Inför Sverigedemokraternas landsdagar i Örebro som inleds i dag är kammen framme igen. Sedan partimedlemmarna under nittiotalet brände moskéer, hatade politiker, förnekade förintelsen och umgicks med ett myller av nazistprofiler har partiledare Jimmie Åkesson fortsatt sitt envetna arbete med att skapa bilden av ett SD som är regeringsdugligt i folkets ögon, och samarbetsdugligt i de andra partiernas ögon.
Små och ibland större förskjutningar i både retorik och politik har genomförts kontinuerligt för att partiet ska framstå som mer blida. Det nya principprogram som ska ersätta det nuvarande från 2011, ska röstas igenom på landsdagarna kan nog räknas bland de större: en rockad i partitoppen föreslås sätta Henrik Vinge på vice partiordförandeposten i stället för Julia Kronlind.
När både Moderaterna och Kristdemokraterna sedan ett tag öppnat sina dörrar tas också strategiska beslut till fördel för ett sådant samarbete. En tydligare betoning på kärnkraft, och en svängning i frågorna om vinster i välfärden (från mot till för), EU-medlemskapet (också för) och värnskatten (emot) är enkelt illustrerat Sverigedemokraternas sätt att ta emot den utsträckta hand som Kristersson och Busch Thor erbjuder.
Men de senaste förändringarna handlar också till stor del om att locka de för Sverigedemokraterna svårflörtade, mer politiskt progressivt orienterade, kvinnliga rösterna. Att backa från kravet om samvetsfrihet i relation till abort för vårdpersonal och ställa sig bakom abortgränsen på 18 veckor, i stället för tidigare kravet på 12, är en tydlig signal om att man inte vill gå samma öde till mötes som Kristdemokraternas Lars Adaktusson, som mötte kritikstorm efter att ha röstat för begränsningar av aborträtten i EU-parlamentet. Även förslaget om frivillig inkomstdelning, en slags variant av sambeskattningen som avskaffades 1971, överges.
Även delar som inte utgör praktisk politik har strukits. Från principprogrammet försvinner begrepp som det av rasbiologi drypande och hårt kritiserade ”nedärvd essens”. Begreppet har setts som ett slags bevis för vilken sorts parti SD egentligen är, och att överge det är ett sätt att undvika kritik som riktar in sig på partiets rasistiska grundvalar. Någon verklig förändring av partiet har däremot inte skett: dess verkställande utskott poängterar att det inte handlar om att de byter åsikt i frågan, utan bara om att man vill undvika att begreppet ”vantolkas” som rasistiskt.
Partitoppen överger även kravet på ett förbud mot dubbla medborgarskap, som från början är ett praktiskt nästan ogenomförbart förslag, eftersom dubbla medborgarskap inte registreras. Det rör sig återigen alltså endast om en kosmetisk förändring. Samtidigt vill SD skärpa kraven för det svenska medborgarskapet med bland annat språkkrav och obligatorisk förskola.
Med opinionen i ryggen och långt till nästa valår är det en tacksam tid för att byta kläder, men behålla ideologin nära hjärtat, för att kunna fortsätta med sin politiska agenda ostört. Genom att hyvla av några av de brunaste lagren från principprogrammets begreppslista undanröjer partiet också de varningsklockor som kan dra för de själva skadlig uppmärksamhet till Sverigedemokraterna och den politik de faktiskt vill genomföra.
