Kultur/Nyheter 30 augusti, 2021

Sagotant eller kommersiell enmansfabrik? Astrid Lindgrens anteckningar kan ha lösningen på gåtan

”Sagotanten” eller ”den kommersiellt medvetna enmansfabriken”. Malin Nauwerck, forskare vid Svenska barn­boks­institutet och knäckare av den så kallade Astrid Lindgren-koden, talar med Flamman om bilden av en av svensk litteraturs främsta makthavare genom tiderna.

Vad går projektet ”Astrid Lindgren-koden” ut på?
– Vi tillgängliggör och undersöker Astrid Lindgrens stenograferade original­manuskript – ett material som aldrig tidigare forskats på. Anledningen är att det är stenograferat, det vill säga skapat utifrån en sekreterarfärdighet som dels inte är allmängods, dels kanske tidigare inte ens ansetts särskilt intressant. Lyckligtvis finns det fortfarande stenografer som kan tyda manuskripten och under våren har vi i projektet tillsammans med en stor grupp frivilliga transkriberat Astrid Lindgrens utkast till Bröderna Lejonhjärta utifrån 52 anteckningsblock.

I ditt kapitel i antologin Från Strindberg till Storytel (Daidalos) skriver du om den etablerade bilden av ”sagoberättaren” Astrid Lindgren som ”den tröstande rösten från kökssoffan, brunnen som viskar sagor om kvällen”. Vad säger du om den?
– ”Sagotanten”, som till exempel Stefan Löfven har kallat henne, är en allmänt spridd bild som många känner igen och är bekväma med. Men det är bara en sida av henne, hon var också en medveten och pragmatisk yrkes­person, både som sekreterare och förläggare.

 

SBI

Den tidigare Flamman-medarbetaren Malin Nauwerck är fil. dr i litteraturvetenskap och projektledare för Astrid Lindgren-koden som går ut på att tolka Lindgrens stenogramanteckningar. Foto: Eva Dalin.

 

Sagotanten eller ”den kommersiellt medvetna enmansfabriken”, som du beskriver de olika bilderna, ligger nära den urgamla diskussionen om författaren som ”geniet eller hantverkaren”.
– Ja, precis. Med mer insyn i hennes arbets­metod tycker jag att det syns spår både av geni och hant­verkare. Men i sin själv­fram­ställning betonar Astrid Lind­gren förstås hellre släkt­skapet med romantikens poeter och gamla tidens sago­berättare, än sin position som landets mest inflytelse­rika för­läggare och redaktör inom barn­litteraturen – hon var till exempel den som såg den kommersiella potentialen i Enid Blyton.

Hur är synen på Astrid Lindgren i dag? Det verkar ju fortfarande ge politisk legitimitet att åberopa att Astrid Lindgren skulle ha tyckt likadant som en själv i olika frågor till exempel.
– Mitt intryck är att Astrid Lindgren själv var ganska konsekvent i sin politiska position, som kanske kan beskrivas som någon sorts socialdemokrat eller humanist i mer allmän bemärkelse. Men den positionen får olika betydelse i olika tider. Exempelvis var hon känd som en stor förespråkare för barns rättigheter med ett starkt engagemang för barnflyktingar. I dag har det blivit en direkt kontroversiell åsikt. Jag har också stött på synpunkten att vi inte borde studera Lindgrens anteckningar. ”De är ju privata” och så vidare. Då tycker jag man glömmer bort att det handlar om en författare jäm­förbar med Lagerlöf och Strindberg i genom­slag. Att man förhåller sig annorlunda till henne tror jag har att göra med att många gärna håller fast vid bilden av Astrid Lindgren som en snäll gumma som bara ville berätta sagor för barn och sedan råkade sälja massa böcker på köpet.

Så sent som på 90-talet fanns det krist­demokrater som varnade för att Pippi Långstrump ”förlöjligat ordning och hänsyn, ärlighet och artighet”, och i en artikel i Ord och bild 1971 menade man att Emils hyss gentemot sin pappa skulle förstås som ”symboliska kastrationsh­andlingar”. Hur står det till med de politiska läsningarna av Lindgren i dag?
– Jag tänker att det alltid har funnits en efterfrågan på att barnböcker ska vara normerande, vilket i dag betyder att de ska visa upp pappor som steker köttbullar, mammor som är brandmän och så vidare. Det gör att vissa av Lindgrens böcker kan upplevas som otidsenliga och ibland kontroversiella. Visst innehåller till exempel Barnen i Bullerbyn könskonservativa skildringar av lek, men de är samtidigt berättelser situerade i en viss tid. Å andra sidan kan en bok som Madicken få ny politisk relevans i dag när den lyfts fram och diskuteras av Nina Björk. Nu när man inte längre ostraffat kan se ned på flickböcker tycker jag mig också ana en uppvärdering av Lindgrens lite bortglömda Kati-trilogi som faktiskt skildrar just livet som sekreterare.
– Mycket av det Lindgren skrev är så mångsidigt att det blir fånigt att reducera det politiskt, men det gäller faktiskt inte allt. Ibland kan man nog säga att det kommersiellt gångbara ”took the best of her”. Under 50-talet fanns i kölvattnet av radioföljetongen Kalle Blomkvist en hög efterfrågan på berättelser av Lindgren där huvudpersonen skulle heta Rasmus och spelas av barnskådespelaren Eskel Dahlenius. Att hon var villig att möta efterfrågan resulterade i den i dag ganska rättvist kritiserade Rasmus, Pontus och Toker. För den sidan fanns också av Astrid Lindgren. En kommersiellt medveten smålänning. Motsättningen mellan kommersialism och kvalitet var knappast absolut i hennes fall. Med lite blandat, men oftast mycket gott, resultat.

