Det är 2019. Jag ligger vaken i det lilla rummet jag hyr för 7 200 kronor i månaden och stirrar på mobilen.

Kvällen innan har jag serverat fattoush, lamm och spanskt vin till Köpenhamns societet. Jag vet exakt när man ska fylla på vatten och när man ska låta ett sällskap vara i fred. Artig nog för att få dricks, diskret nog för att inte synas. Chefen sms:ar och frågar om jag kan ta ett extrapass imorgon men jag tackar nej.

Jag älskar kollegorna och tjänar motsvarande 170 kronor i timmen. Men jag har inget kontrakt. Ingen aning om hur många timmar jag får nästa vecka. Ingen försäkring om jag skulle ramla ned den livsfarliga trappan till källaren. Imorgon måste jag slänga i väg ännu ett gäng cv:n.

Hur kan regeringen tala om bristande drivkrafter, när det är just de som söker jobb som blir fler?

Jag har en master i nationalekonomi och en studieskuld på flera hundra tusen. Jag har sökt 200 jobb och varit på intervjuer på FN, myndigheter och parlamentet och i morgon ska jag söka tjänsten som kanske blir min nyckel till framtiden.

Chefen säger att jag inte är välkommen tillbaka.

Så här var mitt 2019. Arbetslöshet varvat med tillfälliga jobb och ansökningar som aldrig leder någonstans. Jag biter ihop. Blir kort i tonen. Har inte råd med konserter, utekvällar eller ens kafébesök. Känner mig ensam, som att livet rinner mig ur fingrarna.

Har jag gjort dumma val? Kommer jag att vända detta? Hur kan jag se till att inte oroa morsan och farsan?

Så här ser det ut för hundratusentals människor i Sverige.

Nästan en halv miljon svenskar är ”undersysselsatta” – alltså jobbar ofrivilligt för få timmar i veckan. Enligt forskare ökar risken för ”arbetsfattigdom”, människor som jobbar men ändå knappt får ekonomin att gå ihop. Ofta med korta kontrakt och arbetslöshet däremellan.

Arbetsmarknadsdepartementet påstår däremot att dagens system ger ”låga drivkrafter till arbete” och Kristersson påstod att det fanns 17 000 lediga jobb hos Arbetsförmedlingen som inte kräver utbildning – något myndigheten själv gick ut och dementerade.

Det regeringen gärna förtiger är att för att klassas som arbetslös måste du aktivt söka jobb.

Den 23 januari släpper SCB nya siffror som sannolikt kommer visa att den svenska arbetslösheten är tredje högst i EU, efter Spanien och Finland men över Italien och Grekland. Den har ökat stadigt sedan 2022, särskilt bland dem med eftergymnasial utbildning. SCB räknar ihop de arbetslösa och undersysselsatta i vad man kallar för det ”outnyttjade arbetskraftsutbudet” – det arbete som kunde utförts om alla hade ett heltidsjobb. Det uppgår till över 600 000 heltidstjänster.

Hur kan regeringen tala om bristande drivkrafter, när det är just de som söker jobb som blir fler? Menar de att en plötslig epidemi av lättja spridit sig i Sverige sedan 2022? Varför drabbar den i så fall bara oss och inte resten av EU?

Problemen på svensk arbetsmarknad handlar dels om en stram ekonomisk politik som bromsar ekonomin och slår mot jobben. Dels om flaskhalsar som håller folk borta från meningsfullt arbete: Till exempel sökte 1 532 personer till 35 platser lokförarutbildningen i Ängelholm 2022. Mellan 2022 och 2024 kollapsade antalet lärlingsplatser för elektriker med 30 procent och inom VVS med 45 procent. Samtidigt varnar Chalmers och KTH för att regeringens nedskärningar på universiteten tvingar dem att dra ned på ingenjörsplatser – trots att det råder brist på ingenjörer. 

Trots detta tror arbetsmarknadsminister Johan Britz att det är ”drivkrafterna” som är problemet.

Då tänker jag på mina två vänner ”August” och ”Stefan”. August är lika svensk som en Bernadotte, en grym gitarrist som spelat i otaliga band. Han har alltid jobbat, på LSS-boenden, skolor och restauranger, men vill nu vid 32 års ålder få något stabilt och flytta ihop med sin flickvän. Hans IT-utbildning från några år sedan har inte lett någonstans.

