Är den intellektuellt hederliga delen av vänstern så upptagen med att bemöta felaktigheter att vi går miste om vad Oktoberrevolutionen fortfarande betyder i dag?
Hundraåringen som försvann
Clarté Nr 3/2017.
Medverkande: Sture Källberg, Benny Andersson, Peter Sundborg, Jenny Wrangborg, Sandro Scocco, Daniel Strand, Freke Räihä m.fl.
Medan borgerliga tidningar ägnar 100-årsjubiléet av Oktoberrevolutionen åt att demonisera och ljuga om dess bakgrund, förlopp och åstadkommanden ägnar sig den intellektuellt hederliga delen av vänstern sig åt att bemöta de värsta felaktigheterna. Så även Clarté som utkommer med ett helt temanummer om revolutionen med titeln ”Hundraåringen som försvann”, där exempelvis den australiska professorn i historia med Sovjetunionen som särskilt expertområde, Sheila Fitzpatrick intervjuas.
Den ”demokratiföraktande” Lenin som i dag fördöms av socialdemokratin, exempelvis i Håkan A Bengtssons ledare i Dagens Arena (18/11) kontrasteras mot Hjalmar Brantings hyllning till densammes ”hänsynslösa kärlek till den sociala revolutionen” från 1924, som återges i numret. Myten om revolutionen som en ”statskupp” punkteras, återigen, ett antal gånger och de enorma sociala framsteg som den innebar, framförallt för minoriteter, kvinnor och barn, när tsarväldet kastades över ända och bolsjevikerna lyckades dra Ryssland ur första världskriget lyfts också fram.
En av de mest läsvärda texterna är ”Klass i uppror – samhälle i gungning”, författad av Peter Sundborg och handlar om de svenska arbetarråden och det, då stundande, revolutionsutbrottet även i Sverige.
I slutet av 1918 hade kung Gustav V sitt bagage packat i hallen, klar att fly landet hals över huvud för att undslippa sin jämbördige, Tsar Nikolajs, öde på andra sidan Östersjön. Högerledaren Ernst Trygger skrev i sin dagbok om fruktan för ”proletärrevolutionens seger” då det skulle innebära ”slut med det gamla Sverige och dess kultur, dess framtid och välstånd”.
Den 10:e november presenterade kommunisterna sitt mest offensiva manifest dittills och krävde – bortsett från allmän rösträtt och åtta timmars arbetsdag – en socialistisk republik stödd på arbetar- soldat- och bonderåd. Hela industrin skulle läggas under arbetarnas kontroll och all jorden exproprieras från bolagen, storgodsen och staten och fördelas till torpare, statare, småbönder och skogsarbetare. Efteråt anförtrodde kungen åt sin vän, den konservative före detta statsministern Hjalmar Hammarskjöld, att han varit övertygad om att folkrepubliken Sverige skulle utropas den 15 november 1918 om morgonen. ”Om det inte varit för Branting”.
Revolutionen uteblev som bekant i Sverige men hotet från hur snabbt, och förhållandevis enkelt, den genomförts i Ryssland, skrämde fler än de gamla feodala kvarlevor som hukade i sina slott. Hela borgerligheten darrade och tvingades till en rad eftergifter innan den fann den enda riktigt effektiva sårsalvan mot den röda klådan: det vill säga socialdemokratin.
Clartés nummer innehåller även redogörelser för hur revolutionen spreds och utvecklades i Ukraina och Finland, men det som generellt saknas bland alla texter som under hösten skrivits i ämnet är de som intresserar sig för revolutionens relevans i dag; texter som inte bara behandlar Oktoberrevolutionen som en historisk händelse. I Clartés 100-sidiga nummer borde det finnas utrymme för en större variation och mer samtidsanalys.