Ledare 07 mars, 2025

Behåll mina pengar, Skatteverket

En lång kö sträckte sig utanför Five Guys i Stockholm, när den amerikanska snabbmatskedjan slog upp portarna till sin första svenska restaurang i februari 2025. Foto: Jessica Gow/TT.

Vad skulle hända med samhället om skatteåterbäringen uteblev? En hel del, visar det sig.

Nytt brev från Skatteverket, står det på min mobilskärm. Jag har precis ätit lunch. När Kivra-notisen dimper in börjar det vändas i magen. Förra året trodde jag att jag skulle få skatteåterbäring – men behövde istället betala tillbaka över 6 000 kronor.

Denna gång visar sig oron vara obefogad. Jag ska i stället få skatteåterbäring. Hela 891 skattekronor! Det känns som en gåva från ovan. Äntligen har jag råd att testa amerikanska burgarkedjan Five Guys mytomspunna baconmilkshake – tio gånger om, dessutom.

Men tänk om staten lät bli att betala ut skatteåterbäringen och bara behöll pengarna i stället?

Läs mer

För välfärden blöder. Bullerbyn är… ja, kanske inte död än, men åtminstone i akut behov av en helrenovering. Samtliga regioner går med underskott, skolor skär ner och polisen varnar för att resurserna inte räcker till.

Samtidigt verkar våra politiker ha bundit fast sig vid två saker: att inte öka Sveriges statsskuld, och att inte höja skatten för de rika. Så om staten vill investera i samhället kommer den behöva hitta andra kreativa sätt att skaffa pengar på. Ett snabbt och effektivt sådant är att helt enkelt behålla mina (och dina) pengar, i stället för att betala ut skatteåterbäringen.

Om många inte ens kände av att pengarna var borta, vilken skillnad skulle det då göra om staten i stället använde dem för att rädda välfärden?

Förra året betalade Skatteverket tillbaka sammanlagt 68 miljarder kronor till 5,7 miljoner svenskar. Det är åtta miljarder mer än prislappen för samtliga reformsatsningar i höstbudgeten.

Visst kan extra pengar i fickan göra stor skillnad för den som lever på marginalerna. Men för många är det pengar vi knappt märkte att vi saknade. Våra arbetsgivare drog lite för mycket skatt från vår lön varje månad, staten höll i pengarna ett tag, och nu får vi tillbaka dem.

Om många inte ens kände av att pengarna var borta, vilken skillnad skulle det då göra om staten i stället använde dem för att rädda välfärden?

För vår skatteåterbäring skulle staten kunna täcka regionernas samlade underskott på 20 miljarder och polisens underskott på 1,2 miljarder. De skulle kunna återinföra gratis tandvård för unga till en kostnad av cirka 0,45 miljarder. Sedan anställa cirka 20 000 nya lärare för 14 miljarder.

Och ändå skulle ungefär hälften av pengarna finnas kvar. De sista dryga 32 miljarderna skulle staten kunna växla om till guldtior (603 fullastade lastbilar för att vara exakt), hälla ner dem i en enorm pengabinge och låta Ulf Kristersson sprattla runt där som Joakim von Anka.

Eller varför inte införa 35 timmars arbetsvecka? Räknat med tankesmedjan Katalys metod skulle det kosta max 33 miljarder, och dessutom ge jobb åt 70 000 av Sveriges arbetslösa.

Läs mer

Min poäng är inte att diktera exakt vad pengarna ska gå till – bara att 68 miljarder är riktigt mycket pengar. Kanske nog för att plocka ihop spillrorna av folkhemmet och sätta Sverige på rätt kurs igen.

Ett bättre alternativ än ofrivilliga slumpdonationer är så klart att skrota balansmålet, ta ett par statslån – och så klart höja skatten för de rika. Då kan vi få både skatteåterbäring, välfärd och pengabinge.

Men tills dess får Skatteverket mer än gärna behålla mina 891 himlasända kronor. De pengarna gör större nytta i välfärden än på en amerikansk burgarkedja.

Kultur 07 mars, 2025

Jag är 20 år och låtsas att det är 2012 – och blir lycklig

En toalett som kan tvinga även den icke-schizofrena att ringa psykakuten. Foto: Lykke Eder-Ekman.

Flamman besöker det klassiska punkhaket Snövit under nya ägare – för att upptäcka att både allt och inget är sig likt.

Förut var mitt liv såhär: jag gick Ringvägen ned och bad till Gud. Ända tills jag nådde baren Snövit och i stället lade all kraft på att spänna upp ansiktet, darrande fiska upp en cigarett och röka den medan jag stilla tacklade vågor av panikångest. Blickade in genom lokalens stora fönster som stod på vid gavel under sommarmånaderna, hoppades att någon skulle se mig och tänka ”hur kan man ens vara sådär classy? Voguecigaretter?! Helt klart en vuxen quinna”.

Eftersom både jag och krögaren brukade ha Gud på vår sida de där åren slutade det ofta med att jag satt vid ett av hans klibbiga bord och drack mig full på Gränges. Det var jag och södermalmsgubbarna, trätoaletten som man spolade med genom en plingande kedja och Club Probation i källaren, vars punkiga livescen både var skräckinjagande och spännande. Ibland gick jag ned dit för att stalka någon kille bara för att strax återvända upp igen. Det var liksom för rått för att våga gå nära. Baren andades stammis, blev ett riktmärke på Söder för både musiker och vanligt folk. För mig framstod det som en oföränderlig punkt.

Hundvänligt. En liten prinsessa i baren. Foto: Lykke Eder-Ekman.

Därför blir jag chockad när jag en sen kväll i december råkar trilla in på Snövit för första gången på tre år. Det ser ungefär ut som vanligt. Men det är fullsatt och folk väller ut på gatan.

