile bukt med det nyliberala skolexperimentet

Före den svenska fri­skole­­reformen var Chile det enda landet i världen med vinst­­drivande skatte­­­finansierade skolor. Systemet ledde till extrem social segregering, sjunkande studie­­­resultat och en enorm protest­rörelse. Jon Weman berättar om hur chilenarna lyckades rulla tillbaka de värsta reformerna.

Fram till för några år sedan fanns det bara tre länder i världen med vinstdrivande, skattefinansierade skolor: Sverige, Chile och USA, i vissa delstater. Ingen annanstans går det att driva en privat skola – och därmed ha myndighetsansvar genom att sätta betyg och flytta upp eleverna i årskurs – helt och hållet finansierat med skattemedel och samtidigt ta ut vinst från verksamheten.

Bara i ett av de länderna har det varit protester av någon betydelse mot skolsystemet. I Chile ägde stora elev- och studentdemonstrationer mot skolsystemet rum för 15 år sedan. Det var den viktigaste föregångaren till de jättedemonstrationer som skakade landet under 2019 och styrde om dess politiska kurs, vilket utmynnade i förra årets folkomröstning om en ny grundlag.

Flera vågor av protester har drivit fram förändringar men de har samtidigt visat hur komplicerat det är att med reformer nå verkliga resultat och öka jämlikheten inom ramen för ett ojämlikt system. Inför den kommande ”konstituerande församlingen” – något av ett världsunikt politiskt experiment där en rörelse underifrån satt sig för att skapa en ny grundlag och omdana en hel samhällsmodell – väntas utbildningssystemet bli en av de heta frågorna.
Orsaken till att skolfrågan blivit så het i just Chile beror till stor del på de historiska omständigheter under vilka den privata modellen etablerades.

Det var efter statskuppen 1973 mot vänsterpresidenten Salvador Allende, under diktatorn Augusto Pinochets regim, som en av de mest okontrollerade privatiseringarna i världshistorien släpptes lös över det chilenska skolväsendet. Tidigare hade privata institutioner, som kyrkor och stiftelser, drivit skolor men då alltid under statlig kontroll. Under Allendes föregångare, socialdemokraten Frei, hade barn från arbetarklassen börjat ta sig in på universiteten, liksom i många andra länder under samma tid.

Pinochets ekonomiska team var djupt influerade av den radikala amerikanska nyliberala ekonomen Milton Friedman, och plockade upp en av hans idéer om hur skapandet av ett renodlat marknadssamhälle skulle kunna bli praktiskt möjligt: ”charter schools” – på svenska kallat skolpeng.

Modellen presenterades som att lika villkor skulle gälla för offentligt och privat. I verkligheten gav det de privata skolorna avgörande fördelar: de kunde välja och välja bort elever och kunde ta ut avgifter av familjerna, utöver den subvention som redan motsvarade den fulla summa som de offentliga skolorna för­fogade över. Detta garanterade så klart skolorna högre kvalitet och bättre provresultat, som i sin tur togs till intäkt för den privata sektorns överlägsenhet.

– Det blev ett supersegregerat system där barn från arbetarhem nästan alltid gick i offentliga skolor, de från medelklassen i subventionerade privata skolor, medan en liten överklass satte sina barn i fullt privatfinansierade skolor, som blev en avskild värld för samhällseliten. Inom den privata skolsektorn segregerades eleverna i sin tur efter hur hög extraavgift skolorna tog – familjer med en viss inkomstnivå valde skolor för 20 dollar per månad, de med en högre inkomstnivå 100 dollar per månad-skolor, och så vidare. Studier visade att det här systemet skapade en extremt tydlig koppling mellan familjens inkomster och skolresultat, mätt i poäng på de nationella proven som är väldigt viktiga i det chilenska systemet, säger Tomás Ilabaca, sociolog som forskat om skolsystem.

