Kultur

Samhällskritik, landsbygdsromantik och kung fu: det här går på tv i Kina

Jin Yong (1924–2018), tidernas kanske främsta wuxiaförfattare, sitter omgiven av några av sina romankaraktärer. Foto: Wally Santana/AP/TT

Kejsarpalatsen är utbytta mot småstadsidyll och eskapism ersatt med realism när Laila Vianden granskar utbudet på den kinesiska streamingmarknaden.

Kultur

Det är svårt att närma sig Kina. Blicken fastnar i den västerländska rapporteringens geopolitiska anslag. Landets maktcentra och befolkningar skrivs oftast fram som en ogenomtränglig monolit av globala maktambitioner och totalitarism. Intresset för hur vanliga människor inrättar sina liv är svalt. Men under de senaste tre åren har utvecklingen inom kinesisk populärkultur gått mycket fort, utan att en enda säkerhetspolitisk skribent meddelat oss vad det innebär.

Det tydligaste exemplet är kanske thrillern Yǐnmì de jiǎoluò (”Dolda hörn”), regisserad av den före detta punkgitarristen Shuang Xin, som kretsar kring tre barn som råkar bevittna ett dubbelmord. Serien bryter mot den dominerande mainstream-trenden av eskapism och positiv energi genom ett realistiskt anslag som beskriver de mänskliga konsekvenserna av en serie brott. Här ryms även en svidande samhällskritik, bland annat i skildringen av medelklassens kvävande alienation och karriärhets. Yǐnmì de jiǎoluò har också utlöst diskussioner om de sociala frågor som serien vågat sig på att skildra, och det är kanske här det blir intressant. I en västerländsk hisspitch skulle produktionen landa väl hos en uttråkad, medel­ålders målgrupp, men genomsnittsåldern hos seriens kinesiska publik är 26 år.

Generationsskiftet är även synligt inom det oerhört populära historiska dramat som haft en stark ställning sedan slutet av 90-talet. Genren domineras av palats­intriger, romantisk melo­dram och fantasy, allt­ihop in­svept i fem meter fladdrande siden, dröm­lika scener med kung fu som ut­spelas i luften, och svulstiga CGI-landskap, där enandet av riket, under en rätt­rådig kejsare, utgör ett åter­kommande tema. Den mest intressanta för­skjutningen i den här typen av serier är att det traditionella palats­dramat flyttar bort från det kejserliga hovet och ut till idylliskt puttriga små­städer som i till exempel Wǒ jiùshì zhè bān nǚzǐ (”En tjej som jag”) och Chuánwén zhōng de Chén Qiānqiān (”Rykten om Chen Qianqian”). En eskapistisk och troligt­vis reaktionär rörelse som kan för­stås mot bak­grund av urbaniseringen och dess konsekvenser för mänskligt liv. Men för att full­ständigt förstå den behöver den läsas utifrån ”wuxia”-dramat.

Wuxia kan i korthet förstås som en kampsportsfilm där en hjälte slåss för rättvisan. Genren har sitt moderna ursprung i 50-talets Hong­kong, där den formades av för­fattare som Jin Yong. Jin Yong skapade också interna lagar och hierarkier i en ideal­värld där hjältar skipar rättvisa där staten inte förmår upprätthålla den, där hjälten hjälper de svaga och korrigerar den korrupta politiska makten. En värld som blev mycket populär och än i dag intar en central plats inom populärkulturen.

Populariteten beror delvis på att genren uppstod under en turbulent period i landets historia. Efter andra världskriget och inbördeskriget genomgick Kina omvälvande förändringar och den nationella identiteten befann sig under stress. Wuxias genealogi går dock längre tillbaka än så. ”Wu” (kampsport, krigsföring) står i motsats till ”wen” (litteratur och kultivering). Föreningen av dessa motsatser har positiva konnotationer och personifieras i ädlingen, den bildade gentlemannen som behärskar stridskonsten och litteraturen. ”Xia” betecknar en ytterst skicklig individ som tjänar rättvisan där rättvisan inte finns, och som besitter dygder som lojalitet och mod.

De historiska serierna bär i sig eskapismens reaktionära drag. Flykten till den gulliga småstaden antyder kanske något om urbaniseringen och jättestäderna. Det subversiva draget inom wuxia, framför allt i konflikten mellan ”jiang hu” (en värld befolkad av bildade eremiter bortom maktens administration) och ”miao tang” (den politiska makten, hovet och templet), har tonats ner när centralmakten mer eller mindre skrivs ut ur dramat, och huvudpersonerna främst tampas med vardagliga, småborgerliga bekymmer.

Yǐnmì de jiǎoluò gör aldrig den vändningen. Serien biter sig fast i en kom­plex och bitvis mörk verklighet, och den söker också sin upp­lösning där. Hoppet ryms i de scener där barn- och vuxen­världen förmår upp­rätta en ärlig och menings­full kontakt, och kommunikationen åter blir möjlig. Och det är här jag tänker att all förnyelse kommer med ett hopp.

  • kina
  • streaming
  • TV
  • tv-serier
  • wuxia

Kultur