Det finns en sjukt skön känsla här, en känsla som annars saknas på Söder.

Jag kollar efter någon av de gamla ölgubbarna, men får bara ögonkontakt med en kille som stolt bär upp sin Black country, new road-t-shirt. Han ler lojt och jag får veta att baren bytt ägare – det är öppningskväll för det nya Snövit. Det hade han inte behövt upplysa mig om eftersom jag redan hört att Charli XCX spelas nere i källaren på det nya dansgolvet, och bakom baren lyser nu lila och rosa ljus.

Dessutom har jag sett dryckeslistan, skriven med vit penna över en spegel. Endast barer med ägare under 35 äger en sådan vit penna och en sådan spegel. Trots det skiljer sig stämningen från vinbarskänslan som annars vilar över de flesta nyöppnade ställena runt Ringvägen. Snövit har inte blivit pretto, mer bara som… Debaser? Medelåldern har sjunkit, ljudnivån har stigit.

Det här vill jag berätta om. Men först måste jag dansa. Och jag tänker att jag snart kommer att komma tillbaka.

Det är dagen efter alla hjärtans dag och hela dagen känns det som 2012. Nostalgin får mig att välja en leopardkjol som får mig att känna mig som Veronica Maggio. Eller någon från Malmö. Faktum är att hela Snövit känns som en klassisk Malmö-bar. Folk är trevliga och bär upp sina tygväskor som inga andra.

Jag tar upp min mobil och antecknar ”de spelar Bob Hund”. Sedan: ”nya Hannas källare?” utan att darra på handen, trots det faktum att jag ett: Är född 2004 och aldrig hann sätta min fot där innan de stängde, samt två: Andres Lokko hade huggit mig med kniv om han sett den anteckningen.

2012. Jag i min ”Veronica Maggio/hej jag bor på Möllan och har inte släppt glansdagarna Lilla Drevet har gjort oss till världens mittpunkt”-kjol. Foto: Lykke Eder-Ekman.

Jag menar mest bara att det finns en livescen i källaren. Dagen innan har artisten Love Truls haft skivsläpp, och DJ:n är så gammal att han ”spela skivor”. Om det inte är indie så vet jag inte.

Ikväll är medelåldern är lite högre än senast men fortfarande låg. Min väninna konstaterar att ”om man behöver hälsa på fyra hundar innan man hunnit sätta sig ned, då vet man att det är ett stammisställe”, vilket verkar stämma. Folk rör sig vant runt i lokalen, går in och ut genom det silvriga draperiet som hänger innanför ytterdörren. Pratar med personalen i baren, låter till och med en hund sitta på en av barstolarna.

Övervakare. Joel, av ägarna, med klassiskt söderskägg. Foto: Lykke Eder-Ekman.

Vi beställer tre glas vin och får betala 360 kronor, ouch. Ölen ligger kvar på 60. In till köket hänger ett draperi av blanka alla-hjärtans-dag-hjärtan och någon har tejpat upp rött papper kring taklamporna. Ett fång röda rosor står på ett av borden, Bob Hund byts ut av bandet [ingenting] i högtalarna. Det känns konstigt nog som att vara på en folkhögskola. Allra mest baserat på den virkade sjuttiotalsvästen en tjej i baren har på sig, plus att ingen ser ut att kunna slåss.

Läs mer

I trappen stöter vi på en av ägarna, Joel. Jag tar en bild och frågar varför han ville gå in som ägare till Snövit. ”Det finns en sjukt skön känsla här, en känsla som annars saknas på Söder” svarar han. Men när man står på dansgolvet är det också svårt att inte jämföra det med Club Probation. Kanske är det bara jag som har dålig koll på andra punkscener i Stockholm, men jag undrar vad som försvann med den som fanns här tidigare.

När jag efter min visit hör av mig till Club Probation-arrangören Zäta Zettergren rättar han mig, och beskriver scenen som mer än bara punkig, under 2024 var det bara 4 av 55 spelningar som var rena punkkvällar. ”Club Probation var typ mitt livsverk” fortsätter han. Beslutet att stänga var inte hans får jag veta.

Väl uppe igen ställer jag mig i toakön och försöker så diskret som möjligt fota av baren med blixt. Det går sådär, får mest arga blickar från hunden i baren. Klockan är snart så mycket att det är dags att gå hem, jag vet det för att jag har börjat längta efter snus. Står och trampar på stället i toakön, när det blir min tur skyndar jag mig in. För att sedan plötsligt stanna upp, dra för andan och ge ifrån mig ett lågt rop. Trätoaletten är borta!

Kommentar/Utrikes 07 mars, 2025

Vice president JD Vance och talmannen Mike Johnson applåderar under Donald Trumps årliga tal till nationen i kongressen den 4 mars. Foto: AP/Ben Curtis.

Trump har på några veckor ställt 80 år gamla världspolitiska sanningar på ända. Snarare än en omaskerad form av klassisk amerikansk imperialism bevittnar vi något nytt.

Den senaste tiden har veckor känts som årtionden. Geo- och säkerhetspolitiska tabun som gällt i generationer har smulats sönder, allierade småstater har förnedrats inför kamerorna, givna allianser har plötsligt ställts på ända. Och allt på grund av en amerikansk president som betraktar världspolitiken som en enda stor fastighetsmarknad.

Inom den breda vänstern har två reaktioner på denna omvälvning utkristalliserat sig. Vissa hävdar att Donald Trumps och hans underhuggares beteende bara är ett ärligare uttryck för den gamla vanliga amerikanska imperialismen. Enligt detta synsätt var den ”regelbaserade världsordningen” bara ett sätt att dölja amerikansk och i viss mån europeisk makthegemoni. Det finns fog för den synen. Det räcker med att påminna sig hur amerikanska makthavare tidigare har behandlat mindre länder och allianser.