Det tidigare systemet lade också ansvaret för skolorna på kommunal nivå – ännu en likhet med Sverige. Det innebar att de fattigaste kommunerna också hade minst resurser att satsa på utbildning. Läraren Maria Soledad berättar för tidskriften Diario de Educación att det under 1980- och -90 talet ”inte ens fanns papper” i skolorna i ett av Santiagos slumområden. Lärare från en annan fattig Santiago-förort skildrar hur de under tre månader fick samla in pengar från föräldrarna till uppvärmning och att både lärare och elever frekvent blev sjuka av de utkylda klassrummen.

Den privata sektorn har dock inte varit befriad från problem och skandaler, av lite annat slag. 2012 kom en våg av avslöjanden om sexuellt utnyttjande i över 100 privata skolor drivna av organisationer kopplade till katolska kyrkan, många av dem med högt anseende i exklusiva områden. Billigare privata skolor var å andra sidan många gånger oseriösa.

– Kraven för att starta en skola var och är fortfarande mycket låga. Många öppnade med liten investering, upptäckte att den inte gick med vinst och lade ned med kort förvarning, så att eleverna strandades, säger Ilabaca.

De som gick vidare till högre utbildning mötte ett universitets- och högskolesystem till hundra procent finansierat av avgifter; inte ens de offentliga universiteten var gratis.
– Detta har skapat en stor grupp unga ur medelklassen som tyngs av studielån till privata banker (lånen är dock garanterade av staten, så med liten risk för långivarna), som ibland gått ut oseriösa utbildningar utan utsikter på arbetsmarknaden, eftersom kraven för att starta en högskola återigen är små. Undersökningar visar att många med räntan på lånen har betalat sin utbildning tre eller fyra gånger om, förklarar han.
Många av de demonstranter som deltog i protesterna i Chile 2019 var unga som befann sig i den situationen.
Det finns en nära koppling mellan den privata utbildningssektorn och politiken, särskilt till de högerpartier som starkast försvarat privatiseringen, enligt Ilabaca. Koncernen Universidad de Desarrollo har exempelvis en tidigare presidentkandidat och en tidigare finansminister bland ägarna. 2012 fick utbildningsministern avgå efter avslöjanden om att universitet betalat mutor för sin certifiering.

Den första stora utmaningen mot den här modellen kom 2006, med något som kallades ”pingvinernas march” (efter skoluniformerna). Gymnasieeleverna på över 400 skolor strejkade runtom i landet, enade bakom en kravlista för att bland annat avskaffa diverse avgifter, rulla tillbaka kommunaliseringen och subventionera skolskjuts.

Fem år senare återkom demonstrationerna, nu också bland universitetsstudenter, med mångdubbel styrka. Det började som en protest mot utförsäljningen av några offentliga universitet, men växte till en rörelse som inte bara ställde specifika krav utan ifrågasatte hela den marknadsvänliga samhällsmodellen, med en vision om bra utbildning som en mänsklig rättighet. Skolor och universitet ockuperades, stora demonstrationer intog regelbundet gatorna över hela landet och opinionsundersökningar visade att demonstranterna hade stöd av runt 70 procent av befolkningen. Det gav en tidig föraning om det utbredda missnöje som skulle explodera i ännu större skala vid årtiondets slut, fast få förutsåg det då.

I flera omgångar har makthavarna tvingats möta missnöjet och reformera systemet, först med försiktiga förändringar med början 2009 och sedan efter de stora studentprotesterna med mer genomgripande åtgärder, men har de varit tillräckliga? Visar de på en väg som andra länder med dysfunktionella privatiserade system, som Sverige, kan ta efter?

Efter att till sist ha tvingats medge att systemet inte uppfyllde sina löften om en social utväg för barn ur fattiga familjer, kom ett antal riktade åtgärder. Högre utbildning är nu gratis för den halvan av befolkningen med de lägsta inkomsterna, och privata skolor får numera en särskild bonus om de tar emot socioekonomiskt svaga elever. Men enligt Ilabaca är det oklart om det faktiskt lett till satsningar på de fattigare och oftast studiesvagare eleverna, eller om ägarna helt enkelt stoppar de extra pengarna i fickan.

