Nyheter/Utrikes 23 april, 2021

Senegals fem dagar av vrede

Senegal skakades i början av mars av en revolt av sällan skådat slag. Orsakerna till de våldsamma upploppen står främst att finna i regeringens blinda tro på liberalismen och de nykoloniala relationerna till Frankrike.

Gripandet den 3 mars av parlamentsledamoten Ousmane Sonko fick den senegalesiska ungdomen att revoltera, med stöd av diasporan i form av fredliga manifestationer och solidaritetsförklaringar på sociala medier. Ledaren för partiet Senegals patrioter för arbete, etik och broderskap (Pastef) är anklagad av en ung kvinna, Adji Sarr, som arbetar i en skönhetssalong för ett flertal våldtäkter och mordhot. Sonko som kom på tredje plats i presidentvalet 2019 är en tidigare skatteinspektör och blev, vid 46 års ålder, ledare för oppositionen efter att den tidigare borgmästaren Idrissa Seck, som kom tvåa i valet, i slutet av 2020 anslöt sig till president Macky Salls block.

Sonkos snabba uppgång har ägt rum mot bakgrund av ett bredare missnöje med den traditionella politiska eliten. Han vänder sig uttryckligen till ungdomen och har tagit fram ett radikalt program som sätter kampen mot korruptionen – som är utbredd i Senegal – och ekonomisk och monetär suveränitet i centrum, dock utan att föreslå att landet överger CFA-valutan. (2) Sonko försvarar sig med att rättsapparaten opportunistiskt även hindrat två andra politiker från att ställa upp i presidentvalet 2019: Karim Wade – son till den tidigare presidenten Abdoulaye Wade (2000-2012) – och Khalifa Sall, tidigare borgmästare i huvudstaden Dakar.

I Senegal fungerar folkliga uppror ofta som reglerande mekanismer av sista instans, när traditionella medlingsinstanser (såsom religiösa ledare) inte fungerar. Detta beror på regimens extremt obalanserade karaktär, där all makt är koncentrerad hos den exekutiva makten. Det var därför som studentupproret i maj 1968 skakade president Léopold Sédar Senghors regering i grundvalarna, och som president Wades försök att utse sin son till sin efterträdare ledde till stora protester den 23 juni 2011. Denna gång kom dock inte upproret från de vanliga hållen, som politiska oppositionspartier, fackföreningar och ”civilsamhället”, vilka alla togs på sängen av den ledarlösa ungdomsrörelsens spontaneitet och storlek.

Det är knappast förvånande att ungdomar mellan 15 och 24 år utgjorde protesternas förtrupper mot vad många beskriver som en allt mer despotisk utveckling – till exempel författaren Boubacar Boris Diop, som beklagar hur regimen tagit kontroll över rättsväsendet. (3) Inte minst med tanke på denna åldersgrupps demografiska betydelse (20 procent av en befolkning på nästan 17 miljoner människor) och deras situation: 40 procent av dem befann sig varken i anställning eller i utbildning 2017, (4) en andel som med all säkerhet har växt sedan pandemins utbrott. 45 procent av barn i grundskolålder går inte i skolan. I vissa fattiga regioner uppgår denna siffra till 70 procent.

Successiva regeringar har misslyckats att ge denna ungdom ett drägligt liv. I stället anklagas de ofta för att vara ”oanställningsbara” – ett begrepp som klädsamt nog döljer myndigheternas egna brister. Regeringens roll, upprepar man, är inte att direkt skapa arbeten – vilket underförstått innebär att denna roll tillkommer den privata sektorn. Men målet med ett företag är i första hand att göra vinst, och i andra hand att skapa jobb. Arbetslösheten, ett fenomen som är unikt för kapitalistiska ekonomier, kan endast utrotas om staten tar på sig att garantera arbetstillfällen, samtidigt som den erbjuder möjligheter till vidareutbildning åt personer som vill arbeta för en viss lön. (5) Det är en högst genomförbar politik inom ramen för en ekonomisk modell som grundar sig på monetär suveränitet – något som CFA-­francen förhindrar – användning av lokala resurser och en transparent användning av statens budget.