I själva verket utgör Trumps och JD Vances beteende något helt nytt i amerikansk utrikespolitik

1964 förklarade president Lyndon Johnson för Nato-landet Greklands ambassadör i Washington varför de behövde acceptera USA:s förslag för Cyperns framtid: ”Ert parlament och er konstitution kan dra åt helvete. Amerika är en elefant. Cypern är en loppa. Grekland är en loppa. Om dessa två fortsätter att klia elefanten kan de bli mosade av elefantens svans, riktigt mosade.” Volodymyr Zelenskyj är inte den förste allierade att förnedras i Vita huset.

Ett mer samtida exempel är Barack Obamas Europa-sändebud Victoria Nulands bevingade ord i Kiev 2014: ”Fuck the EU”. För att inte tala om hur man mobbat nästan alla grannländer på den egna latinamerikanska bakgården. ”Might” har i viss mån alltid varit ”right” för USA, även när politiken kläds i fina ord om mänskliga rättigheter.

Andra menar att Trump har vänt den amerikanska imperialismen ryggen. När han först kom till makten 2017 sågs han av många som den senaste i en tradition av isolationistiska presidenter. Hans skepsis inför utrikespolitiska äventyr välkomnades försiktigt av vänstern. Men facit är förvirrande: tillbakadragandet av trupper från norra Syrien skedde samtidigt som man bombade iranska generaler i Irak och flyttade ambassaden till Jerusalem på den israeliska extremhögerns önskan. I dag ses Trump, med sina utfall mot Grönland, Kanada och Panama, i stället av många som en klassisk imperialist av 1800-talssnitt.

Båda dessa analyser leder fel. I själva verket utgör Trumps och JD Vances beteende något helt nytt i amerikansk utrikespolitik. Imperialism innebär att man har ett långvarigt intresse av att styra andra länders beteende för egen vinnings skull, antingen genom direkt politisk kontroll eller indirekt ekonomisk sådan. När Trump säger att han vill låta Europa klara sig självt talar han inte som en imperialist, eftersom alla kontinenter ligger i ett imperiums potentiella intressesfär. Samtidigt går det inte att bli mer imperialistisk än när han i sitt tal till nationen i tisdags sade: ”Vi kommer att ta över Grönland, på ett eller annat sätt.”

Trumps intresse av Grönland begränsar sig dock till några strategiska mineralfyndigheter under isen. Någon mer långsiktig maktprojektion än så tycks han inte vara kapabel till. Hans utrikespolitik är principlös, ofokuserad och transaktionell. Militär makt ska användas som påtryckningsmedel för att sluta ”deals”. När affären är gjord på en plats drar man sig direkt ur landet.

Att upprätthålla ett globalt imperium blir med detta synsätt en löpande kostnad som en affärsman inte har råd med. Samtidigt kan man plötsligt vända sig mot tidigare allierade om man tror att man kan göra en kortsiktig vinst på deras bekostnad, som Ukraina fått erfara. Låt oss föreslå ett namn på detta nya fenomen: transaktionell adhd-imperialism.

Läs mer

För Europa är detta ett gyllene tillfälle att lämna USA:s säkerhetspolitiska famn och staka ut en egen väg. Den nya tyska storkoalitionens beslut att kränga av sig sin statsfinansiella korsett och lansera ett långt större investeringspaket än Joe Bidens är ett steg i rätt riktning. Även i Frankrike har borgerliga politiker börjat inse att det inte är någon bra idé att förlita sig på ett Washington som allt mer liknar kejsar Neros degenererade hov. Det finns så klart inga garantier för att ett försvarsmässigt självständigt Europa inte skulle agera imperialistiskt. Men oberoende från USA kan bara vara en bra sak.

Nyheter 06 mars, 2025

Vänsterpartiet svartlistar Löfven: ”Omoraliskt”

Stefan Löfven talar vid utdelningen av Palmepriset i januari 2025. Foto: Fredrik Sandberg / TT.

Pr-byrån Rud Pedersen legitimerar den olagliga ockupationen av Västsahara, menar Vänsterpartiet. Jonas Sjöstedt är en av dem som nu kräver att alla politiker ställer in sina möten med firman – inklusive de tidigare politiker som är kopplade till den.

Lobbyfirman Rud Pedersen bör svartlistas helt från att träffa politiker. Det kräver Vänsterpartiet, tillsammans med finska och danska politiker, i en ny debattartikel.

Anledningen är bolagets arbete med CGEM, en arbetsgivarorganisation som uppges stå nära den marockanska regeringen. Enligt ett lobbyregister ska organisationen ha betalat mellan en och två miljoner till Rud Pedersen under 2024.

Jonas Sjöstedt, vänsterpartistisk EU-parlamentariker, är en av undertecknarna till artikeln. Han beskriver avtalet mellan CGEM och Rud Pedersen som del i ett ”frenetiskt lobbyarbete” för att legitimera ockupationen av Västsahara, som pågått sedan 1975. 

Vi uppmanar alla politiker att inte träffa dem, så länge de har den marockanska regeringen som kund

– Vi tycker det är omoraliskt att lobba för en ockupationsmakt, säger han, och fortsätter:

– Marocko är en väldigt aktiv lobbypart i Bryssel. I centrum står att de vill få ockupationen av Västsahara godkänd av omvärlden, och kunna fortsätta plundra landets naturtillgångar.

Bland annat vill Marocko utöka handeln med Europa, ett mål som varit kontroversiellt. 2024 fastslog EU-domstolen att unionens avtal om fiske med Marocko var ogiltigt, eftersom det inte respekterade den västsahariska befolkningens rättigheter och självbestämmande.