Privata subventionerade skolor förbjöds först att sortera bort elever baserat på deras religion, familjeförhållanden eller andra kriterier, men eftersom det inte gjordes några revisioner fann skolorna otaliga vägar runt förbudet. När kritiken åter växte blev den dåvarande regeringen under socialdemokraten Michelle Bachelet tvungen att ta till en drastisk lösning – alla skolor med överskott på sökande måste helt enkelt använda sig av ett datorprogram som sorterar slumpmässigt (med undantag bara för dem som sedan tidigare har syskon på skolan). Denna metod fick till sist bukt med problemet.

Samtidigt blev det förbjudet för privatskolor att lägga på extraavgifter för familjerna, och det infördes ett stopp för vinstuttag – men det har varit mindre vattentätt.
– Efter hård lobbying accepterade man att skolor får hyra sina lokaler, som kan ha samma ägare som skolföretaget. En oerhört vanlig modell är att ta ut vinst i form av hyror upptrissade långt över normal nivå. Det går också för ägarna att driva andra företag som säljer olika tjänster till den egna skolan, säger Ilabaca.

Kommunaliseringen fick man också backa ifrån; i stället är det en nyskapad statlig myndighet som numera ansvarar för de offentliga skolorna i varje område.
– Det har minskat skillnaderna mellan rikare och fattigare områden, och det har eliminerat konkurrensen om elever mellan olika offentliga skolor, samtidigt som det ändå ligger närmare lokalsamhället, så den reformen har faktiskt fungerat bra, menar han.

Undantagna från alla reformer har också de rena privatskolorna varit. Det påverkar inte direkt vardagen för vanliga ungdomar ur medel- och arbetarklassen, och har därför inte varit så mycket i fokus för de olika proteströrelserna – men dessa skolor har en stor indirekt verkan, eftersom de fostrar en elit som är avskild resten av samhället. Bara sju procent av varje årskull går på privata, osubventionerade skolor, men undersökningar har visat att över 30 procent av alla parlamentsledamöter har gått på en sådan, liksom hela 65 procent av alla domare i landet. Kritiker har pekat på hur de slutna nätverken som grundas i exklusiva privatskolor bland annat uppmuntrar till nepotism och vänskapskorruption.

– De har varit ett skyddat reservat som får sköta sig självt med väldigt lite demokratisk kontroll. De får skriva sina egna läroplaner och sortera och sortera bort elever fritt, så det är något som också måste förändras, säger Ilabaca.

I den kommande konstituerande församlingen ”kommer utbildningssystemet att bli ett av de mest debatterade ämnena”, tror exempelvis rektorn på landets största universitet, Ennio Vivaldi. I massdemonstrationernas direktdemokratiska anda har ett stort nätverk av studenter, lärare och andra intresserade satt ihop en lista med tio förslag. Eftersom det handlar om grundlagsskrivningar är det mesta ganska allmänt formulerat, men andemeningen i dem är att man vill ha ett system som lämnar vinstintresse och marknadstänkande bakom sig och som uppfattar utbildning som demokratisk fostran, inte enbart som träning inför arbetsmarknaden. Vivaldi ifrågasätter exempelvis ”idén om valfriheten som ett sätt att rättfärdiga en nyliberal modell”.
– Folkmajoriteten är i uppror mot det nyliberala tänkandet just nu och den konstituerande församlingen blir ett sätt att fundera över en helt ny utbildningsmodell, inte bara modifikationer av den gamla, säger Ilabaca.

Om Chile till slut kommer att helt lyckas lämna det privata skolexperimentet bakom sig återstår alltså att se. Men oavsett vad den konstituerande församlingen mynnar ut i senare i vår har landet redan visat vad ett skattefinansierat privatiserat skolväsende så småningom leder till – och hur man bekämpar det.

