En del är upprörda över polisens lista över 60 särskilt utsatta områden i Sverige som presenterades på måndagen. Men rätt använd blottar listan ett komplext samhällsproblem: att människor i vissa geografiska områden är särskilt utsatta för risken att inte få lika bra samhällsservice och utbildning, att inte få bli sedda för vilka de egentligen är, att inte få samma möjligheter som andra till egen ekonomisk försörjning, att drabbas av våld.
Människorna i dessa områden har helt enkelt många problem att övervinna för att få lika goda chanser i livet som andra. Sverige har i sin tur har lika många problem att lösa för att säkra alla invånares lika rättigheter och skyldigheter.
Det är i sin ordning att listan över särskilt utsatta områden ligger till grund för hur polisen skall prioritera sina resurser. Deras insatser är viktiga som en del i att trygga möjligheter och rättigheter för det stora flertalet hederliga invånare i dessa områden. Polisens insatser är också avgörande för att ställa de fåtal som begår brott inför rätta och inför möjligheten att ta konsekvenserna av sitt handlande och få redskap att förändra sina liv.
Men de problem som kräver polisiärt ingripande är endast konsekvenser av de grundläggande problemen. Fattigdomen. Arbetslösheten och den undermåliga samhällsservicen. Vanmakten, utanförskapet, främlingsfientligheten och den ständiga påminnelsen av att inte tillhöra det samhälle, Sverige, som man lever i. Detta är egentligen en lista över särskilt viktiga områden att satsa på. Både geografiskt och, rätt genomarbetat, också sakpolitiskt.
Men de problem som kräver polisiärt ingripande är endast konsekvenser av de grundläggande problemen. Fattigdomen. Arbetslösheten och den undermåliga samhällsservicen
I de så kallade utsatta områden har endast 47 till 49 procent av alla vuxna i arbetsför ålder ett förvärvsarbete, endast 60 procent av barnen och ungdomarna går ut grundskolan med godkända betyg, endast mellan 45 och 60 procent röstar och andelen fattiga barnhushåll pendlar mellan 25 och 50 procent. Tittar vi på exempelvis Stockholms län kan vi se att arbetslösheten bland högutbildade i utsatta områden är högre än arbetslösheten bland människor utan gymnasieutbildning i resten av länet. Vilka politiska åtgärder och satsningar på utveckling av sociala insatser och skolan kommer att möta dessa utmaningar för att säkerställa att alla Sveriges invånare ges likvärdiga förutsättningar för ett gott liv? Vilka attityder behöver vi se över i Sverige och hur?
En nyligen publicerad studie visar att ett stort antal föräldrar i utsatta områden är rädda för skolan.
Många av dem känner att skolan upplever dem som ett problem och det finns en befogad oro för att bli anmäld till socialtjänsten utan någon riktig anledning. Vem tar ansvar för ett reformarbete där skolan inte utifrån förutfattade meningar och med repressalier som främsta vapen kommunicerar med familjer i vissa områden. Vem tar ansvar för att samma läroplan och pedagogiska tankar om uppmuntran och kommunikation också tillämpas i dessa områdes skolor?
Evidensen visar att lösningen finns där. Enbacksskolan i Tensta och Visättraskolan i Huddinge tog ansvar för hur deras egna verksamhetsbrister skapade problem. De satsade på kunskap, uppmuntran och regler som växte fram i samförstånd med elever och föräldrar. Därmed höjde de också sina skolresultat. De kastade hårdhandskarna och ovanifrånperspektivet och skapade en positiv förändring.
Visst, det är viktigt med polisens lista. Men det är mist lika viktigt att förstå att problemet inte är de enskilda människor som lever i dessa områden och deras ursprung. Problemet är Sveriges, hur våra måttstockar och insatser tillåts vara så olika och orättvisa att de skapar problem av människor som med rätt, det vill säga, lika insatser som i andra områden, kan få lika goda förutsättningar till bra liv. För ingen är väl så oförståndig att tro att just dessa människor önskar något annat till sig själva och sina egna barn.