Denna väg har hittills fått kalla handen av regeringspolitikerna, som i stället har valt att finansiera projekt ledda av ungdomar – såsom den ökända ”operation diplom” på 1980-talet, då studenter med diplom under en kortlivad period fick ekonomiskt stöd för olika projekt – och allt mer desperat försökt locka direkta utländska investeringar till landet. Dessa utländska investeringar skapar dock endast 150 000 arbeten om året i Afrika, medan arbetsstyrkan i den subsahariska delen av kontinenten årligen växer med omkring 18 miljoner människor. (6)

Än mer beklämmande är att den Västafrikanska centralbanken (BCEAO) baserar sin monetära beräkningsmjukvara på den som används i eurozonen, där befolkningen mycket äldre. Liksom de flesta så kallade ”oberoende” centralbanker är dess mandat att upprätthålla prisstabiliteten. När den offentliga debatten, som domineras av de evinnerliga frågorna om ”styrning” och ”mänskliga rättigheter”, en dag utsträcks till att även handla om de konkurrerande synsätten på ekonomisk utveckling, kommer de politiska och monetära makthavarna att behöva förklara för ungdomen att massarbetslösheten är en nödvändig beståndsdel i deras ekonomiska modell – det är nämligen deras instrument för att hålla priserna stabila.

Oavsett om det handlar om avtal om ekonomiska partnerskap och fiskeavtal med Europeiska unionen, om den Afrikanska kontinentala frihandelszonen (som officiellt invigdes i början av året) eller om den allt vanligare användningen av de tidsinställda bomber som är offentlig-privata partnerskap, kommer den urskillningslösa ekonomiska liberalismen inte att lösa någonting. Utvinningen av olja och gas i de fält som upptäcktes utanför Senegals och Mauretaniens kust 2014 – som skjutits upp med anledning av covid-19 – har redan befläckats av korruptionsskandaler. Dessa nya rikedomar väntas kraftigt reducera det sedan sex decennier tillbaka kroniska handelsunderskottet, men de beräknas också öka de årliga utflödena från vinster och utdelningar till rikare länder, från 297 miljarder CFA-franc (ungefär 450 miljoner euro) – vilket motsvarar 2,1 procent av BNP – till över 1 300 miljarder (2 miljarder euro), motsvarande 6,1 procent av BNP 2025, enligt IMF:s prognoser. (7)

Den senegalesiska ungdomens plågor är för övrigt det materiella uttrycket för intelligentsians inskränkta liberalism: den misslyckas att föra fram originella lösningar på kontinentens problem. Detta leder till att avståndet ökar mellan dem och folket, varav många i stället riskerar att lockas av fundamentalistiska budskap.

I en sådan situation är de få alternativ som kvarstår för de unga, framför allt ur de lägre klasserna, föga uppmuntrande. Det första är att med risk för livet försöka migrera till rikare länder. I oktober 2020 dog enligt International Organization for Migration (IOM) 149 personer i försök att nå Europa från den senegalesiska kusten (8) – en siffra som bestrids av regeringen. Det andra alternativet är att bli tjänare åt de styrande klasserna, som en rapport från den franska utvecklingsmyndigheten under­stryker med ett korn av cynism: ”Därför måste det arbete som utförs av anställda i den informella sektorn tas i beaktande (hushållsarbetare, taxichaufförer, sexarbetare, kassörer och kassörskor, etc.)” (9) För flickor står valet mellan hushållsarbete eller prostitution. För pojkar sätts exemplet av dem som av media kallas ”nervis”, det vill säga lejda män som används för att störa demonstrationer. Ett tredje alternativ är mer eller mindre grov brottslighet (den karriärväg som den religiösa terrorismen erbjuder tycks inte locka många i Senegal). Den sista utvägen är att göra motstånd och kämpa för att skapa sig en framtid. Det sistnämnda är ett sätt att tolka den folkliga rörelse som har bildats kring Sonko.