Rörelsen 21 april, 2025

”Nej till Nato” duger inte som säkerhetspolitik

Vänstern har halkat efter i diskussionen om Sveriges säkerhet, menar skribenten. Foto: Johan Nilsson/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Debatten om Sveriges säkerhet har lämnat vänstern efter. Alltför ofta nöjer vi oss med att säga nej till Nato, nej till kärnvapen, nej till upprustning – men utan att själva formulera ett trovärdigt alternativ.

Det duger inte längre. Vi behöver en egen strategi, som utgår från verkligheten i Sverige och Norden, inte stormakternas karta.

När jag skriver ”vänstern” menar jag både den bredare arbetarrörelsen, fackföreningsrörelsen, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet och den ideologiska vänster som länge förordat fred, solidaritet och internationellt samarbete. Det är dags att vi alla börjar tala mer konkret om vad trygghet betyder i en ny tid.

Sverige är numera medlem i Nato. Det har skett snabbt, utan ordentlig debatt, och med få kritiska röster som orkat diskutera konsekvenserna långsiktigt. När vänstern har protesterat har det ofta handlat om det vi är emot. Även om Natomotståndet varit ideologiskt och principiellt viktigt är tiden inne för att tala om vad vi vill bygga i stället.

USA flyttar fokus mot Asien. Europa bygger upp sin egen militära kapacitet. Stormakterna formar om sig. Finland har gått in i Nato med stor folklig uppslutning. Baltikum lever under permanent press. Och Sverige? Vi har gått med i Nato men fortfarande utan en egen, långsiktig strategi.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Det är inte bara ett militärt problem, det är ett ideologiskt vakuum. Och vänstern har inget att sätta emot.

Det är dags att vi formulerar en självständig säkerhetspolitik från vänster. En som utgår från våra värderingar men också från en analys av verkligheten.

Det handlar inte om att acceptera militarism, inte om att rättfärdiga rustningsspiraler, inte om att gå med i stormaktsspel. Det handlar om att förstå att om vi inte har en egen linje, då är vi bara reaktiva. Då är vi bara emot och det räcker inte längre.

Jag tror att en sådan strategi måste vila på fyra ben:

1. Självständig analys – inte andras karta

Vi måste förstå världen med egna ögon, snarare än genom Washingtons, Bryssels eller Kremls perspektiv. Sverige, liksom övriga Norden, har en egen historia, geografi, ekonomi och politisk verklighet. Vår analys måste börja där. Inte i generalstabernas kalkyler.

2. Försörjningsberedskap är också försvar

Säkerhet handlar om el, mat, vatten, läkemedel, kollektivtrafik och fungerande sjukvård. Det såg vi under pandemin. Det är där vänsterns säkerhetspolitik måste ta sin början. Att kalla det ”totalförsvar” är inte ett problem – det beror bara på vem som fyller det med innehåll.

3. Militär förmåga utan militarism

Att erkänna behovet av viss försvarskapacitet är inte detsamma som att bli militarist. Det är att se verkligheten. Den som vill stå utanför stormaktsallianser måste kunna försvara sin självständighet. Det betyder inte rustning för rustningens skull – men inte heller blind pacifism.

4. Nordisk samordning – på våra villkor

Sverige kan inte stå passivt inför hot mot Finland eller Baltikum. Vi är en del av samma region, samma historia och i viss mån samma öde. Men solidaritet får inte betyda underkastelse. Det nordiska samarbetet borde fördjupas civilt, försörjningsmässigt och strategiskt. Ett Norden som står tillsammans för demokrati, fred och beredskap, utan att styras av stormakternas prioriteringar.

Detta är inte ett färdigt program. Det är en inbjudan till samtal. Jag vill att vi börjar tänka strategiskt på riktigt. För om inte vänstern gör det, så kommer högern att sätta agendan. Då kommer ”trygghet” att betyda upprustning. ”Självständighet” att betyda lojalitet med Nato. Och ”solidaritet” att betyda tyst acceptans för andras krig.

