Ledare

Sänkta skatter öppnade för pandemins härjningar

Trots att det gått 14 år sedan Fredrik Reinfeldt och hans Alliansregering tillträdde så vågar fortfarande få inom arbetarrörelsen ta i frågan om att återställa inkomstskatterna. FOTO HENRIK MONTGOMERY/TT

Samhällets återuppbyggnad är vad arbetarrörelsen måste ägna sin opinionsbildning åt de kommande åren. För att vi ska kunna hålla välfärden mer än flytande krävs en återgång till högre inkomstskatter, och en politik som inte bara består av riskminimering.

Ledare

Coronavåren går snart in i coronahösten. Det som många av oss hoppades skulle vara över redan i juni lär pågå länge till. Tvätta händerna, håll avstånd, inga onödiga resor eller nya sociala kontakter, jobba hemma de som kan. Det är som att man hör Anders Tegnells röst säga de här sakerna när man tänker det. Vi har hört det så många gånger nu.

Oavsett hur och om smittan sprider sig så står Sverige och landets ekonomi i ett helt nytt läge. Trots miljarderna som regnat över framförallt företag, så är arbetslösheten på en skrämmande hög nivå. 9,8 procent är öppet arbetslösa, och ungdomsarbetslösheten ligger på högre nivåer än under finanskrisen: 28,7 procent. Strålkastaren har under pandemin riktats mot hur illa ställt det är i välfärden och för välfärdens arbetare. Vetskap om en nära nog obefintlig krisberedskap för en pandemi och ett panikomplåstrat socialförsäkringssystem är andra resultat som coronakrisen har genererat.

Det står nu bortom varje rimligt tvivel: Reinfeldt-regeringens skattesänkningar, deras rut-bidrag och deras välfärdsexpriment som ledde till privatiseringar och skattepengar ner i fickorna på ljusskygga företagsledare med konton på Kaymanöarna, fungerar inte. Istället har människor fått sätta livet till på grund av bristande basala hygienrutiner i en ”bransch” där skyddsutrustning ses som en onödig utgift.

Behoven är tydliggjorda. Erfarenheterna är redovisade. Varför är det så svårt att föreslå det som krävs för att satsa oss ur den här krisen: höjda skatter?

Behoven är tydliggjorda. Erfarenheterna är redovisade. Varför är det så svårt att föreslå det som krävs för att satsa oss ur den här krisen: höjda skatter?

Den socialdemokratiska idéutvecklingens nestor, Anne-Marie Lindgren, skriver i en krönika i interntidningen Aktuellt i Politiken (15/7) om hur kommunernas dåliga ekonomi har bidragit till de höga dödstalen. När Lindgren ska sammanfatta lösningarna kommer hon till kärnpunkten om skatten. Tyvärr stannar hon, liksom resten av arbetarrörelsen, vid att det framförallt är kapital som måste beskattas.

Det är klart; att beskatta de rika är en tacksam berättelse, för den handlar om makt. Konflikten mellan arbete och kapital, som arbetarrörelsen är sprungen ur, är den viktiga.
Problemet är att det ändå inte räcker.

För att vi återigen ska kunna bygga upp ett samhälle som finns för alla genom hela livet, som blomstrar och lever i alla våra landsändar, som inte segregerar människor och som främjar alla människors frihet, så krävs det mer än kapitalskatter. Det starka förtroendet för välfärdsstaten och socialförsäkringssystemet bygger på att vi alla är med och bidrar och det är från inkomstskatterna de stora summorna i statskassan kommer.

Det är givetvis uteslutet att enbart höja skatten på arbete. Kapitalskatt, arvsskatt, fastighetsskatt, båtskatt. Faktum är att vi under de närmaste årtiondena kommer få se ett stort skifte i Sveriges rikaste familjer. Generationer blir äldre och nya kommer ta vid. Det är inte mer än rätt att dessa stora förmögenheter, som byggts upp av dem som arbetat för kapitalägarna, kommer staten till del i form av skatt.

Vänstern och den breda arbetarrörelsen har länge fokuserat på frågan om att de rika ska betala mest eftersom alla med kapital idag kommer billigt undan i Sverige. Men kapitalet har också varit fokus för argumenten för att de reinfeldtska åren av skattesänkningar och Alliansens valvinster skräms. Att säga att även hantverkare, lärare och sjuksyrror kommer behöva betala mer i skatt vågar man inte. För då tror man att man kommer att förlora valet och därmed makten.

Men det ska man inte vara så säker på.

Nedskärningarna i välfärden är nu så stora och omfattande att de allra flesta förstår omfattningen av dem och kanske framförallt vilka konsekvenser de får för människor i deras närhet och för dem själva.

Besparingar i skolan är att offra barnens skolgång, och personalens arbetsmiljö, för andra prioriteringar, oavsett hur mycket politikerna döper om dem till satsningar. Färre personal på äldreboendena leder till ensammare och olyckligare släktingar. Det är enkelt att se orimligheten i att staten subventionerar hushållsnära tjänster till de som egentligen har råd och att pengarna istället skulle kunna användas till bättre hemsjukvård, billigare dagisavgift och fler upprustade lekparker.

  • alliansen
  • Corona
  • coronakrisen
  • Fredrik Reinfeldt
  • skattepolitik

Ledare