De våldsamma demonstrationerna mellan den 4 och 8 mars, som i media döptes till ”de fem vredesdagarna”, avslöjade ett långt farligare virus än SARS-CoV 2: förtroendekrisen mellan de unga och de demokratiska institutionerna. Militärkaserner, domstolar och stadshus blev måltavlor för demonstranterna – ett tecken på de spända relationerna mellan de lokala myndigheterna och befolkningen. Medieredaktioner som anses stödja regeringen brändes ned, liksom kända regeringslojala politikers hem. Budskapet är tydligt: ungdomen förkastar instrumentaliseringen av rättsapparaten och kommer att mobilisera sig ännu kraftigare om president Sall skulle försöka inleda en tredje mandatperiod 2024, på samma sätt som hans kollegor i Elfenbenskusten och Guinea gjorde 2020.

Det andra budskapet från ungdomen riktas till Paris. Flera franska etablissemang attackerades, plundrades och brändes i upploppen, däribland stormarknader tillhörande gruppen Auchan, bensinstationer ägda av Total och en Orange-butik. Denna vandalism påminner om att Frankrike fortfarande är den största investeraren i Senegal, med direkta utlandsinvesteringar till ett värde av 2 miljarder euro 2018, vilket motsvarar 43 procent av den totala summan. Landet av teranga (”gästvänlighet” på wolof) hyser nästan 250 franska företagsfilialer, med över 30 000 anställda. (10) Frankrike är ett av de länder som tjänat mest på investeringsprogrammet Plan Sénégal émergent (PSE). ”Vår andel av marknaden”, skriver det franska finansdepartementet, ”som varit konstant krympande i över ett årtionde, växte kraftigt under 2019 och nådde 18,8 procent (+ 4,1 procentenheter jämfört med 2018) (…). De stora infrastrukturprojekten inom ramen för PSE bidrog till stor del därtill.” (11)

Genom att rikta in sig på franska märken attackerade de revolterande ungdomarna på så sätt projektets huvudsymboler: en avgiftsbelagd motorväg ägd av koncernen Eiffage, men också kollektivtrafikprojektet Bus Rapid Transit (BRT), som finansieras av Världsbanken, bland annat. Rörelsen uttrycker sitt missnöje med regeringens ekonomiska politik, vars uttryckligt pro-franska linje har lett till det klassiska syndromet tillväxt utan utveckling. Det är därför som många senegaleser, som helt enkelt var hungriga och led brist på pengar, kom för att ”handla illegalt” och deltog i plundringen av Auchans butiker. Vissa fyllde kundvagnar med livsmedel, andra bar rissäckar på ryggen.

Snarare än en lika irrationell som grumlig ”antifransk stämning” bör vandalismen förstås som en reaktion på den franska regeringens – och dess senegalesiska allierades – vägran att lyssna på de krav som ungdomarnas regelbundet länge framfört på fredlig väg och som formulerats av afrikanska folk och intellektuella för länge sedan, nämligen att de nykoloniala banden mellan nationerna ska brytas. Till exempel kräver kampanjen France dégage ! (”Ut med Frankrike!”), ledd av den Panafrikanska folkfronten för en antiimperialistisk revolutions (Frapp) ledare Guy Marius Sagna som fängslades på ”förebyggande” grunder tre dagar före upploppen, att Senegal överger CFA-valutan som kontrolleras av Frankrike – en idé som först uttrycktes 1969 av ekonomer som Samir Amin. På samma sätt uttrycker sloganen ”Ut med Auchan!” uppmaningen att lokala marknader och kvartersbutiker ska skyddas.

Uppenbarligen delar ungdomen inte president Salls idylliska bild av de fransk-afrikanska relationerna. Han ska ha för vana att säga att ”det enda problemet mellan Frankrike och Senegal, det är att det inte finns något problem”. (12) Men genom att satsa på att de nykoloniala relationerna inom vad som kallas ”Françafrique” kommer att bestå, samtidigt som den anpassar sig till EU:s och de internationella ekonomiska institutionernas nyliberala dogmer, alienerar den franska regeringen den afrikanska ungdomen. Denna ser den franska regeringen som ett hot mot demokratin som enbart försvarar sina ekonomiska intressen. 2017 vann det franska oljebolaget Total två upphandlingskontrakt för forskning och delad produktion, trots att deras ansökan var för sent inlämnad och inte var den starkaste. Det ledde till att oljeministern Thierno Alassane Sall, som anklagade president Sall för ”högförräderi”, tvingades avgå. (13)

Kommer makten att lyssna på den senegalesiska ungdomen? Oavsett vilket kommer de strukturella orsakerna till denna sociala krutdurk inte att försvinna så snabbt.

Texten är tidigare publicerad i Le Monde diplomatique
Översättning: Jonas Elvander

Fotnoter

1. Ekonom vid Rosa Luxemburg-stiftelsen och medförfattare tillsammans med Fanny Pigeaud till L’arme invisible de la Françafrique, une histoire du franc CFA, Paris, La Découverte, 2018.
2. En valutaunion med Frankrike som flera tidigare franska kolonier i Väst- och Centralafrika ingår i.
3. Boubacar Boris Diop, ”Affaire Sweet Beauté, une démocratie souillée”, SenePlus, 11 februari 2021, www.seneplus.com
4. ”Enquête régionale intégrée sur l’emploi et le secteur informel dans les États membres de l’Uemoa, 2017–2018: rapport final”, Agence nationale de la statistique et de la démographie et Afristat, Dakar och Bamako, 2019.
5. Jfr. Pavlina Tcherneva, The case for a job guarantee, Polity, 2020.
6. ”Connectivity redefined”, EY’s Attractiveness Program Africa, Ernst & Young, maj 2017; ”Regional Economic Outlook: Sub-Saharan Africa, Navigating Headwinds”, Internationella valutafonden (IMF), Washington DC, 2015.
7. ”Senegal: second review under the policy coordination instrument and request for modification of quantitative targets-press release; and staff report”, Country Report, nr. 21/18, IMF, januari 2021.
8. ”2020’s deadliest shipwreck so far, sees 140 migrants perish off Senegalese coast”, UN News, 29 oktober 2020, https://news.un.org
9. Agence française de développement, L’Économie africaine 2021, Paris, La Découverte, i serien ”Repères”, Paris, 2021.
10. ”Sénégal: relations bilatérales”, Direction générale du trésor, ministère de l’économie, des finances et de la relance, Paris, oktober 2020.
11. ”Sénégal: relations bilatérales”, a.a.
12. ”Séminaire intergouvernemental franco-sénégalais”, 19 octobre 2017,
www.dailymotion.com
13. Thierno Alassane Sall, Le Protocole de l’Élysée. Confidences d’un ancien ministre sénégalais du pétrole, Fauves Éditions, Paris, 2020.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Nyheter/Utrikes 18 april, 2024

Google-arbetare avskedas efter protest: ”AI-drivet folkmord”

Teknikarbetare protesterar utanför Googles huvudkontor i San Francisco i december 2023. Foto: Santiago Mejia/San Francisco Chronicle/AP.

28 anställda sägs upp efter att ha kritiserat teknikbolagets samarbete med israelisk militär.

Minst nio anställda på teknikjätten Google greps i tisdags under protester i New York City och Sunnyvale mot företagets samarbete med den israeliska militären. Under onsdagen meddelade Google i ett internt meddelande att 28 anställda har avskedats för medverkan i protesterna, rapporterar The Verge.

– Allt fler är villiga att riskera sina jobb för att stå upp mot medverkan till folkmord, säger organisatören och Google-arbetaren Ray Westrick till Democracy Now!.

Allt fler är villiga att riskera sina jobb för att stå upp mot medverkan till folkmord

Det var i april 2021 som Google och Amazon skrev ett kontrakt med Israel för det som går under namnet ”Project Nimbus”. Kontraktet, som är värt 13 miljarder kronor, är avsett att förse den israeliska regeringen och militären med molntjänster och biometriska teknologier som ansiktsigenkänning.

Samarbetet väckte starka motreaktioner. I maj samma år skrev Amnesty i en rapport att de nya teknologierna används för att ytterligare begränsa palestiniernas rätt till rörelsefrihet, och i slutändan för att förstärka vad man beskrev som Israels apartheidsystem.

Omkring 400 anställda på Google och Amazon kritiserade företagen i ett öppet brev, och krävde att samarbetet med Israel skulle avbrytas:

”Denna teknologi bidrar med utökad kapacitet för övervakning och olaglig datainsamling från palestinier, och förenklar expansionen av Israels illegala bosättningar på palestinsk mark”, skrev de i The Guardian i oktober 2021.

Läs mer

Flera anställda på Google har sedan dess blivit straffade av företaget för att ha protesterat, och efter tisdagens protester har alltså ytterligare 28 anställda avskedats. Google-ingenjören Mohammad Khatami säger till Democracy Now!:

– Googles chefer valde att arrestera arbetare för att vi talar emot att vår teknologi används till det första AI-drivna folkmordet. 

Gruppen som står bakom protesterna, No Tech For Apartheid, menar att uppsägningarna handlar om bestraffning.

”Under de tre år vi har organiserat mot Project Nimbus så har vi ännu inte hört ett ord från en enda chef om våra angelägenheter”, skriver gruppen på Medium.

Peter Eriksson
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Utrikes 18 april, 2024

Putin trappar upp jakten på socialister: ”Värre än någonsin”

Georgier protesterar mot den ”ryska lagen” om utländska agenter den 9 april 2024, som har spridit sig i regionen. Foto: Shakh Aivazov/AP.

Ryska socialistiska rörelsen är senast i raden att klassas som utländska agenter och förbjudas att verka i landet. ”Jag räknar inte med att överleva kriget”, säger den svartlistade statsvetaren Greg Judin till Flamman.

Varje fredag håller Rysslands oppositionella andan. Då presenterar nämligen det ryska justitiedepartementet de senaste tillskotten till sin lista med ”utländska agenter”, där både individer, organisationer och medier kan hamna.

Fredagen den 5 april utökades listan med ett nytt namn: Ryska socialistiska rörelsen (RSR), en vänstergrupp med rötter i trotskismen. Flamman ringer upp Ilya Budraitskis (bilden), en av organisationens medgrundare, som sedan krigets början befinner sig i exil i USA.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kultur 18 april, 2024

”Smärtpunkten” hyllar den hårda vården

Tony Olsson, spelad av Martin Nick Alexandersson och Riksteaterns producent Isa Stenberg (Maria Sid). David Dencik spelar Lars Norén. Foto: Nicklas Elmrin /SVT.

SVT:s serie om dubbelmordet i Malexander gestaltar en kriminalpolitik i förändring, men är okritisk till dagens trender. Kriminologen Hanna Tenenbaum har sett ”Smärtpunkten”.

Den 28 maj 1999 sköts poliserna Olle Borén och Robert Karlström ihjäl i Malexander av tre nynazister. Händelsen skakade Sverige. Själv var jag bara tre år, och berättelser om de sår som dåden lämnade fick jag ta del av långt senare.

SVT:s Smärtpunkten tar avstamp några månader tidigare, och gestaltar arbetet med Noréns pjäs 7:3, med tre fångar varav två nynazister i rollerna. Pjäsen spelades på scener utanför anstalter och efter den sista föreställningen rymde skådespelarna. Jakten på dem slutade med morden i Malexander.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Hanna Tenenbaum
Kriminolog.
Veckobrev 17 april, 2024

Jag älskar Sverige mer än Ivar Arpi

Till Sveriges försvar mot nationalisterna! Foto: Privat.

Jag skriver detta på väg hem från en föreläsning om Sveriges psykedeliska historia i Skövde, som jag måste säga är en fantastisk plats. Det första man möts av vid stationen är nämligen ett jättelikt kulturhus. Att det ser ut som en tegelborg från Super Mario Bros gör inte saken sämre.

