Krympande avstånd. Valets andra omgång går av stapeln den 6 juni. Keiko Fujimori har den senaste tiden börjat knappa in på Castillos stora försprång.
Inför presidentvalet i Peru leder oväntat den beridne magistern Pedro Castillo mot högerkandidaten Keiko Fujimori. Hans kombination av vänsterradikal ekonomisk politik och konservativ socialpolitik har gett honom ett stort försprång. Men rädslan för allt som är vänster i Peru kan ändå fälla honom.
Den 31 mars. Lima, Peru. Den sista debatten inför presidentvalets första omgång har precis avslutats. Experterna är överens: valsegern står mellan sex kandidater. Vänsterns hopp Verónika Mendoza konkurrerar mot fem högeraspiranter. Men i valupptaktens radioskugga – i Peru publiceras inga opinionsundersökningar den sista veckan – börjar det viskas om ett annat namn. Långt bortom mediehusens radar, på det andinska höglandet och i regnskogen, ryktas stora massor stödja magistern Pedro Castillos vänsterradikala kampanj Perú Libre. Den 11 april visar det sig vara sant. Med knappt 19 procent av rösterna står Pedro Castillo som klar segrare i första omgången. Bara någon vecka tidigare antogs han få runt 4 procent.
– Pedro Castillo förkroppsligade bäst det stora missnöjet med hanteringen av pandemin, förklarar Anahí Durand, statsvetare och kampanjchef för Castillos rival Verónika Mendoza.
Peru har drabbats extremt hårt av covid-19. Landets i decennier gravt underfinansierade sjukvård kollapsade tidigt, vilket lett till ett av världens högsta dödstal per capita. Dessutom har ekonomin krympt med 11 procent medan fattigdomen nu uppgår till 30 procent. De hårdast drabbade är de fattiga på landsbygden, där runt hälften nu inte kan tillgodose sina grundläggande behov på grund av pandemirestriktioner. Klyftan mellan stad och land är avgrundsdjup. I detta missnöje har Pedro Castillos kampanj vuxit sig stark, enligt Anahí Durand.
– Han har bland annat trotsat restriktionerna genom att anordna massmöten som han leder från hästryggen, förklarar hon.
Det senare har kommit att bli en hörnsten i mytbildningen kring Pedro Castillo. Med traditionell klädsel och enorm sombrero har han till häst intagit torgen på den peruanska landsbygden. Hans trovärdighet i landets rurala delar är hög då han är uppvuxen i en fattig jordbrukarfamilj. Utöver sitt lärarvärv kör han fortfarande oxarna när jorden ska plöjas på hemgården. Bakgrunden till sin ideologiska övertygelse förklarade han nyligen i en intervju med The Guardian:
– När du ser att dina barn har på sig samma kläder, sover i samma kläder, vaknar upp och går till skolan i samma kläder – då förstår du att den politiska klassen har utnyttjat dig.
Många landsbygdsbor känner starkt med Pedro Castillo. En av dem är Víctor López, miljöingenjör verksam i kaffeplantagerna på Amazonasregionen San Martín.
–Jag identifierar mig med honom. Han är lärare och bor själv på landsbygden. Till skillnad från andra politiker känner han till hur folks verklighet ser ut här, säger han.
Den lantliga bakgrunden gör att paralleller ofta dras mellan Castillo och grannlandet Bolivias tidigare ledare Evo Morales. Den kopplingen har även Víctor López gjort.
– Jag har läst om framstegen som gjorts i Bolivia under Evo Morales. Hur fattigdomen minskat, hur arbetslösheten minskat samtidigt som ekonomin har gått bra. Jag hoppas att Castillo kan införa något liknande här, säger Víctor.
Pedro Castillo föddes 1969 i den mytomspunna Cajamarcaregionen i Anderna, där conquistadoren Francisco Pizarro 1532 tillfångatog och förrådde inkaprinsen Atahuallpa. Den senare betalade en enorm lösensumma i guld som Pizarro accepterade – bara för att därefter likafullt döma Atahuallpa till döden genom strypning. Symboliken i detta är stark än i dag och används för att illustrera konflikten mellan stad och land. Medan Pizarro och det spanska förknippas med makten i Lima kopplas det rurala höglandet ihop med Inkariket och ursprungsbefolkningen.
