Kultur

Sex Pistols hade aldrig någon framtid

Punkbandet Sex Pistols släppte bara ett album och spelade tillsammans i tre år. Nu har den brittiske Trainspotting-regissören Danny Boyle gjort miniserien Pistols om ett av musikhistoriens mest ikoniska band.

Kultur

Sex Pistols brukar kallas det första punkbandet, och själva betraktade de samtidens storsäljande rockband i slutet av 1970-talet som dinosaurier. Rocken, menade de, behövde inte låta bra, den skulle vara provokativ. Det blev en skiva och tre års turnerande, sedan var det slut, både för punken och för bandet. Det enda som fanns kvar var knarket.

I sin nya serie Pistols använder sig Trainspotting-regissören Danny Boyle av sina karaktäristiskt udda kameravinklar och fartfyllda tillbakablickar till munter musik. Det fungerar fint i skildringen av de brittiska kidsen i ett 70-tals-London som inte alls framstår som så grått och trist, eftersom de alla hänger kring den extravaganta modeskaparen Vivienne Westwoods och artisten Malcolm McLarens bondage-klädbutik SEX. ”Jag måste vara mer konfrontativ mot kunderna. Om vi inte är uppmärksamma kommer det här stället att bli till en butik”, säger Westwood-modellen Jordan, för att sedan vara smakråd åt ett nyhetsankare i valet av sexiga damunderkläder att bära i direktsändning under kostymen. Boyle lyckas på ett underhållande sätt uppehålla sig kring frågor om konst, konservatism och kommersialism genom kläder och rå, ung sexualitet manifesterad genom just SEX (som i serien kanske mer fått symbolisera punkens utstyrsel än Ramones tajta skinnpajer), snarare än att upprepa den uttjatade tvisten om platsen för punkens födelse.

Pistols är baserad på gitarristen Steve Jones självbiografi, som skildrar hans tragiska uppväxt utan någon som helst trygghet eller gemenskap innan han hittar till musiken. Skillnaderna i fråga om familjeförhållanden mellan honom och  trummisen Paul ”Cookie” Cook kunde inte vara mer kontrasterande. Medan Cookie får öva ostört på sitt trumset i sina föräldrars sovrum hamnar Jones i bråk med sin styvpappa, som tidigare sexuellt utnyttjat honom, och blir hemlös. Cookies föräldrar, ett trevligt brittiskt medelklasspar som ser på nyheterna på kvällen, tycker att sonen ska få ”hålla på med det han gillar” och står och diggar med i ett hörn när bandet framför sin första singel ”Anarchy in the U.K.” på scen medan ölburkarna viner genom luften.

Huvudpersonen Steve rumlar runt med SEX-butiksbiträdet Chrissie Hynde, senare sångare i The Pretenders, och när han inte gör det snor han bilar och musikinstrument, runkar, underhåller sitt sexmissbruk, super ned sig och knaprar piller. Både modeskaparen Vivienne Westwood och Malcolm McLaren, som senare blir Sex Pistols manager, skildras som snobbiga och teoretiserande kulturmecenater som inspireras av personer som Jones, som de betraktar som nollor utan något att förlora. ”Det får hans intellekt att fungera på ett väldigt originellt sätt”, säger McLaren i en scen och fortsätter: ”Jag funderar på att ta hans band.” I hans ögon är Sex Pistols en grupp vilsna, uttråkade ungdomar som satts till världen för att förverkliga hans källarfilosofiska visioner. Nämnda Cookie och basisten Glen Matlock skildras mer lågmält och fungerar som de städade konststuderande medelklassungdomarna som krockar med Steve Jones arbetaruppväxt.

Serien både punkterar och förstärker mytbildningen kring bandets excesser. Den får mig att mer än någonsin vända mig till  musiken som en hjärtstartare för att inte bli tokig i den grådassiga nyhetscykeln av klimatkollaps, nynazism och korrupta politiker. Eller för att låna några ord från en välkänd låt: ”No future for you”.

Visst återkommer  väl många omdömen om att bandet bygger på kaos och förstörelse – helt enligt McLarens vision – och visst är Johnny Rottens tänder inte tillräckligt ruttna, men bandrepetitionerna framstår i serien som slagfält. Alla är frustrerade, svinförbannade, vill olika grejer och ingen kan spela. Jag längtar efter de tre sista avsnitten, där allt verkligen går åt helvete.
fredrik thorén

    Kultur