Kulturhuset byggdes 1964 efter en ritning av Hans-Erland Heineman och sägs vara Sveriges första. Innanför tegelväggarna finns konsthall, biograf, danssalonger, restaurang, konferensrum, en teater med 500 stolar, samt ett bibliotek som pryds av ett praktfullt betongverk av Siri Derkert, ”Senapsträdet och himlens fåglar”.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Nyheter/Utrikes 17 april, 2024

Högerextrema norrmän återskapar Hamsuns röst med AI: ”Groteskt”

Författaren Knut Hamsuns signatur. Foto: Cornelius Poppe / NTB

Författarens ättlingar är skeptiska till projektet – men det högernationalistiska förlaget har inga planer på att stoppa det.

Det norska högerextrema förlaget Legatum Publishing har planer på att använda AI för att återskapa den nazistiska nationalikonen Knut Hamsuns röst. Syftet är att den konstgjorda rösten ska läsa in Hamsuns bok ”Svält” på engelska. 

Då det gått mer än 70 år efter författarens död så tappar förlaget Gyldendal rättigheterna till verket, som därmed får användas av vem som helst. Frågan om upphovsrätten även gäller någons röst är dock inget lagen har beslutat om än.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Saga Grande
Student i litteraturvetenskap och praktikant på Flamman.[email protected]
Kultur 17 april, 2024

Bilden av den mörke titanen saknar distans

Hur mycket Lars Norén tål Sverige? Författaren porträtteras nu i en dokumentär på SVT av Sindra Grahn. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.

Lite genikult skadar inte, men dokumentären om dramatikerns konstnärskap hade mått bra av att våga gräva vidare kring gränslinjen mellan etik och estetik.

Hur mycket Lars Norén tål Sverige? Bara det senaste året har två fackböcker givits ut, hans sista oavslutade dagbok har publicerats, ett teatermanus har blivit serieroman, ett antal pjäser har satts upp och i dagarna sänds en dokumentär och en dramaserie om hans liv och verk.

Det hela hade inte varit så problematiskt om det inte kombinerats med en förgudning av honom. En ny ton har infunnit sig i samtalet: Norén beskrivs som en dyster titan, en mobbad olympier.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Landström
Författare, litteraturredaktör och medlem i Flammans styrelse.
Inrikes 17 april, 2024

Greta Thunberg har äntligen blivit farlig

Klimatungdomens växande radikalism tyder på mognad. Foto: Pascal Bastien/Avaaz/AP.

Den klimatrörelse som Alex Schulman drömmer om skulle snabbt bli irrelevant.

Jorden har feber. Mars blev den tionde månaden i rad som det globala värmerekordet slogs. Medeltemperaturen de senaste tolv månaderna är 1,56 grader högre än under förindustriell tid. Parisavtalets mål att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader vid slutet av århundradet framstår som alltmer omöjligt att uppnå. Samtidigt fortsätter utsläppen att öka. Alla förhoppningar om kraftfulla åtgärder mot klimatförändringen har grusats, alla vackra löften från världens makthavare dragits i smutsen.

Min generation har helt enkelt misslyckats fullständigt, och vet om det. I en desperat jakt på syndabockar riktar somliga in sig på klimatrörelsen, och inte minst dess ikoniska ledargestalt Greta Thunberg – som nu blivit för radikal och obekväm. ”Hon hade chansen att förändra världen och kastade bort den”, skriver Alex Schulman i en bitter krönika i DN.

Hans besvikelse visar att han svalt myten om Greta Thunberg med hull och hår: berättelsen om det oskyldiga barnet som säger sanningen till makten, bjuds in till parlament och FN för att hålla tal, och äntligen förmår världens makthavare att ta sitt förnuft till fånga. Men den berättelsen har naturligtvis alltid varit falsk. Inte för att den överdriver Thunbergs betydelse eller genomslagskraft, utan för att den förtiger att den verkliga makten vare sig vilar i FN:s generalförsamling eller i några nationella parlament.