Jonas Sjöstedt förtydligar att uppmaningen inte bara gäller andra EU-politiker, utan även svenska riksdagsledamöter.

– Vi uppmanar alla politiker att inte träffa dem, så länge de har den marockanska regeringen som kund.

Läs mer

Rud Pedersen grundades 2003 av den danska socialdemokraten Morten Rud Pedersen, som tidigare arbetat för det europeiska fackorganet ETUC. I firmans svenska gren jobbar flera tidigare politiker, bland annat Sveriges tidigare finansminister Anders Borg, samt Eva Nordmark som var arbetsmarknadsminister i Magdalena Anderssons regering.

Som ”industriell rådgivare” anlitar firman även Stefan Löfven, Sveriges statsminister mellan 2014 och 2022.

Innebär det här att ni svartlistar Stefan Löfven?

– Ja, det kan man säga. Om han skulle höra av sig till oss i morgon så vill vi inte träffa honom.

Bland Rud Pedersens övriga anställda finns den tidigare vänsterpartisten Linda Snecker, som säger till Flamman att hon inte vill kommentera de tidigare partikamraternas svartlistning av hennes nya arbetsgivare.

Flamman har sökt Mattias Zackrisson, vd på Rud Pedersen.

Krönika 06 mars, 2025

”Fritidsforskare” är inte eftertraktade, vare sig på arbets- eller dejtingmarknaden. Foto: Peter Morgan/AP.

Ett direktmeddelande på Instagram dyker plötsligt upp bland de övriga mobilnotiserna om stundande världskrig, nya pandemier och trapphussprängningar. ”Kan inte du skriva något kul till oss? Kanske något om att du är arbetslös! Det är ju hett!” skriver en vän som jobbar som redaktör på Flamman.

Jag har inte ens avslöjat att jag är arbetslös för vännerna på min Instagram, men varför inte basunera ut det i en tidning?

Arbetslöshet är ju ingenting att skämmas för. Det är rentav kul. Jag har till exempel en jätterolig anekdot jag dragit för alla jag träffat på sistone, om mitt uppföljningssamtal med Arbetsförmedlingen. När man skrivs in som arbetssökande har man nämligen först ett ”planeringssamtal” (”hur fan tänkte du lösa din situation?”), som sedan följs åt några månader senare med ett uppföljningssamtal (”varför i helvete har du inte hittat ett jobb än?”).

(mer …)
Reportage 06 mars, 2025

Korten på bordet

Foto: Magnus Bjerg Sturm.

Allt fler svenska ungdomar spelar om pengar. På nätet blandas skjutspel med spekulation, och sajterna som erbjuder en paus blir allt lättare att kringgå. Flamman tillbringar en natt på nätkasinot.

Vi flyger upp ur stolarna, tar tag i varandra och hoppar upp och ned. Någon tappar sitt tequilaglas. Frukter, örnar och gyllene dödskallar blixtrar förbi till hypnotisk musik. Siffrorna fortsätter rusa.

FYRAHUNDRANITTON KRONOR!

Våra röster blandas i ett djuriskt vrål. Efter mindre än en halvtimme har pengarna fördubblats.

– Och du har fortfarande inte spenderat en krona, för det här är bara dina freespins, förklarar Kevin.

Över en fjärdedel av killarna i nian har redan gamblat. I tvåan på gymnasiet? Nästan varannan. Bland dem är det i dag 20 gånger vanligare att ha spelat om pengar än att röka cigaretter frekvent, enligt CAN.

Flamman vill veta om denna spännande hobby levde upp till hajpen, så jag får en tusenlapp att investera på valfritt nätkasino.

(mer …)
Nyheter 05 mars, 2025

Nazistnätverk poserar med vapen i Sverige: ”Oroväckande”

Ett tvådelat bildkollage. Till vänster syns en mörkklädd man på en suddig bild i en snöig skog som håller i ett skjutvapen och siktar framför sig. Den andra bilden visar en person i täckjacka och en mask som liknar en dödskalle, som håller en pistol i höger hand och en kniv i vänster hand. Ögonen har målats över digitalt med svart färg.
Till vänster: en av bilderna som sprids på kontot och som uppges vara tagen i Sverige. Till höger: en bild på en medlem i The Base från Storbritannien. Foto: VK.

Medan Donald Trump trappar ned USA:s arbete mot högerextremism har den nazistiska terrorgruppen The Base fått nytt liv. I sociala medier poserar anhängare med vapen – och några av bilderna ska vara tagna i Sverige. ”Säpo måste ta tag i detta”, säger terrorforskaren Magnus Ranstorp.

Mellan nazistflaggor och Hitlerhälsningar dyker en bild upp där två anonymiserade personer poserar framför en husvägg. På den gula fasadputsen sitter en affisch med texten ”Rädda din ras. Gå med i The Base”.

Ett annat fotografi bild visar en person i en snöig skog som tycks avfyra ett skjutvapen. Den förstnämnda bilden uppges vara tagen i maj 2024, den senare i januari 2025. Båda är taggade med ”Sweden”.

De har tränat upp sig och planerat mord och terrordåd.

Bilderna är utlagda i en kanal på det ryska sociala nätverket VK, tillsammans med dussintals andra fotografier och videoklipp. Nästan alla bilder och videoklipp på kontot innehåller maskerade män som poserar med skjutvapen – och samtliga gör reklam för The Base.

Morgan Finnsiö, utredare på Stiftelsen Expo, beskriver The Base som en ”accelerationistisk, nazistisk terrorgrupp”.

– Det finns en anledning till att de är terrorklassade i flera länder, säger han till Flamman.

– Deras medlemmar har tränat upp sin kapacitet och sedan planerat mord och terrordåd mot antifascister och minoriteter, samt terrordåd mot kritisk infrastruktur. Man har till exempel planerat att förgifta vattenkällor.

