I söndagens Agenda (23/10, 2016) var migrationsminister Morgan Johansson inbjuden för att kommentera regeringens politik rörande ensamkommande flyktingbarn från Afghanistan. Han poängterade då att 75 procent av de ungdomar från Afghanistan vars uppehållstillstånd prövas, får stanna. Men han lade till att ”vi inte kan ta ansvar för alla Mellanösterns tonårspojkar”.
Problemen med Johanssons uttalanden i intervjun är många – inte bara det att Afghanistan faktiskt inte ligger i Mellanöstern, utan också att siffran 75 procent grundas i den tidigare lagstiftningen. Hur det kommer att se ut nu när man har tecknat ett återtagandeavtal med den afghanska regeringen är osäkert. Men eftersom skyddsbehov för synnerligen ömmande omständigheter har skärpts och det faktum att man medvetet kan vänta till att en sextonåring fyller arton för att ge avslag på en asylansökan, kan man dra slutsatsen att det kommer att slå hårt mot barn och ungdomar från just Afghanistan.
Att den svenska staten just nu gör allt för att tvinga bort och ut tonåringar och minoriteter möter motstånd. I helgen samlades tusentals människor runtom i landet för att protestera mot utvisningarna till Afghanistan. Förra veckan skrev runt trehundra lärare under en artikel om att deras elever inte bör utvisas och nu i dagarna visar ett viralt videoklipp hur aktivister på Sergels torg skyddar flyktingar från polisen med bara sina kroppar och mobilkameror som skydd.
Att socialdemokratin inte tar ett genuint antirasistiskt ansvar, och ställer krav på sin regering om en antirasistisk politik, är knappast oväntat. De antirasistiska kraven formuleras istället av asylrättsaktivister och människor som är eller har varit på flykt, hos advokater som erbjuder gratis rådgivning, hos nätverk som Ingen Människa är Illegal eller upprop som #vistårinteut. Motståndet sker överallt och hela tiden. Så länge det pågår – så länge den här politiken och retoriken inte normaliseras – måste regeringen ändå ta ställning till de behov som uttrycks. Så länge det pågår är förändring möjlig.