Läs mer

Vi behöver inte välja mellan Nato och naivitet. Vi behöver inte heller vara emot allt, utan måste börja bygga något eget.

Det är dags att formulera en vänsterstrategi för trygghet – utan stormakter.

Inrikes 19 april, 2025

Foodora satsar på robotleveranser: ”Svårt att få lönsamt”

Luckan på Starship-roboten måste låsas upp från beställarens mobil, innan matkassen – från en av Foodoras egna ”skuggbutiker” – kan plockas ut. Foto: Jacob Lundberg.

I och kring Stockholm experimenterar gigföretaget Foodora med automatiserade matleveranser, både på land och i luften. Men kommer de söta drönarbilarna att bli mer än en teknisk gimmick – och går de verkligen helt för egen maskin?

”Roboten är på väg. Anländer om 29 minuter.”

Den lilla ikonen på vad som ser ut som en radiostyrd bil rör sig sakta närmare redaktionshuset. Flammans reporter har fått en spårningslänk på mobilen, och ger sig ut för att genskjuta roboten innan beställningen kommit fram. Den är både lite snabbare och tar en lite annan väg än väntat, och det krävs att man småspringer efter för att hinna efter.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 18 april, 2025

Via spelet ”Roblox” uppvaktas barn av medlemmar i våldssekter som 764 och No lives matter – för att sedan utpressas. Foto: Gorm Kallestad/NTB.

”No lives matter” är inte bara namnet på en våldsfixerad internetsekt. Det är också den logik som hela vårt samhälle följer. Om vi ska hejda rörelsen 764 måste vi förändras som samhälle.

Barn som tvingas strypa sina katter och rista in sina förövares namn i kroppen i direktsändning. En slumpvis utvald man med rullator i Hässelby som får ett knivhugg i ryggen.

När jag sett klart Linus Svenssons serie Dödens chattrum i tre delar på SVT Play är jag beredd på att gå med på Tidöregeringens alla straffskärpningar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 17 april, 2025

Billigare busskort kan rädda miljön: ”Helt centralt”

De småländska Krösatågen trafikerar sträckor mellan Linköping i norr och Hässleholm i söder. Foto: Johan Nilsson/TT

För tre år sedan lanserades en rikstäckande tågbiljett i Tyskland. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill se en motsvarande ”Sverigebiljett” – och enligt transportforskaren Jens Hylander kan det också vara ett sätt att bygga politiskt engagemang kring kollektivtrafiken.

Mellan 2000 och 2021 steg priset på en svensk kollektivtrafiksbiljett med 139 procent – en dubbelt så stor ökning som bensinpriset genomgick under samma tid, enligt SCB.

– Även efter att Bränsleupproret krigat som värst är det som att kollektivtrafiken undgår samma populistiska vrede, säger Jens Hylander (bilden), forskare vid Statens väg- och transportforskningsinstitut (VTI), till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 17 april, 2025

Motorstaden som rostade sönder

Fisher Body-verket i Detroit har varit övergiven sedan företaget gick i konkurs 1984. Nu finns det planer på att omvandla det gigantiska verket till bland annat hyresrätter. Foto: Mathias/Adobe stock.

En gång var Detroit den amerikanska ekonomins motor. I dag är fabrikerna stängda – men stadens arbetare kämpar på. I en grön Ford rattad av en fackveteran ger sig Flamman ut på upptäcktsfärd genom välfärdskapitalismens ruiner.

Efter en trött gränsvakts uttråkade frågor kliver jag ut från flygplatsen i Detroit, platsen som i hundra år varit den globala bilindustrins bultande hjärta.

Motorstaden, förevigad genom Motownsoundets namn, var byggd av och för bilindustrin, och erbjöd under en tid ett enormt välstånd för regionen.

Här har bilen format alla aspekter av det urbana rummet. Den trottoarremsa jag befinner mig på är del av ett trevåningssystem av vägar staplade på varandra, direkt uppkopplade mot Detroits motorvägssystem. Bakom taxibilarna tornar ett gigantiskt parkeringshus upp sig.