Läs mer

Även Magnus Ranstorp, forskningsledare på Centrum för totalförsvar och samhällets säkerhet, oroas över nätverkets förnyade aktivitet.

(mer …)
Utrikes 05 mars, 2025

Milei går på en krypto-nit

En man demonstrerar i Buenos Aires mot Mileis inblandning i kryptovalutan Libra. Foto: Rodrigo Abd/AP.

Javier Mileis stöd till kryptovalutan Libra har utlöst hans värsta kris hittills, efter att tusentals människor förlorat stora tillgångar i spekulation. En serie intervjuer har satt den argentinske presidenten i en än värre sits.

På ett kafé i stadsdelen ”Palermo Hollywood” i Buenos Aires blandas chillout-musik med suset från luftkonditioneringen som kämpar med sommarhettan i februari. Där träffar jag Andrés, en person ur den perfekta målgruppen för kryptosatsning $Libra: en man i 25-årsåldern som ”jobbar inom it”.

– Jag började handla krypto 2020, jag har gjort bra och dåliga affärer. Mest förlorade jag på NFT:er, men jag riskerar inga pengar jag inte har råd att förlora. Allt utom Bitcoin och Ethereum är ett kasino i princip, säger Andrés, som avböjer att vara med på bild eller säga sitt efternamn.

Han satt uppe framför datorn den 14 februari, och såg omedelbart det inlägg där Argentinas president uppmanade folk att investera i kryptovalutan $Libra.

– Direkt tänkte jag att det skulle sluta illa, men också att priset kommer explodera och att det vore dumt att inte köpa. Det var logiskt att resonera så, om det inte hade varit för att de drog undan mattan. Det var inte vad jag räknat med.

När jag frågar hur mycket han förlorade rycker han på axlarna.

– Jag visste att det var ett vågspel. Förstår man inte det är man dum. Men det ger inte utvecklarna rätt att rigga lanseringen. Det är fortfarande kriminellt.

Vad som verkar bli den ultraliberale presidenten Javier Mileis svåraste kris hittills började med ett X-inlägg i hans vanliga triumfatoriska stil:

”Det liberala Argentina växer! Det här privata projektet kommer att uppmuntra tillväxt och finansiera argentinska småföretag. Världen vill investera i Argentina”, följt av en länk till The viva la libertad project (”Leve friheten-projektet”) och dess kryptovaluta $Libra.

Valutan hade lanserats bara tre minuter tidigare. Från ett pris nära noll rusade Libra till motsvarande 55 kronor per ”mynt”.

Att en president gjorde reklam för ett kryptoprojekt var så ovanligt att det spekulerades i att kontot blivit hackat. Tweeten var äkta, men löftena avdunstade snabbt. Efter bara två timmar sålde ett antal stora konton av massiva summor och priset kollapsade.

Milei raderade hastigt sitt tidigare utspel och lade upp en ny kommentar, där han beskrev Libra som ”ett privat företag bland många som jag uppmärksammat och som jag, förstås, inte har några kopplingar till”.

Valutan förlorade snabbt sitt sista värde. Men då hade ett fåtal personer som sålde på kurstoppen snabbt blivit mycket rikare, medan okring 40 000 personer uppskattas ha förlorat sina insatser.

Hedersgäst. En vecka efter lanseringen av Libra deltog Milei på den amerikanska konservativa CPAC-konferensen. Med sig hade han den motorsåg som kommit att symbolisera hans massiva nedskärningsprogram. Foto: Jose Luis Magana/AP.

En kryptovaluta av den här sorten, till skillnad från etablerade konkurrenter som Bitcoin och Ethereum, kallas för ”memmynt”. Medan Bitcoin fungerar som valuta i transaktioner – om än främst i den illegala ekonomin – finns här ingen sådan ambition. Det är en spekulativ tillgång – alla som köper den planerar att sälja innan de andra gör det. Inte undra på att memvalutorna även kallas för shitcoins.

Värdet på ett memmynt verkar i stället delvis avgöras av hur tunga kändisar som kan associeras med det. Det behöver inte vara logiskt – när Breaking Bad-skådespelaren Dean Norris fick sitt Twitterkonto hackat i syfte att lansera en kryptovaluta hann spekulanter slänga in 8 miljoner dollar under den korta tid som gick innan det avslöjades.

Det andra viktiga begreppet är ”mattryck” (rug pull), som innebär att valutans skapare tilldelar sig själva de flesta mynten redan från början och kort efter lanseringen rycker undan mattan genom att sälja dem, vilket resulterar i ett dramatiskt kursfall. En sådan manöver gränsar till manipulation av marknaden – men eftersom en kryptoplånbok är anonym är det svårt att identifiera vem som står bakom den.

I det argentinska fallet var det totala marknadsvärdet som mest uppe över 4 miljarder dollar, vilket enligt flera rapporter kan betyda att $Libra utgjorde historiens största mattryck.

Mileis påstående att han inte har kopplingar till $Libra granskades snabbt. Snart dök ett foto upp på honom tillsammans med Julian Peh, vd för företaget KIP Protocol som ligger bakom Viva la libertad-projektet. Fotot var taget några veckor tidigare vid konferensen Tech Forum i Argentina den 19 oktober.

Även KIP Protocol distanserade sig snabbt från Libra; de hade bara ”levererat den tekniska infrastrukturen”. Ansvariga var i stället ett annat bolag, Kelsier Ventures.

Efter efterlysningar på sociala medier får jag själv kontakt med en ”Marco”, som säger sig ha deltagit i Tech Forum och vara bekant med Manuel Godoy, en av personerna bakom forumet som uppges ha förmedlat kontakten mellan Milei och utvecklarna av Libra.