Med conquistadorer som Francisco Pizarro och Hernán Cortés inleddes den i Latinamerika månghundraåriga traditionen av caudillismo, ett auktoritärt styre av en stark, manlig anförare med militär bakgrund. Detta fenomen har också använts som förklaringsmodell till den populistiske Castillos oväntade valresultat. Anahí Durand förstår liknelsen men håller inte helt med:
– Det finns absolut inslag av caudillismo i hans framgång då det är stort fokus på hans person medan hans parti är mycket svagt. Samtidigt brukar den typen av ledare vara mer auktoritära och ha en bakgrund inom det militära, som exempelvis Ollanta Humala (president 2011–2016). Castillo har med sin lärarbakgrund en annan, mer pedagogisk framtoning, menar hon.
Sin lärarexamen tog Castillo 1995 och han blev med tiden en viktig ledare i fackföreningsrörelsen. Efter en blygsam politisk karriär i mittenvänsterpartiet Perú Posible slog han igenom på riksplanet i samband med den nationella lärarstrejken 2017. Strejken blev så pass omfattande att den dåvarande presidenten Pedro Kuczinsky bjöd in parterna till medling i presidentpalatset, som i folkmun kallas Casa de Pizarro, då den tidigare nämnde conquistadoren lät bygga huset.
Castillo, då ledare för ett vänsterradikalt lärarförbund, var dock inte en av de inbjudna då han av inrikesminister Basombrío Iglesias hade anklagats för att ha samröre med den ökända rörelsen MOVADEF, som förknippas med den brutala maoist-gerillan Sendero Luminoso. Detta avfärdades kraftfullt av Castillo som påvisade att han under sin ungdom var en del av ”la ronda campesina”, en jordbrukarrörelse som skyddade landsbygdsbefolkningen från gerillan under 80-talets krig i vilket 70 000 människor dödades.
Sedan denna konflikt finns en utbredd vänsterskräck bland befolkningen, vilket resulterat i tre decennier av marknadsfundamentalistism och en minimal offentlig sektor. Peru har ett av Latinamerikas lägsta skattetryck, 16,4 procent av BNP (att jämföra med Sveriges 42,6 procent). Möjligen är Pedro Castillo början på en ny epok, något Víctor López, miljöingenjören från Amazonas, hoppas på.
– Tidigare har folk röstat höger här, men nu är det många som bytt sida. Det är dags att ge vänstern en chans i Peru! Jordbrukarna är trötta och får det inte att gå runt. Staten når inte hit. Jag hoppas att hela det ekonomiska systemet förändras, säger han.
Castillos politiska program svarar på många sätt mot denna önskan. Den ideologiska inriktningen beskrivs som ”socialistisk, marxistisk, leninistisk och mariateguistisk” (efter den peruanske socialisten José María Mariátegui). I konkret politik föreslår programmet: en ny konstitution, ökad beskattning av höginkomsttagare, förstatligande av naturresurser, ökning av utbildningsbudgeten från 3,5 procent av BNP till 10 procent, ökning av det statliga stödet till jordbrukssektorn och ett ökat fokus på hållbar utveckling. Dessutom utlovas ett nytt pensionssystem till förmån för låginkomsttagare och en nationell arbetarbank, bland mycket annat.
Förslagen är slående lika den andra vänsterkandidaten Verónika Mendozas och hennes kampanj Juntos por el Perú, som fick knappt 8 procent av rösterna i första omgången. Därför har hon nu uppmanat sina väljare att rösta på Castillo.
– Vi beslutade att alliera oss med Perú Libre då vi är överens om huvuddragen i politiken: det ekonomiska och konstitutionsreformen. Däremot har vi stora åsiktsskillnader när det kommer till sociala frågor som kvinnors rättigheter, berättar Anahí Durand som själv var högst ansvarig för Mendozas kampanj.
Om Pedro Castillos ekonomiska program är vänsterradikalt är hans socialpolitik radikalt konservativ: mot abort, mot samkönat äktenskap, mot genusundervisning i skolan. Traditionellt katolska familjevärderingar. Detta tycks dock inte varit till hans nackdel i opinionen. Pedro Castillo är likt stora delar av Perus befolkning troende katolik.
Enligt opinionsundersökningarna verkar blandningen av ekonomisk vänsterradikalism och social konservatism kunna skänka honom valsegern. Betyder det att vi är veckor ifrån den största politiska förändringen i Peru på ett halvt sekel? Nej. I det brokiga parlamentet där tio partier delar på 130 mandat, finns en tydlig högermajoritet. Det innebär att de flesta av Castillos löften kommer att avfärdas på idéstadiet. Anahí Durand ser dock hopp i medborgarinitiativ till folkomröstningar.
– Det är onekligen en fragmenterad parlamentarisk situation där högern kommer att vara i majoritet. Det kommer bli att hårt jobb med att hitta överenskommelser, men vi måste också inkludera medborgarna i processen, som med ett visst antal underskrifter kan utlysa folkomröstningar, säger Anahí Durand och hänvisar framför allt till den så efterfrågade reformen av den nyliberala konstitutionen från 1993.
Den nämnda grundlagen sjösattes efter en statskupp av den mest kontroversiella ledaren i Perus moderna historia: Alberto Fujimori. För tillfället avtjänar han ett 25 år långt straff för grova brott mot de mänskliga rättigheterna som begicks under hans styre på 90-talet. Bland annat ska han ha beordrat dödspatruller att kidnappa och avrätta medlemmar av Sendero Luminoso. Trots detta är han i delar av den peruanska befolkningen djupt älskad då han ses som personen som avslutade konflikten med gerillan Sendero Luminoso och fick ordning på ekonomin. Många av hans lojala anhängare kommer utan tvivel att rösta på valets andra kandidat: dottern Keiko.
Det är tredje gången gillt för Keiko Fujimori. 2011 förlorade hon mot mittenvänsterkandidaten Ollanta och 2016 mot den liberale Kuczinsky. Politiskt ser hon sig som pappans arvtagare och talar med beundran om hans styre.
Hon är minst sagt kontroversiell då hon satt frihetsberövad fram till i maj 2020, misstänkt för organiserad brottslighet, penningtvätt och falskt vittnesmål. Den brasilianska byggjätten Odebrecht ska under hennes tid som parlamentsledamot ha gett henne mutor och finansierat hennes presidentvalskampanjer. Domen har ännu inte fallit, men så sent som i mars yrkade åklagaren på 30 års fängelse. Själv menar Keiko Fujimori att både hon själv och pappa är utsatta för politisk förföljelse. Många frågar sig nu vad som kommer att hända om hon fälls samtidigt som hon är regerande president.
Motståndet mot ”fujimorismen” är stort. På Twitter har hashtagen #PorKeikoNiCagando (fritt översatt, ”Keiko aldrig i helvete”) fått stor spridning. Anahí Durand kallar familjen Fujimori för ”maffian” och Víctor López beskriver sig som ”djupt anti-Keiko”:
– Hon är en person som aldrig gjort någonting, aldrig arbetat. Hon vill bara ge sig själv privilegier och ge mer till dem som redan har, säger han.
”Anti-fujimorismen” har avspeglat sig i opinionen där Castillo länge ledde med omkring tio procentenheter. Fram till nyligen. Den 23 maj kröp en demon från det förgångna fram när Sendero Luminoso, numera sporadiskt existerande i rurala områden, genomförde ett attentat i centrala Peru och dödade 16 personer, varav två minderåriga. Den påstådda kopplingen mellan Sendero Luminoso och Castillo har de senaste dagarna utnyttjats hårt av Keiko-kampanjen och hon är nu nästan jämsides med Castillo i mätningarna.
En hård kamp mellan två ytterligheter kommer att avgöras av peruanerna den 6 juni.