En silvrig kommunal buss glider in på parkeringsplatsen framför flygplatsens ingång. Jag kastar mig på, men lyckas inte köpa en biljett eftersom chauffören inte kan växla en tjuga. Hon låter mig åka med ändå, och under min timslånga resa genom natten fylls bussen sakta av stadens arma, sjuka och utslagna. Enligt en snabb bedömning har de flesta som hasar sig på drabbats på ett eller annat sätt av den opiatepidemi som härjar i landet.


I dag ligger trafiklederna som skurit genom stadens väv öde – åtminstone om man jämför Detroit med folklivet i New York eller trafikstockningarna i Los Angeles.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar 16 april, 2025

Borlänges kommunalråd Erik Nises bakom ratten på sin amerikanare. Foto: Jennifer Björck

”Om man är född bland proletärer / och gör narkotikaaffärer / om man är redan en gång straffad / så är det lätt att man blir haffad”, sjunger Nationalteatern i låten Kolla kolla, som släpptes år 1978.

”Jag släpper bara dunder, shoutout till kranen”, vrålade vi i kör 38 år senare. Av ”Du gamla, du friakunde vi inte mer än ett par rader, men varje gång introt till Yasins ”Trakten min” drog igång stämde vi upp i spontan allsång. Vi kunde hela låten utantill. Alla kunde den. Att sjunga med var lika självklart som att säga prosit när någon nös.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 16 april, 2025

Ebba Buschs Instagram-oro övertygar ingen

Ebba Busch talar under KD-dagarna i Karlstad den 4 april. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.

Regeringens 50 miljoner mot ätstörningar är inte bara en droppe i havet – utan ett vapen riktat mot den offentliga vården.

”Jag skulle kunna namnge influencers som förmedlar kroppsideal som får barn att hata sina kroppar”, sade Ebba Busch under KD:s landsdagar i Karlstad. ”Det är inte sådana röster vi vill att våra barn ska höra.”

Med de orden lanserade hon satsningar på 50 miljoner kronor mot ätstörningar i vårbudgeten. Hon förklarade att frågan är på ”liv och död” för unga kvinnor, och att det därför är dags att ”vrida om armen på tech-jättarna”.

Det är en välregisserad berättelse. Men det är också ett ypperligt exempel på hur regeringen använder ett verkligt, allvarligt folkhälsoproblem för att vinna politiska poänger – på bekostnad av just den vård de säger sig vilja rädda. Lägligt nog välkomnades utspelen av den välfärdslobby som just nu kämpar för att stoppa Socialdemokraternas återtagande av vård i offentlig regi.

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik.

I Stockholm pågår just nu något ovanligt: ett konkret försök att föra tillbaka välfärden i folkets händer. Det handlar om att sätta stopp för den vinstjakt som länge präglat stadens sjukvård, där privata aktörer – ofta med starka lobbyapparater bakom sig – har undergrävt likvärdig vård och urholkat resurserna. Inte oväntat möts förändringen av motstånd. De privata vårdlobbyisterna mobiliserar, och plötsligt står regeringen redo med det perfekta motdraget: en ”satsning” på just det område som Region Stockholm nu förändrar.

Entreprenören Isabella Löwengrip har engagerat sig för att stoppa nedläggningen av privata Mandometerkliniken (som avslöjats med systematiskt fusk), och tankesmedjorna Timbro och Synaps storsatsar på att bevaka S ”ideologiska projekt”. I den offensiva kommunikationen används inte sällan oroliga ätstörningspatienter som ”möts av nej från en pressad regionvård”.

Nog finns genuin oro för hur omstöpningen av Stockholmsvården ska gå till på ett patientsäkert sätt. Men för välfärdskapitalet handlar det snarare om att rädda vad som räddas kan i ett system där företag tillåtits tjäna pengar på patienter och brukare.