Stefan kommer från en glesbygdsort men bor nu i storstan och fick en dotter för ett halvår sedan. Trots jobb och studier har han varit arbetslös i ett år, och går sambon på nerverna i deras lilla enrummare. Allt oftare darrar hans röst av desperation.

Kristersson vill få dig att tro att det är fel på våra ”drivkrafter”. Att jag tyckte om att varva usla jobb med arbetslöshet. Att om August bor ännu trängre och Stefan får ännu mindre råd till sin dotter kommer det att få ordning på deras bristande viljestyrka. Att de både förtjänar och tjänas av mer smärta.

Tro honom inte.

I torsdags offentliggjordes hur det nya Nobelcentret ska se ut, ritat av David Chipperfield Architects. Mitt flöde är översvämmat av renderingar, som ofta säger ganska lite om ett färdigt projekt, och AI-varianter med allt från guldspiror till jämförelser med Clas Ohlson-kartonger.

Och även om det gläder mig att stadens utveckling diskuteras, känns debatten begränsad.

Det verkar som att den reaktionära estetiseringen av arkitekturen har vunnit, och att det enda man tycks kunna säga om ett projekt är om det är vackert eller fult. När man i stället borde diskutera en planeringsprocess som var fel från allra första början.

2014 arrangerades en tvåstegs arkitekttävling där David Chipperfield Architects utsågs till vinnare, innan platsens förutsättningar och stadsplaneringen var ordentligt utredda. Efter att planen för Blasieholmen stoppats 2018 följde en utdragen process med överklaganden och politiska vändningar. 2020 flyttades projektet till Slussen, men Chipperfield blev kvar som arkitekt trots att platsen helt ändrats.

På bara några dagar har fler än 6 200 skrivit under ett upprop om att byggnaden ska ritas om. Även om man kunde önska samma engagemang för arkitekturen när man samtidigt går vidare med planerna på att riva Valhallabadet i Göteborg eller Lärarnas hus i Stockholm, håller jag med om kärnan: det krävs en mer demokratisk och transparent process.

Den första frågan borde vara: vem är byggnaden till för?

Projektet har inte förankrats i stadsbyggnadsprocessen på ett korrekt sätt, varken första eller andra gången. Stockholms stad borde ha låtit föreningar, boende och sakkunniga kunnat påverka. Det faktum att Nobelhuset finansieras privat minskar dessutom möjligheterna till offentlig debatt om projektet. Den första frågan borde vara: vem är byggnaden till för?

Med en sådan process hade man kanske undvikit att hamna i Mark- och miljödomstolen, efter att den första arkitekttävlingen redan var avgjord. Samtidigt är det värt att utreda hur stort inflytande fastighetsägaren Lundberg hade i att skrota planerna på Blasieholmen, när enskildas utsikt fick påverka utformningen av en offentlig byggnad.

När den nya majoriteten valde att hitta en ny plats borde en ny, öppen och anonym arkitekttävling ha utsetts, med ett tydligt program och en placering som speglade en gemensam vision för områdets utveckling.

Arkitekttävlingar är till för att diskutera idéer, snarare än att bedöma ett företags skicklighet. Dessa idéer är kopplade till specifika platser med specifika förutsättningar och förankras i en bedömningsprocess där det jämförs med andra förslag. En byggnad på en så komplex och central plats borde dessutom ha diskuterats i relation till andra idéer som finns om vad staden ska vara.

Samtidigt blir utrymmet för denna uppgift allt mindre när arkitektur reduceras till en konstart genom att Arkdes slås samman med Moderna Museet och när byggregler som tidigare gav kvalitet åt arkitekturen avskaffas. Arkitektuppropets och Tidöregeringens visioner av ”traditionella” dockhus går i full fart.

Dessa aktörer har tagit den arkitektoniska debatten till en punkt där bara ytliga bedömningar återstår. Men om man är seriös med att rädda arkitekturen måste man börja med att ifrågasätta processerna bakom. Allt annat är fastighetsförmedling.