Det finns allt som oftast två vägar att välja mellan när man bygger samhälle. Socialism eller barbari. Socialism är när allting hela tiden blir bättre och bättre och barbari dess motsats. Barbari är när kapitalismen får stå för lösningar på problem som skapats med sig själv som största bidragande faktor. Ett pedagogiskt exempel är ”geoengineering” som lösning på klimatkrisen. Det är för somliga enklare att tänka sig storskalig klimatmanipulering med hjälp av teknik som framstår så främmande i dag att det lika gärna skulle kunna vara magi, än att ”ställa om”. En del av motståndet mot omställning som koncept handlar antagligen om att det låter så hopplöst miljöpartistiskt och töntigt. Men enligt kapitalistisk logik är det mer önskvärt att leva med någonting i stil med aska uppskjuten i atmosfären och evig novemberhimmel, än att med sin snällaste röst fråga direktörn om han kan tänka sig sluta bränna fossilt en smula.

Den splitter­nya serien Severance på Apple TV+ tittar närmare på ett annat kapitalistiskt fenomen: alienering från sitt arbete. ”Severance” är namnet på en procedur där ett mikro­chip opereras in i hjärnan så att personalen på det kryptiska tech­bolaget Lumen bok­stavligen lämnar jobbet på jobbet. De glömmer nämligen hela sin upp­levelse av arbets­dagen när de klockar ut. Lika­så lämnar de alla själsliga bryderier från den verkliga världen när de stämplar in.

Detta utspelar sig i en av den moderna tidens mest upplevda men ändå mytomspunna miljöer: öppna kontorslandskap. Den lysrörsbelysta, heltäcknings­mattade, whiteboard-stinna miljö som sedan tidigt 90-tal utforskats i filmer som Falling down, Fight club och Office space. Här står människan i centrum för kontorens antropologi. Vem är hon? Hur påverkas hon av att sitta i städbelysning minst åtta timmar om dagen? Blir hon galen? Ja ibland, om man ska tro Hollywood.

I Severance presenteras senkapitalismens lösning på detta dilemma: du måste så klart jobba dina timmar, men du slipper minnas dem när du väl kommit hem. Karaktärerna är bekanta. Den moderna kontorsslavens form kan sägas ha gjutits av Douglas Coupland i hans stilbildande debutroman med den vagt illavarslande titeln Generation X: Tales for an accelerated culture från 1991. All kontorspersonal i all fiktion sedan dess har stöpts i hans form: 60- och 70-talister som växte upp precis innan dörren till att kunna leva på ett okvalificerat arbete stängdes för gott. De hann med nöd och näppe ta sig igenom ett pissigt men karaktärsdanande jobb på McDonalds och sedan anställas av Big Corp. Inc. där de blir mer och mer desillusionerade för var dag. En förvisso sliten trop men en perfekt projektionsyta för popexistentialism.

Severance-operationen är exakt som geoengineering fast för kontorsarbete. Serien har en dystopisk inramning. Man förstår att detta med mikrochip i hjärnan är osunt och att det förstås är arbetsgivaren som drar det längsta strået: personal som inte tar med sig något mänskligt hemifrån till jobbet kan jobba mer effektivt för att de inte behöver tänka på sorg och annat trams. Och de minns heller inte om det råkar vara förfärligt att vara på jobbet. Men detta är en helt logisk lösning på problemet med hålögda white collars. Känns det tröstlöst att tillbringa dina bästa år i ett kontorsbås – ta en näve friskvårdstimmar och ett mikrochip i hjärnan i stället för att försöka strukturera om arbetet på något sätt. Det är en kapitalistisk lösning på ett kapitalistiskt problem.

För vad är alternativet? Socialism eller barbari. Så länge det inte blir socialism går vi djupare och djupare in i barbarin. Visst, det kan gå olika fort. I USA där serien utspelar sig har de inte haft socialdemokrati (alltså barbari med ett mänskligt ansikte) som kunnat sakta ned förfallet. Där har det varit plattan i mattan rakt ned i den avgrund som är senkapitalismens existentiella fasor. Här runt Nordkalotten har vi hissats ned mer gradvis.
Severance lider dock av samma ideologiska problem som många andra dystopiska serier av dylikt snitt, exempelvis The handmaid’s tale, baserad på romanförlagan med samma namn av Margaret Atwood. Nämligen att de mer eller mindre medvetet idealiserar dagens status quo. Genom att visa hur illa det kan komma att bli utan att riktigt presentera någon utopisk lösning lämnas vi att i solidaritet med karaktärerna längta till vår västerländska samtid i stället. Den är åtminstone mer barmhärtig än artificiell amnesi eller att hålla fertila kvinnor som boskap. Men om det blir skarpt läge, om saker och ting behöver effektiviseras och nyliberaliseras från dagens nivåer, kanske ett mikrochip ligger närmare till hands än ett övertagande av produktionsmedlen. Precis som aerosoler i stratosfären till slut blir ett legitimt alternativ till en klimatomställning som skulle inkräkta på tillväxten. Det finns en orsak till att Fredriv Jamesons ordstäv att ”det är lättare att före­ställa sig jordens undergång än kapitalismens slut” blivit så populärt.