Och samtidigt som Busch nu slår sig för bröstet över öronmärkta pengar till en specifik diagnosgrupp, blundar regeringen för det som hela sjukvården – i samtliga regioner – har larmat om i åratal: behovet av kraftigt höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner. Och reformer som säkerställer att pengarna stannar i sjukvården. Det hade kunnat rädda vårdcentraler, korta köer, ge bättre arbetsvillkor och faktiskt stärka ätstörningsvården – på riktigt. Men risken finns att det inte välkomnas lika varmt av kompisarna i näringslivet.

Läs mer
Inrikes 20 februari, 2025

Ebba Busch, jag fryser

Att bekämpa ätstörningar kräver mer än medieträning och markeringspolitik. Det kräver en vårdpolitik som sätter patienter före profit, och långsiktiga satsningar som stärker hela sjukvården – inte bara väl valda diagnosgrupper när det passar den politiska dramaturgin. Eller, för den delen, Ebba Buschs instagramföljare.

Utrikes 16 april, 2025

”Vi vill leva!” – vrede i Italien efter dubbla kvinnomord

Tusentals studenter demonstrerar den 3 april vid La Sapienza-universitet i Rom efter att Ilaria Sula, en student vid universitet, mördats av sin pojkvän. Foto: Marco Di Gianvito/ZUMA Press Wire/Shutterstock.

Efter mordet på två 22-åriga kvinnor inom två dygn skakas Italien av protester. Ilskan handlar inte bara om dåden, utan om en kultur där kvinnors liv ännu verkar väga lätt.

I onsdags såg jag Ilaria Sulas ansikte fyra gånger på väg till jobbet. ”Försvunnen”, löd texten i stora, röda bokstäver under bilden som tejpats längs min gata.

– Hon har sorgsna ögon, tänkte jag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Ledare 15 april, 2025

Vad ”White Lotus” kan lära oss om rikedom

Aimée visar upp en broderad Lóco från Valentino Garavani, i säsong tre av tv-serien ”White Lotus”. Foto: Fabio Lovino/HBO.

Sann rikedom sticker inte i ögonen – för den syns inte. Förutom när miljardärerna ger sig in i medierna och politiken. Då blir pengarna också farliga på riktigt.

I säsong tre av succéserien The White Lotus, som följer degenererade amerikaner på olika lyxresorter, signalerar kvinnorna status med sina handväskor.

Företagsjuristen Laurie bär en olivgrön Loewe i läder – ett av flera osäkra försök att hålla jämna steg med sina moderiktiga väninnor, medan Kates svarta Valentino uttrycker tjusig Texaselegans. Men skådespelerskan Jaclyn överglänser dem alla, inte främst genom att släpa med en svindyr flätad Bottega till stranden, utan med sin billiga tygpåse från matkedjan Erewhon. Hennes stil kommer inifrån.

Så länge det har funnits hierarkier har det också funnits tekniker för att framställa dem som eviga.

Aristoteles menade att vissa föds som naturliga slavar, med tankekraft nog att förstå order men inte fatta egna beslut. I religiösa system som katolicismen eller det indiska kastsystemet ges ojämlikheten en andlig sanktion. I den liberala kapitalismen framställs klyftorna i stället som rättvisa med skolbetyg, anställningsintervjuer och IQ-tester – alla påstått meritokratiska. Alla dessa tekniker gör klasskillnaderna svåra att ifrågasätta, eftersom de verkar naturliga.

Så hur ser distinktionen ut bland Sveriges rika?

Konservativa, till både höger och vänster, älskar att håna den urbana medelklassens köpvanor, med symboler som rosévin, cykling och elbilar. Den sortens konsumtionsval visar visserligen hur vi lockas att tävla genom diskreta framgångsmarkörer, i stället för att se vad vi har gemensamt.

Hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på?

Men den som är intresserad av den verkliga eliten måste byta scen.

