Serge Halimi: Vägen till Kabul

Ledare

En västerländsk armé kan inte besegras. Ett nederlag kommer ofelbart att vara ryggradslösa ”politikers” och deras lokala representanters verk, som väljer att fly utan att strida. Sedan över ett århundrade har ”dolkstötslegenden” gett upphov till såväl krigshets som revanschlusta. Att utsättas för en skymf innebär automatiskt att man börjar förbereda den kommande sammandrabbningen. För att kunna lämna ”Vietnamsyndromet” och ”förödmjukelsen” i gisslandramat i Teheran bakom sig lät president Ronald Reagan invadera Grenada 1983. Sju år senare inledde hans efterträdare Gulfkriget efter att USA:s allierade Kuwait hade invaderats. Vad kommer att ske efter bilderna från Kabuls flygplats, som är lika förödmjukande för USA som de är skräckinjagande för dem som har tjänat dem?

”Det är det största debaclet för Nato sedan det grundades”, konstaterade Armin Laschet, den man som Angela Merkel vill se som sin efterträdare som tysk kansler. Kriget i Afghanistan var första gången som artikel 5 i alliansens stadgar aktiverades: en medlemsstat hade angripits den 11 september 2001 (dock inte av afghaner) – de andra medlemsstaterna kom därför till undsättning. Ockupationen hade fördelen att den påminde deltagarna om att när Washington och Pentagon drar i krig behandlas deras allierade som vasaller, vars länsherre endast ger dem rätt att strida – och dö – inte att säga till om när striderna bör upphöra. Till och med Storbritannien, som annars är vant vid denna förnedrande behandling, protesterade mot detta flagranta förakt. Man får hoppas att det afghanska fiaskot inte kommer att leda till att den vacklande alliansen sluter upp bakom USA i nya äventyr. Till exempel genom att trotsa Kina eller Ryssland i Taiwan eller Krim.

Denna fara har inte direkt blivit mindre överhängande av att katastroferna som de neokonservativa lämnat efter sig i Irak, Libyen och Afghanistan knappt har fått dem att höja på ögonbrynen. När allt kommer omkring betalas ju de mänskliga förlusterna av någon annan än de själva: i väst har krigen allt mer kommit att utkämpas av proletärer. Majoriteten av de amerikaner som stred i Afghanistan kom från rurala delar av USA, långt från de kotterier som skriver stridslystna ledarartiklar och bestämmer när landet ska dra i krig. Vilken student, journalist eller politiker känner i dag en soldat som dött i strid? Den allmänna värnplikten hade i alla fall fördelen att hela nationen mobiliserades för de konflikter som dess ledare hade utlöst.

Sedan september 2001 har USA:s president kunnat inleda militära operationer utan att först konsultera kongressen, under förevändningen att det är en del av ”kriget mot terrorismen”. Varken fienden, det geografiska området eller uppdragets längd definieras. För fyra år sedan upptäckte så de amerikanska senatorerna att 800 av deras soldater befann sig i Niger, av den enkla anledningen att fyra av dem hade omkommit. En kommission bestående av båda partier har nu tillsatts med Joe Bidens stöd för att dra tillbaka denna rätt från den exekutiva makten. Krig ska inte vara prinsens ensamma domän, särskilt inte när man påstår sig utkämpa dem i de demokratiska värdenas namn.

Det gäller även för ett land som Frankrike, vars armé är aktiv i Afrika. Behovet av en intelligent debatt om geopolitik, allianser och strategi för framtiden är stort. I synnerhet efter Afghanistan. Men av flera presidentvalskandidaters kommentarer att döma kommer en sådan inte att äga rum. Emmanuel Macron återupplivade sin säkerhetsbetonade demagogi med att beskriva de afghaner som nu flyr talibanernas totalitarism som ”stora illegala flyktingströmmar”. Han hoppas att utmålandet av flyktingar från en diktatur som presumtiva terrorister ska öka hans stöd hos konservativa väljare.

Högerkandidaterna Xavier Bertrand och Valérie Pécresse bjöd naturligtvis över i denna tävling, den senare genom att tillägga att ”en del av världens frihet” står på spel i Kabul. Paris socialistiska borgmästare Anne Hidalgo inledde i sin tur sin analys av det västerländska nederlaget med en skräckinjagande mening: ”Som så ofta i fråga om Afghanistan var det Bernard-Henri Lévy(1) som varnade mig”.

Möjligen var det därför som hon drog slutsatsen att ”vi måste på ett eller annat sätt börja vandra vägen till Kabul igen.”

Återstår bara för Hidalgo och Pécresse att begära att ryssarna och Nato redovisar intäkterna från deras senaste triumfatoriska marsch mot den afghanska huvudstaden.

 

Fotnot

1. Medialt uppmärksammad fransk filosof som gjort sig känd för såväl sitt stöd till liberal imperialism som för sin personliga fåfänga.

Prenumerera på Flammans nyhetsbrev – klicka här

Serge Halimi är chefredaktör på Le Monde diplomatique där texten tidigare är publicerad.

Översättning: Jonas Elvander