– Han var en av länkarna i kedjan och är en känd bedragare, som tidigare lurat folk i en grupp för NFT:er.

Godoys kompanjon var Mauricio Novelli, som Milei enligt egen utsago ”känner sedan många år”.

– Det pratades bland många på forumet om att de planerade en kupp, ett bedrägeri, säger han, men backar från att ge fler detaljer.

Nästa skandal detonerade när Milei gav sin version av förloppet i en slätstruken, förinspelad intervju med journalisten Jonathan Viale för tv-kanalen TN. Några timmar efter sändningen läckte ett oredigerat klipp ut.

– Jag förstår, det kan sätta dig i problem juridiskt… vad ska jag fråga i stället? säger programledaren Viale, tydligt obekväm.

– Jag vet inte, fråga något om Libra, svarar Milei.

Som ett mejl i inkorgen kom en ny runda memer med Viale som knähund och Simpsons-repliken ”vi tog om det 20 gånger och det här var den bästa”. Det visade sig att Milei skyddas av delar av det etablissemang han påstår sig bekämpa.

Historien innehåller ännu en katastrofal intervju. Den gången är det Hayden Davis, amerikansk kryptoföretagare och mannen bakom Kelsier Ventures och $Libra. Han ställer till slut upp på en intervju med youtubaren Coffeezilla, känd för sina granskningar av industrin.

Davis beskriver målande hur han och några kompanjoner suttit ”kring en vattenpipa” i en lägenhet i Miami och köpt på sig stora konton innan allmänheten hade en chans, en praxis som kallas att ”krypskjuta”.

Det är en spekulativ tillgång – alla som köper den planerar att sälja innan de andra gör det. Inte undra på att memvalutorna även kallas för shitcoins.

– Ja, jag krypsköt, för annars kommer bara andra att göra det, som inte skulle ta ansvar för valutan, då är det bättre att vi som står bakom gör det först, förklarade han för en förbluffad Coffeezilla.

I samma intervju sade han också att ”memmynt är ett spel för insiders och inget folk i allmänhet blir rika på”, och sade sig själv ha tjänat över 100 miljoner dollar, som han erbjöd sig att återinvestera i $Libra.

Den som trodde att det skulle bli svårt att toppa Hayden Davis egna medgivanden hade fel. Härnäst läckte påstådda meddelanden ut mellan Davis och investerare han försökte rekrytera till projektet.

”Vi kan också få Milei att tweeta och möta oss personligen och marknadsföra det […] Jag skickar $$ till systern och han skriver under allt jag säger och gör vad jag vill”, försäkrade Hayden och underströk, med en odödlig formulering: ”Jag kontrollerar den negern”.

Karina Milei är inte bara presidentens syster, utan också hans närmaste förtrogna och en maktfaktor i regeringen och det libertarianska partiet. Hennes och Mileis talesperson har kategoriskt förnekat att något av det som beskrevs i chatten hänt.

Maximiliano Firtman är en av Argentinas mest kända IT-journalister.

– Mileis deltagande var nödvändigt för bedrägeriet. Notera att han inte delade eller förde vidare ett pressmeddelande, han skrev ett eget, fastnålat, inlägg några få minuter från att mynten släpps. Det visar att de planerat lanseringen tillsammans, säger han till Flamman.

Vad som hänt bakom kulisserna är fortfarande oklart, säger han.

– Det man kan se är att några stora plånböcker köpte stora mängder från början och sålde vid pristoppen. Men vem de tillhör utöver Hayden Davis är svårt att reda ut. Men det är tydligt att flera personer och organisationer haft insiderinformation.

En annan skribent, Emilia Trabucco på webbtidningen Nodal, beskriver skandalen som ett uttryck för ”en ny maktordning” med en uppstigande ”tekno-finansoligarki” i allians med en ny ytterhöger, där ”Milei bara är en bonde i spelet globalt sett”.

Läs mer

Utvecklingen blev synlig vid Donald Trumps installationsceremoni, där vd:ar för teknikgiganter som Meta och Amazon stod uppradade under den nygamla presidentens första tal. Bara några dagar tidigare hade Trump själv lanserat den egna memvalutan $Trump. Spekulationen gjorde honom till en av världens hundra rikaste under något dygn – innan hans fru lanserade ett eget digitalt mynt som fick värdet att kollapsa.

I Palermo Hollywood frågar jag Andrés om hans syn på Milei förändrats.

– Jag röstade på honom och skulle göra det igen. Milei har gett nytt liv åt Argentina och satt oss på världskartan. Men han gav sig in i något han inte förstod och blev lurad.

Så vilka ser du som ansvariga?

– Hayden ska till häktet direkt. Det han sagt är liktydigt med att medge brott. Sedan, om Karina eller någon annan tagit emot pengar, då får det utredas och så får de falla som måste falla. Det här har varit en katastrof.

Essä 05 mars, 2025

Ofrivilligt köpstopp

”Ung kvinna på sin dödsbädd” målades av en okänd flamländsk konstnär år 1621.

I virala trender om eremitliv framstår fattigdomen plötsligt som ett livsstilsval.

”Det billigaste är att sova så mycket som möjligt”, sade min arbetslösa kompis. ”Då gör man av med minst energi.”

Det var lite på skämt, men bakom orden fanns den eviga kalkylen av nödvändiga men alldeles för höga kostnader. Äta bör man, annars dör man. Det var bleka januari och snön smulade med gruset på gatorna. Allt var fult. Allt var fattigt. Sverige har nu en arbetslöshet på 10,4 procent, en ökning med nästan två procentenheter jämfört med förra året, enligt SCB.