De senaste åren har en ny miljardärklass växt fram i Sverige. De är så många att Affärsvärlden har börjat ranka dollarmiljardärer för att få plats med alla tjusiga namn i tidningen. Men att skriva om denna nya klass är omöjligt, för de syns inte i några flöden. De bär dyra kläder utan loggor, tränar med privata yogainstruktörer, och köper viner som aldrig syns på butikshyllorna. Osynlighet är överlägsenhet.

Det här är förstås uttänkt.

För hur ska vreden över orättvisorna kunna väckas utan talande symboler att ta fasta på? Viss konsumtion dyker åtminstone upp i statistiken, som de privatplan vi annars inte ser skymten av. Då och då lägger plutokraterna till för att stiga ned bland sina undersåtar, som när Mark Zuckerberg klev iland på norska Bodø från sin 118 meter långa tremiljardersjakt ”Launchpad”. Resten av rikedomen stuvas undan på öar utan postnummer.

Men inte heller fåtalets lyx är något stort samhällsproblem. Det må vara användbart som bränsle för vår klassvrede, men om någon techbrorsa tror att en klocka för 10 miljoner är bättre än en för tusen spänn spelar ingen större roll. Att någon har byggt en vinkällare i rymden är inte problemet. Problemet är om han finansierar en högerpopulistisk tankesmedja.

Vilka effekter det kan få ser vi inte minst i USA, där teknikmiljardärerna först tog sig an San Francisco, och därefter stod uppradade under Donald Trumps installation. Ägarna till anrika tidningar som Los Angeles Times och Washington Post – Patrick Soon-Shiong respektive Jeff Bezos – har också anpassat sina redaktionella linjer efter presidenten.

Men utvecklingen är densamma i Europa.

I Frankrike har affärsmannen Vincent Bolloré förvandlat mediekanalerna CNews och Journal du Dimanche till högermegafoner, i Tyskland har Mathias Döpfner styrt den redan ökänt konservativa Axel Springer-koncernen ännu längre högerut, och i Österrike använde Red Bull-miljardären Dietrich Mateschitz sin tv-kanal Servus för att sprida högerradikala konspirationsteorier.

Den svenska utvecklingen följer den amerikanska.

Kvartal startades 2016 av en grupp industrialister, däribland grundarna av kosmetikaföretaget Oriflame, och året därpå köpte finansmannen Mats Qviberg gratistidningen Metro. ”Måste rensa ut en del stalinister”, dundrade han och skapade uppror på tidningen, som han tvingades sälja bara ett halvår senare.

2020 lanserades Bulletin med pengar från en rad miljardärer, i fjol sjösatte Handelsbanken sin mediesatsning EFN, och Flamman har beskrivit hur miljardären Saeid Esmaeilzadeh grundat en numera vilande samtalsklubb på Östermalm för att krossa ”woke”.

Pengar innebär uppenbarligen inte kompetens, och tur är väl det. Men obalansen i makt finns där. Det är inte Jaclyns tygpåse som borde provocera oss – utan miljardärernas nya medieimperier.

Inrikes/Nyheter 15 april, 2025

Kampanj vill samla 300 000 – i protest mot ”mjäkig” vänster

Fayyad Assali är talesperson för gruppen Rättvisa för alla och kampanjen Folkets röst. Foto: Rättvisa för alla.

Kampanjen Folkets röst vill samla dem som inte känner sig representerade av dagens rödgröna partier. Inför valet 2026 lanserar man en kravlista – och vill få tre procent av väljarna att rösta kollektivt.

– Vi vill vara tydliga med att våra röster inte längre är gratis, säger Fayyad Assali till Flamman.

Han är talesperson för Rättvisa för alla, en av grupperna bakom initiativet Folkets röst. I måndags gick de ut med en politisk kravlista inför valet 2026.

På listan finns punkter som avskaffade visitationszoner i förorten, återinförande av permanenta uppehållstillstånd och avgiftsfri sjukvård och kollektivtrafik. Men också krav på att ”fördöma USA:s imperialism” och förklara sionism som en ”rasistisk bosättarkolonial ideologi”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
99 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr