Inrikes

Så skulle en SD-stödd regering förändra Sverige

POWER COUPLE. Ebba Busch-Thor och Jimmie Åkesson är överens om mycket. Foto: Janerik Henriksson / TT

Det så kallade konservativa blocket har nu tillräckligt många mandat för att själva styra landet, enligt opinionsundersökningar. Ett sådant regeringssamarbete skulle inte bara vara en gir åt höger för svensk politik utan också underlätta för extremare grupper längst ut till höger.

Inrikes

Ingen menskonst, inga prideflaggor, inget folkets hus. När Sverigedemokraternas självutnämnda högborg Sölvesborg i veckor varit föremål för medial bevakning och politisk analys är det ofta kulturen som lyfts fram som det främsta området för partiets politiska idéer.

När opinionsundersökningar visar att partiet får siffror över 20 procent och såväl Moderaterna som Kristdemokraterna kryper så nära den extrema högerkanten att gränserna nästan helt löses upp är en regering med Sverigedemokraterna vid makten kanske närmare än någonsin.

Men hur troligt är det egentligen att det är där vi landar efter nästa val? Och vad kommer att hända med det politiska landskapet då?

Bortom kulturkriget är det givetvis migrationspolitiken som är det främsta föremålet för sverigedemokraternas politik.

I regeringsställning, eller som stödparti, skulle SD:s ambition vara att asylinvandringen från alla länder förutom de nordiska först ska strypas.

Asylsökande ska betala Migrationsverket om de har egna tillgångar, genomgå obligatorisk hälsoundersökning och språktest. Anhöriginvandringen ska begränsas kraftigt och påtryckningar för ökad återvandring införas. Liksom nationellt tiggeriförbud, lägre standard på fängelser och förvar, utökad kameraövervakning, obligatorisk mönstring och ökade anslag till försvar och polis.

Varken Kristdemokraterna eller Moderaterna vill gå så pass långt i migrationspolitiken, men särskilt långt ifrån är de inte. De senaste månaderna har Moderaterna föreslagit en 70 procentig minskning av asylinvandring och vad gäller så väl kriminalpolitiken som förkärleken för kärnkraft är de som ler och långhalm med sina höjda straff och nya reaktorer.

Sverigedemokraterna må vara ensamma om att vilja ersätta första maj med Engelbrektsdagen, utreda ett förbud mot att skända flaggan och totalförbjuda heltäckande slöja, men både KD och M har öppnat dörrar för samtal med partiet.

Enligt senaste mätningen från Sifo skulle de partier som i dag utgör högeroppositionen få 165 mandat. Tillräckligt för egen majoritet.

— Jag tror att vi skulle få en dansk lösning, och att Sverigedemokraterna skulle stå utanför regeringen. Även om Moderaterna och Kristdemokraterna öppnat för att förhandla med dem tror jag inte att de vill sitta i regering tillsammans. Vi är fortfarande i ett läge idag där det är en stor grej att en partiledare äter lunch med Jimmie Åkesson, säger Anders Sannerstedt, professor i statsvetenskap vid Lunds universitet.

För trots att Moderaterna och Kristdemokraterna på vissa områden ligger nära Sverigedemokraterna är det synen och inställningen till partiet som avgör huruvida ett regeringssamarbete skulle komma till stånd, enligt Anders Sannerstedt. Först måste det bli acceptabelt att förhandla i sakfrågor så att man kan träffa gemensamma överenskommelser, undantaget om Sverigedemokraterna till nästa val blir så stora att de inte går att undvika.

— Men om vi tänker oss en möjlig regeringsförhandling där de ingår så skulle de få igenom något i integrationspolitiken och energipolitiken. Förmodligen också hårdare straff och fler poliser, säger han.

Vad gäller skattepolitiken finns även här många gemensamma nämnare. Sverigedemokraterna är sitt folkhemsvurmande till trots ett marknadstillvänt parti. De vill ha vinster i välfärden, sänkta arbetsgivaravgifter, sänkt marginal- och inkomstskatt och utvidgning av RUT-avdraget.

— I många frågor uppfattas de inte som lika kontroversiella. Där finns det flera möjligheter till uppgörelse åt både höger och vänster. Men vid en regeringsförhandling lär det vara integrationen som vi kommer att se förändringar inom, eftersom det är deras hjärtefråga. Man blir inte stödparti gratis, säger Anders Sannerstedt.

Men i takt med att Sverigedemokraterna och motsvarande partier internationellt har växt sig större och i allt högre utsträckning normaliserats till regeringsdugliga i allmänhetens ögon har också högerkonservatismens skuggsida blivit allt mer aktiv. Enligt Säpo ökar risken för högerextrema våldsdåd i takt med att vit makt-miljöerna växer. Ett växande Sverigedemokraterna, som stödparti eller i regeringsställning, skulle enligt Expos chefredaktör Daniel Poohl kunna innebära en radikalisering av högerpolitiken.

— Det är förstås tänkbart att stigmat kring de mer radikala grupperna som förespråkar etnisk rensning försvinner och att de kan flytta in i finrummen. Sverigedemokraterna ser inte dessa radikala delar av det nationalistiska fältet som ideologiskt problematiska, utan som vilsna själar som inte hittat hem, säger han.

Ser man till Polen har den radikalt högerextrema polska självständighetsmarschen omfamnats och legitimerats av regeringsmakten vilket lett till fler medlemmar. Något som i sin tur leder till att vit makt-organisationer vinner mark. I Ungern har snarare Viktor Orbáns parti Fidesz svalt allt utrymme att vara radikal eftersom han själv intar en sådan position, berättar Daniel Poohl.
— Det bereder mark för väldigt radikala idéer och rasbiologiska resonemang och då eroderar demokratiska värderingar. Det finns många olika scenarion men alla bygger i grunden på att partierna sätter normen för samhällsdiskussionen, säger han.

Men även Daniel Poohl tror att det är mer sannolikt att Sverige går samma väg som Danmark och Norge, snarare än Polen och Ungern. Det finns dock en viss skillnad eftersom Sverige har fler nazistiska organisationer än grannländerna.

— Allt är ju möjligt inom politik. Men mest troligt, som i Danmark och Norge, är att det politiska vardagsspråket förflyttas till den grad att det som tidigare betraktades som otänkbart blir normalt. Som olika lagstiftning för olika delar av befolkningen och att på politisk väg på alla tänkbara sätt försöka trycka ned och ut det man uppfattar som hotande minoriteter.

    Inrikes