Att mänskligheten i dag befinner sig i en existentiell kris beror i grunden på ett kapitalistiskt ekonomiskt system baserat på hänsynslös exploatering av människor och natur. Ett system som sätter majoriteten av världens tillgångar – och därmed makten över de mest avgörande ekonomiska besluten – i händerna på en liten minoritet.

Läs mer

Miljardärer och kapitalförvaltare utövar alltså lika mycket makt över vår gemensamma framtid som folkvalda politiker. För den som inte vill se detta är det bekvämt att göra Greta Thunberg till syndabock.

Men det somliga vill se som urartning är snarare ett tecken på mognad. Det är både förutsägbart och logiskt att klimatrörelsen blir mer konfrontativ i takt med att tiden rinner ut och den politiska utvecklingen går åt fel håll. Att rörelsen blir mer systemkritisk och knyter an till andra frågor – som motståndet mot Israels blodiga krig i Gaza – är nödvändigt.

Att rörelsen blir mer systemkritisk och knyter an till andra frågor – som motståndet mot Israels blodiga krig i Gaza – är nödvändigt.

En tänkande politisk rörelse måste klara att peka på samband. Mellan militarisering och miljöförstöring. Mellan Israels brott mot palestinierna och fossilindustrins brott mot hela mänskligheten. Mellan den nationalistiska högerns förakt för svaghet och kapitalets behov att söndra och härska. Mellan växande ojämlikhet och urvattnad demokrati. Mellan åtstramad välfärd och utarmning av naturresurser.

Klimatkatastrofen är mänsklighetens allvarligaste kris hittills, men långtifrån den första. Förstörelsen av ekosystem, lokalsamhällen och människoliv har accelererat sedan kapitalismens födelse. Långt innan temperaturkurvorna började peka uppåt existerade överflöd sida vid sida med svält och misär, maktfullkomlighet intill maktlöshet. Mänskligheten lägger mer kraft och resurser på att utveckla och köpa nya högteknologiska vapen än klimatomställning.

Att de unga klimataktivisterna förstår detta bättre än Alex Schulman är inte så konstigt. De har ju redan testat det han föreslår – att snällt sitta utanför parlamenten och be politiker att ”lyssna på vetenskapen”. Tack vare dem finns det nu verkligt hopp. Inte om frälsning genom modiga beslut av världens makthavare, utan om en demokratisk folkrörelse som formar framtiden underifrån.

Inrikes/Nyheter 16 april, 2024

L svänger i skolfrågan: ”Ny politik om två år”

Lotta Edholm, Johan Pehrson och Fredrik Malm vid presskonferensen. Foto: Samuel Steén / TT.

Liberalerna vill ta fram en ny skolpolitik inför valet 2026. Men enligt Åsa Plesner kan partiet börja driva en annan politik redan nu om viljan finns.

Under tisdag eftermiddag höll Liberalerna en presskonferens där de presenterade sin nya vision för den svenska skolan, som ska omsättas i en ny skolpolitik inför valet 2026. 

I centrum står återregleringen av skolan, där bland annat friskolereformen ska rullas tillbaka, tillsammans med målstyrningen och kommunaliseringen. Även en ”postmodern och konstruktivistisk kunskapssyn” nämns i partiets debattartikel i Svenska Dagbladet, publicerad samtidigt som presskonferensen. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kultur 16 april, 2024

Konstnär stänger Israels paviljong på Venedigbiennalen

Israels paviljong 2024. Foto: Flamman
Israels paviljong på tisdagen den 16 april. Foto: Flamman.

”Inte förrän en överenskommelse om eldupphör och frisläppande av gisslan har uppnåtts”. Med det kravet sade konstnären Ruth Patir, som skulle representera Israel på konstbiennalen i Venedig, in sin medverkan.

