Vad går projektet ”Astrid Lindgren-koden” ut på?
– Vi tillgängliggör och undersöker Astrid Lindgrens stenograferade original­manuskript – ett material som aldrig tidigare forskats på. Anledningen är att det är stenograferat, det vill säga skapat utifrån en sekreterarfärdighet som dels inte är allmängods, dels kanske tidigare inte ens ansetts särskilt intressant. Lyckligtvis finns det fortfarande stenografer som kan tyda manuskripten och under våren har vi i projektet tillsammans med en stor grupp frivilliga transkriberat Astrid Lindgrens utkast till Bröderna Lejonhjärta utifrån 52 anteckningsblock.

I ditt kapitel i antologin Från Strindberg till Storytel (Daidalos) skriver du om den etablerade bilden av ”sagoberättaren” Astrid Lindgren som ”den tröstande rösten från kökssoffan, brunnen som viskar sagor om kvällen”. Vad säger du om den?
– ”Sagotanten”, som till exempel Stefan Löfven har kallat henne, är en allmänt spridd bild som många känner igen och är bekväma med. Men det är bara en sida av henne, hon var också en medveten och pragmatisk yrkes­person, både som sekreterare och förläggare.

Den tidigare Flamman-medarbetaren Malin Nauwerck är fil. dr i litteraturvetenskap och projektledare för Astrid Lindgren-koden som går ut på att tolka Lindgrens stenogramanteckningar. Foto: Eva Dalin.

Sagotanten eller ”den kommersiellt medvetna enmansfabriken”, som du beskriver de olika bilderna, ligger nära den urgamla diskussionen om författaren som ”geniet eller hantverkaren”.
– Ja, precis. Med mer insyn i hennes arbets­metod tycker jag att det syns spår både av geni och hant­verkare. Men i sin själv­fram­ställning betonar Astrid Lind­gren förstås hellre släkt­skapet med romantikens poeter och gamla tidens sago­berättare, än sin position som landets mest inflytelse­rika för­läggare och redaktör inom barn­litteraturen – hon var till exempel den som såg den kommersiella potentialen i Enid Blyton.

Hur är synen på Astrid Lindgren i dag? Det verkar ju fortfarande ge politisk legitimitet att åberopa att Astrid Lindgren skulle ha tyckt likadant som en själv i olika frågor till exempel.
– Mitt intryck är att Astrid Lindgren själv var ganska konsekvent i sin politiska position, som kanske kan beskrivas som någon sorts socialdemokrat eller humanist i mer allmän bemärkelse. Men den positionen får olika betydelse i olika tider. Exempelvis var hon känd som en stor förespråkare för barns rättigheter med ett starkt engagemang för barnflyktingar. I dag har det blivit en direkt kontroversiell åsikt. Jag har också stött på synpunkten att vi inte borde studera Lindgrens anteckningar. ”De är ju privata” och så vidare. Då tycker jag man glömmer bort att det handlar om en författare jäm­förbar med Lagerlöf och Strindberg i genom­slag. Att man förhåller sig annorlunda till henne tror jag har att göra med att många gärna håller fast vid bilden av Astrid Lindgren som en snäll gumma som bara ville berätta sagor för barn och sedan råkade sälja massa böcker på köpet.

Så sent som på 90-talet fanns det krist­demokrater som varnade för att Pippi Långstrump ”förlöjligat ordning och hänsyn, ärlighet och artighet”, och i en artikel i Ord och bild 1971 menade man att Emils hyss gentemot sin pappa skulle förstås som ”symboliska kastrationsh­andlingar”. Hur står det till med de politiska läsningarna av Lindgren i dag?
– Jag tänker att det alltid har funnits en efterfrågan på att barnböcker ska vara normerande, vilket i dag betyder att de ska visa upp pappor som steker köttbullar, mammor som är brandmän och så vidare. Det gör att vissa av Lindgrens böcker kan upplevas som otidsenliga och ibland kontroversiella. Visst innehåller till exempel Barnen i Bullerbyn könskonservativa skildringar av lek, men de är samtidigt berättelser situerade i en viss tid. Å andra sidan kan en bok som Madicken få ny politisk relevans i dag när den lyfts fram och diskuteras av Nina Björk. Nu när man inte längre ostraffat kan se ned på flickböcker tycker jag mig också ana en uppvärdering av Lindgrens lite bortglömda Kati-trilogi som faktiskt skildrar just livet som sekreterare.
– Mycket av det Lindgren skrev är så mångsidigt att det blir fånigt att reducera det politiskt, men det gäller faktiskt inte allt. Ibland kan man nog säga att det kommersiellt gångbara ”took the best of her”. Under 50-talet fanns i kölvattnet av radioföljetongen Kalle Blomkvist en hög efterfrågan på berättelser av Lindgren där huvudpersonen skulle heta Rasmus och spelas av barnskådespelaren Eskel Dahlenius. Att hon var villig att möta efterfrågan resulterade i den i dag ganska rättvist kritiserade Rasmus, Pontus och Toker. För den sidan fanns också av Astrid Lindgren. En kommersiellt medveten smålänning. Motsättningen mellan kommersialism och kvalitet var knappast absolut i hennes fall. Med lite blandat, men oftast mycket gott, resultat.

Erik Haking