Det är 114 000 fler som letar jobb, som sitter på möten med Arbetsförmedlingen, som vänder på slantarna, får avslag från a-kassan, lånar pengar av mamma, tar sms-lån. Arbetslösheten närmar sig 1990-talets historiskt höga siffror. Vi ligger fyra i EU, efter Spanien, Grekland och Finland.

Samtidigt låtsas vi som ingenting. Detta allt mer utbredda tillstånd är inte en del av det allmänna samtalet. Arbetslösheten är den arbetslöses problem, skärp dig och skaffa dig ett jobb. Skicka ännu ett personligt brev. Manifestera en annan arbetsmarknad där du är attraktiv, anställningsbar.

Ändå sipprar den fram, ängslan och uppgivenheten, i trender på Tiktok och andra sociala medier. Det talas seden några år om bed rotting, sängröta, att ligga raklång en hel dag eller helg som en omsorg om sig själv. Inte för att sova men för att vila.

(mer …)
Ledare 04 mars, 2025

Sveriges infrastruktur är en tågkrasch

Två år efter den dödliga tågkraschen i Tempi utlystes generalstrejk i Grekland, och protesterna framför parlamentet på Syntagmatorget i Aten den 28 februari ledde kilometervis i alla riktningar. Foto: STR/NurPhoto/Shutterstock.

I fredags samlades greker över hela världen för att protestera mot högerregeringens hantering av den dödliga tågkraschen i Tempi för två år sedan. Den svenska järnvägens förfall handlar inte bara om punktlighet – utan om liv och död.

Panagiotis Bournazis, 14 etos. Paron! Anastasia Papaggeli, 18 eton. Parousa! Thomai Plakia, 19 eton. Paron!

På Vaksala torg i Uppsala har 200 människor samlats kring 57 tomma stolar. I en megafon läser en kvinna upp namn och ålder på de avlidna, och publiken svarar ”Närvarande!” En blåvit flagga fångas upp av den kyliga kvällsluften.

Det är den 28 februari och precis två år har gått sedan den dödliga tågkraschen i grekiska Tempi. Ett par hundra från diasporan samlades först i Grekiska föreningens lokaler, och jag förvånas över hur många som är där. Jag minns från min barndom att föreningen var splittrad i två – beroende på hur man såg på juntan. Inte för att det räckte för att hålla sams.

Men i dag är de samlade. Jag frågar pappa om det är en fråga om höger och vänster, eftersom den konservativa regeringen vid tidpunkten för olyckan fortfarande sitter kvar.

Alla är här, säger han. Men han låter inte helt nöjd. Efter ett värdigt tal om att bära de dödas minnen vidare, manar arrangörerna oss att ta med varsin en stol tillbaka. Det här räcker inte, suckar pappa.

Och precis som i Grekland är den svenska infrastrukturens förfall inte bara en tragedi som drabbar oss utifrån.

Så kliver en ung man fram och frågar om han får säga något. Han läser snabbt från ett utskrivet blad. ”Mördarna går fria”, säger han. ”De måste ställas till svars.”

Slagorden dundrar igen. ”Den ého oxigóno”! Vi saknar syre!”

Orden är hämtade från en av de sista ljudupptagningarna från passagerartåget. Många av passagerarna var hemvändande studenter som firat apókries, karnevalen inför fastan. När de krockade med ett godståg exploderade restaurangvagnen och skapade en tusengradig eldboll, som gjorde att många offer fick identifieras med dna.

Många bär skuld till katastrofen. Under finanskrisen tvingades Greklands vänsterregering att sälja ut järnvägen för att få ut räddningslån från EU-trojkan. Samtidigt präglas järnvägen av korruption och dåligt underhåll, och bara tre veckor före kraschen hade facken strejkat mot det obefintliga säkerhetsarbetet.

Minnesstund. 57 stolar ställdes ut på Vaksala torg i Uppsala för att minnas dem som dog i den grekiska tågkraschen för två år sedan. Foto: Leonidas Aretakis.

Den stora vreden är dock riktad mot rättsväsendet och den högerregering som satt under kraschen. Viktiga dokument om säkerheten, och övervakningsvideor, försvann utan förklaring från utredningen. Premiärminister Kyrios Mitsotakis skyllde på ”den mänskliga faktorn”, men fick svaret i ett slagord: ”Det var ingen olycka, det var mord.”

Och precis som vid det dödliga takraset vid en järnvägsstation i serbiska Novi Sad, som dödade 15 personer den 1 november, riktas massprotesterna mot den öppna korruptionen.

Maria Karystianou, talesperson för offrens familjer och som även hon förlorat sin dotter i kraschen, kritiserade att utredaren tillsattes av premiärministern i stället för att vara oberoende. Svaret från högsta domstolens ordförande Ioanna Klapa: ”Respekt förtjänas av och tillerkänns dem – och bara dem – som verkligen respekterar demokratin och lagen.”

Den auktoritära högerns sammansmältning med statsapparaten sker alltså även i Europa. Och grekerna är inte ensamma. Samma helg läser jag att den svenska järnvägen har fler än 200 fel per dag, och att punktligheten i fjol låg på rekordlåga 87,2 procent.

Läs mer

”Järnvägen mår inte bra. Den är sjuk, det finns mycket som är eftersatt och som borde ha bytts ut för länge sedan”, säger Håkan Englund, ordförande för Sekos järnvägsarbetare inom Infranord till SVT. Än en gång slår fackförbunden larm.

Och precis som i Grekland är den svenska infrastrukturens förfall inte bara en tragedi som drabbar oss utifrån. Förfallet är skapat, av personer med positioner och namn. Moderata kompisrekryteringar i fallen Anna Kinberg-Batra och Henrik Landerholm visar att vi knappast är förskonade från korruption i Sverige.

Och om kraschen väl kommer även här, har grekerna redan skrivit slagordet. Det var ingen olycka, det var mord.