De sista förberedelserna är just nu igång inför öppnandet av den 60:e upplagan av Venedigbiennalen. På grund av kriget i Gaza har frågan om Israel ska delta varit het och gett upphov till många protester, inte minst initiativat Art not Genocide Alliance, ANGA (Konst, inte folkmord) som krävt att landet ska uteslutas från biennalen samt plattformen Bidoun projects, som under pressvisningsdagarna 18 och 19 april anordnar poesiläsningar för att uppmärksamma Palestina.

På tisdagsmorgonen kunde förbipasserande utanför Israels paviljong läsa en uppklistrad lapp på glasväggen: ”Konstnären och curatorerna för israeliska paviljongen kommer att öppna utställningen när överenskommelse om eldupphör och frigivning av gisslan har uppnåtts.” Konstnären som satt upp detta ultimatum är den som förra september valdes ut att representera Israel, Ruth Patir.

I ett uttalande till New York Times säger Patir: ”Jag avskyr det, men jag tror att det är viktigt.” Curatorerna Tamar Margalit och Mira Lapidot, uppges inte ha informerat den israeliska regeringen, uppger samma tidning.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Krönika 16 april, 2024

Unga klimataktivister demonstrerar framför riksdagen. Foto: Christine Olsson/TT.

Det finns ett fotografi på mannen med den svarta resväskan som går över den kullerstensgata som breder ut sig mellan Sveriges riksdags huvudbyggnader. Med målet i sikte – Riksdagshusets korridorer – väljer han att kliva rakt över ett gäng ungas banderoll som säger: ”Climate justice = social justice”.

Mannen med resväskan är sverigedemokraten Tobias Andersson, och fotografiet ramar in den konflikt som ungdomar runtom i världen lever i: den mellan förnekelse av klimatkrisens allvar och unga människors framtid.

Aktivisterna på fotografiet ler, men Andersson ser dem inte i ögonen. Trots den självsäkerhet han försöker utstråla känner han sig uppenbarligen obekväm.

Det är inte första gången som Andersson trakasserar aktivister i stället för att prata med dem på ett ärligt sätt. Ett exempel är att han 2022 av Dagens ETC avslöjades uppmuntra en trollarmé att ”konfrontera” klimataktivister.

Om Andersson är obekväm med att föra samtal är det inget mot när ungdomar från rörelsen Ta tillbaka framtiden tog sig in på fossilbolaget OKQ8:s kontor under hösten 2023. De följde efter en tankspridd man i kostym genom entrén och stannade till vid ett konferensbord. En av tiotalet välklädda mötesdeltagare runt bordet, i en annars förvånansvärt tom kontorslokal, frågade: ”Hur kom ni in egentligen?” En av de unga gav det uppenbara svaret: ”Genom dörren.”

Det är inte första gången som Andersson trakasserar aktivister i stället för att prata med dem på ett ärligt sätt.

Jag själv deltog med nöje vid båda de händelser som beskrivs ovan. Mannen på OKQ8 verkade förvånad över vår praxis att använda dörrar för att ta oss in i byggnader. Inte så märkligt med tanke på att han och kollegorna verkar lika förvirrade vad gäller andra uppenbara orsakssamband – som den mellan utsläpp och klimatkris. Vi hade uppenbarligen valt rätt plats att framföra vårt budskap på, eftersom vi fick prata med de personer som kan göra mest åt klimatkrisen, men samtidigt är mest ointresserade av att ta tag i saken.

Ungdomar däremot är tillräckligt handlingskraftiga för att stå upp för sina egna och andras rättigheter, och dessutom tillräckligt rakryggade för att föra dialog med sina motståndare. Vi berättar vad som är välkänt sedan decennier tillbaka: om orsakssamband mellan fossilutsläpp och uppvärmning som bland andra oljejätten Exxon har hemlighållit sedan 70-talet.

Det är dags för fler att ta efter unga människors förmåga att aktivt skapa möten där sanningen kan läggas fram. Sådana ärliga möten är en viktig del av det förändringsarbete som runt sju av tio svenskar vill se. Det är effektivt att säga ifrån, och att det är obekvämt när det sker är själva beviset – annars hade politikerna inte trampat på våra banderoller.