Ledare

Serge Halimi: Frankrike borde vägra kriget i Stilla havet

Den amerikanska ubåten USS Oklahoma City anländer till flottbasen på ön Guam i Stilla havet. I samband med att den så kallade ”Aukus”-alliansen presenterades förra månaden bröt Australien ett kontrakt om köp av kärnkraftsstyrda ubåtar från Frankrike. Foto: Mass Communication Specialist 3rd Class Naomi Johnson/U.S. Navy via AP/TT.

Den nya antikinesiska alliansen mellan USA, Storbritannien och Australien är bara den senaste skymfen som Frankrike utsatts för av USA. Som svar borde Frankrike vägra att delta i krigsför­beredelserna i Stilla havet, skriver Serge Halimi från Le Monde diplomatique.

Ledare

Amerikansk ödmjukhet varar inte länge. En månad efter nederlaget i Afghanistan har den imperiella ordningen återställts. Ett bevis på det är den örfil som USA nyligen gav Frankrike.

En månad? Inte ens det. Knappt hade talibanerna tagit över Kabuls flygplats förrän de neokonservativa kröp fram ur sina hålor igen. Västerlandet hade ”förlorat Afghanistan”? Då måste supermakten stärka sin närvaro på alla andra håll för att visa för sina strategiska rivaler, Kina och Ryssland i första hand, att den inte kommer att rygga för nästa batalj. ”Kriget är inte slut”, sade senatorn tillika tidigare republikanske presidentvalskandidaten Mitt Romney. ”Vi är i större fara än tidigare. Och vi kommer att behöva investera mer för att garantera vår säkerhet”(1). Efter att ha sått kaos i Mellanöstern vänder USA nu alltså blicken mot Stilla havet och styr sin flotta mot Kina. Man får anta att det kommer att bli en kort historia…

Det är i alla fall detta som den diplomatiska minikrisen mellan Frankrike och USA egentligen handlar om, inte Frankrikes besvikelse över att ha blivit berövad ett lukrativt ubåtskontrakt. I denna affär är det viktiga hur EU kommer att reagera på den antikinesiska alliansen som USA just har ingått med Storbritannien och Australien. För vad beträffar resten – den spektakulära offentliga förödmjukelsen, de ”allierades” bristande lojalitet, bristen på samordning om ett viktigt geopolitiskt beslut – är en typ av skymfer som den franska regeringen under de senaste 15 åren vant sig vid från USA. Det må handla om spionaget mot presidenter som avslöjades av Wiki­leaks, uppstyckningen av det franska energibolaget Alstom av General Electric (tack vare juridiska knep som gränsar till plundring), för att inte nämna de skyhöga böter som USA utfärdade för de franska företag och banker som inte införde folkrättsvidriga sanktioner mot Kuba eller Iran. Ett annat svar på den australo-amerikanska örfilen än ett löjligt återkallande av ambassadörerna från Canberra och Washington hade varit för Emmanuel Macron att ge omedelbar politisk asyl åt Julian Assange och Edward Snowden, som avslöjat imperiets smutsiga byk. Hela världen hade märkt av en gest av sådan värdighet.

Medan dess presidenter babblar på fortsätter Frankrikes status att sjunka. Landet har återtagit sin roll i det USA-styrda Natos integrerade kommando, det överlåter en allt större del av sin diplomatiska suveränitet till en europeisk union bestående av vasaller till USA, det håller fast vid ett batteri av sanktioner som förbjuder allt samförstånd ”från Atlanten till Uralbergen”, det vill säga den enda lösning som skulle kunna befria Europa från USA:s och Kinas grepp. För att inte reduceras till obetydlighet måste Frankrike snabbt visa USA, men också Kina, Ryssland, Japan, Vietnam, Sydkorea, Indien och Indonesien, att landet aldrig kommer att ställa upp på det krig som USA förbereder i Stilla havet.

Serge Halimi är chefredaktör på Le Monde diplomatique där texten tidigare är publicerad.
Översättning: Jonas Elvander

  • Aukus
  • Australien
  • frankrike

Ledare