I litteraturvetenskapliga sammanhang brukar 1960-talet beskrivas som en tid för ”modernistisk efterreflektion”. Visserligen var det ett decennium av vilt experimenterande i popkonst, konkretism och nyenkelhet, men författare som Sonja Åkesson, Göran Palm och Bengt Nerman sökte sig bort från modernismens privatisering av experimentet. Enligt Palm hade modernisterna haft tusen överraskningar, men ingen att överraska – de var ”illusionister på en öde ö”. Därför sökte sig 1960-talets författare mot begrepp som ”kulturdemokrati” och ”öppen konst”. Tanken var att överbrygga distansen mellan författaren och publiken. Litteraturvetaren Nina Burton har beskrivit förändringen i tidsanda som att om den typiska 50-talspoeten satt vid en insjö och grubblade fram kluriga metaforer gick 60-talspoeten till dagis med ungarna, handlade på Konsum och tänkte på Vietnam.
Ett distinkt uttryck för detta kulturdemokratiska klimat var den så kallade dokumentärromanen. I böcker som PO Enquists Legionärerna, Sara Lidmans Gruva och Birgitta Stenbergs Rapport koncentrerades intresset för verkligheten i en ny sorts prosa. Enquists berättelse om Baltutlämningen 1945 var varken facklitteratur eller skönlitteratur – utan någonting mitt emellan. Och Stenbergs deliriska fragment om att ta amfetamin var varken modernism eller realism – även om den förhandlade med båda. I en nyutkommen bok med titeln Det dokumentära och litteraturen gör litteraturvetaren Anna Jungstrand ett nedslag i denna högintressanta trend runt året 1968. Böckerna hon undersöker är de ovan nämnda samt Sven Delblancs Åsnebrygga, Birger Normans Ådalen 31 och Carin Mannheimers Rapport om kvinnor. Det är en viktig gärning av två anledningar. Dels för att dokumentärlitteraturen är litterärt underskattad. Bortsett från Enquists och Lidmans böcker har de övriga verken inte studerats i ett litteraturvetenskapligt sammanhang. Och dels för att Jungstrand gör något helt nytt, genom att undersöka böckernas estetik. Hennes frågeställning är således inte ”vad är sant?”, utan vad innebär ”dokumentarism” rent stilistiskt?
Dokumentarism handlar inte om simpel verklighetsåtergivning. Snarare är det en litterär strategi som paradoxalt nog ifrågasätter både världen och subjektet. I Legionärerna, visar Jungstrand, rannsakar Enquist hela tiden sin egen berättelse. Han använder splittring och dissonans i berättarinstansen för att repa upp historien. Detta är en modernistisk teknik, men Enquist använder den inte för att på klassiskt manér göra ett privat experiment kring psykologi och identitet, utan för att framkalla tvivel om verklighetsbeskrivningen. I dag är vi vana vid dylika tillvägagångssätt – men på 60-talet var det något helt nytt. Eller ta Ådalen 31. Där intervjuar Norman folk som var med under skapelseögonblicket av den moderna socialdemokratin. Men han gör det på ett mycket speciellt sätt: genom att ställa olika versioner av samma skeende mot varandra. På så sätt blir det en polyfon text där både socialdemokrater och kommunister får komma till tals. Det räcker med att kasta en snabb blick i Normans bok för att alla fördomar om 1968 som det politiskt enkelspåriga årtalet ska falla. Hans bok är på samma gång tendentiös och tvivlande, nyanserad och agitatorisk.
Jungstrand gör en viktig insats när hon riktar blicken mot hur dessa författare skriver. En särskilt intressant sak är att hon använder en liknande teknik som dokumentaristerna och slänger in essäistiska fragment som ifrågasätter och nyanserar den vetenskapliga texten. Dock bör det sägas att boken far med en del akademiska otyg också, som att sväva ut i abstraktioner och att låta franska citat stå oöversatta i brödtexten. Detta förlåter man henne dock på grund av bokens skarpa analyser. En icke-utskriven men underförstådd anledning till dess relevans är att dokumentaristiska metoder frodas i samtiden. Ta Kristian Lundbergs ständiga omtagningar av berättelsen om Malmö hamn i Yarden. Arbetssättet påminner inte så lite om Sven Lindqvists Gräv där du står-böcker. Eller ta Peter Fröbergs Idlings metod att låta det historiska skeendet falla sönder i fragment i Pol Pots leende utan att den stora berättelsen försvinner. Det är mycket medvetet inspirerat av Enquist. På så sätt är Jungstrands undersökning både tidsspecifik och samtida. Skickligt!
