I december 2019 sitter den 18-åriga rapparen Greekazo, med polsk-grek härkomst, i programmet Malou efter tio.
Malou von Sivers läser upp en rad ur Greekazos låt ”Försent” och ställer frågan om varför han väljer att romantisera våld och droger. Anders Öfvergård, aktuell med programmet Anders och knarket, slår sig ned bredvid Greekazo. Frågan upprepas, denna gång från Öfvergård som höjer rösten och kräver svar. Varför gör Greekazo ingenting gott för samhället?
– Jag vet inte om jag kan påverka allas val i livet, svarar han.
Två månader tidigare satt den vita rapparen Einár i samma soffa tillsammans med sin mamma Lena Nilsson. Einár berättade om sitt musikintresse och hans mamma anekdoter om sin son.
Kritiken mot programmet blir hård. Många undrar varför Greekazo, och inte Einár, får rollen som makthavare, ansvarig för ungas narkotikabruk och ofrivillig representant för hela landets förorter.
Många drar slutsatsen att skillnaden ligger i att Einár är vit, och att Greekazo inte är det. Något som återspeglas i stiftelsen Rättvisarens statistik; det offentliga rummet är till stor del svårtillgängligt för personer som rasifieras – men i gestaltningen av ämnen som migration, kriminalitet och segregation använder man sig nästan uteslutande av personer som inte uppfattas som vita.
På ett café i Kista i Stockholm sitter fyra barndomsvänner. 2018 startade de podcasten Galdem A Talk. Awo-Nada Yussuf, Zamzam Bouraleh,
Fatuma Yussuf och Sara Mecconen bestämde sig för att kliva in i det offentliga rum där dörrarna för vissa berättelser vanligtvis är skyddade med lås och bom.
– Det började med att jag tänkte på just det med representation. Hur lite unga tjejer i förorten får plats och om det inte var dags att ta sig mod och skapa den platsen själv, om man inte vill ge den till oss. Jag pratade med Sara, Zamzam och min syster Fatuma som alla tyckte det lät roligt men framförallt viktigt, säger Awo-Nada Yussuf, 22 år och annars verksamhetsutvecklare på Tensta Träff, ett kulturcenter i Tensta.
Fatuma Yussuf, socionomstudent, beskriver hur den bristande representationen orsakar komplexa hinder som på ett sätt avhumaniserar människor.
– Oftast syns inte svarta hijabis överhuvudtaget. Och när de väl gör det måste det alltid vara anknutet till något annat. Antingen så lyfter man ”resurser som lagts” på oss eller så är det i samband med något som har hänt. Sällan syns vi som individer och inte människor i grupp, säger hon.
I en studio i Folkets Husby, en medborgardriven mötesplats i Husby, satte de sig och spelade in de första avsnitten för nästan exakt två år sedan.
Sara Mecconen, också socionomstudent, berättar om förvåningen över att podden spred sig till fler än bara vänner och familj. Tjejerna uttrycker förvåning men också glädje.
Spridningen har lett till att de har kunnat arrangera evenemang och workshops. 2019 arrangerade de den första Poddfestivalen i Sverige, där både artister och andra poddare i västerort bjöds in för att medverka.
Utöver avsnitten som de betraktar som ren underhållning, producerar Galdem A Podcast också specialavsnitt, ämnade för att utbilda i samband med stora händelser.
– Vid särskilda händelser så kan det bli så att avsnitten är planerade. Med hela händelsen på Malou efter tio, kändes det lämpligt att släppa ett avsnitt om det, säger Zamzam Bourleh.
Vid andra tillfällen, som inför riksdagsvalet 2018, ligger flera veckors planering bakom arbetet. Awo-Nada Yussuf gick en utbildning hos ABF för att lära sig mer om det svenska politiska systemet. Vidare samlade hon vännerna för att diskutera och lära varandra.
– Vi vet att valdeltagandet är rätt lågt i Järvaområdet, så det kändes bra att kunna göra ett avsnitt om det så att man kan lära sig mer och gå ut och rösta. Det är jätteviktigt och vi ville verkligen lyfta fram det, säger Awo-Nada Yussuf.
Men känslan av att det krävs mycket arbete för att göra sig hörd är ständigt närvarande.
– Det närmsta man hade i media som man kunde relatera till som liten, var Katarina Sandström som var nyhetsankare. Hon var etiopier och en av de få svarta personerna man såg, säger Zamzam Bouraleh.
Bilden som hon målar upp av bristande representation har stöd i så väl statistik som forskning. Ylva Habel, forskare och lektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Södertörns högskola, har i sitt arbete upprepade gånger problematiserat porträtterandet av personer som rasifieras, med fokus på afrosrasism.
Hon förklarar svårigheten i att erkänna rasism som ett samhällsproblem, i relation till den svenska exceptionalismen. I Sverige finns en tro om att rasismen aldrig kommer för att stanna, eftersom landet har en historia av att vara demokratiskt, jämlikt och tolerant, och i den övertygelsen är de rasistiska vindarna temporära.
Men den självbilden, menar hon, stämmer inte överens med verkligheten.
– Vi kan se en normaliserad nivå av ständiga rasistiska publiceringar. Både explicita och implicita. Den implicita rasismen kan man se genom att våldsbrott direkt antas vara utfärdade av invandrare, säger Ylva Habel.
Det handlar inte om enskilda journalister, utan snarare om att hela systemet är homogent. Genom denna implicita rasism odlar man en föreställning om rasifierade personer, som är rasistisk och felaktig, menar Ylva Habel.
– Det är mycket som går bortom vad en enskild journalist kan göra. Mediehusen behöver bemannas av lika mycket mångfald som finns isamhället. Det handlar inte om inkludering, det räcker inte med en eller två. Representationen måste bli bredare och inte tillåta vitt separatistiskt gissande om rasifierade människor.
Normaliseringen hände inte över en natt. Enligt Ylva Habel har det varit en långsam men effektiv process.
– Digitaliseringen har bidragit till den ökade normaliseringen av rasism, framförallt på nätet. Jag har kontaktat tidningar och förklarat att det krävs att man avsätter personal för att reglera vad som skrivs i kommentarsfälten. Det är inget som sker aktivt, säger Ylva Habel.
Hon påpekar även problematiken i att hålla sig ”neutral”, som ett slags signum för balans. Genom att använda svepskäl om neutralitet slipper man på så vis att benämna händelser och processer vid deras verkliga namn.
– Samtidigt som det finns mer och mer kunskap om hur rasismen fungerar i vardagen, så stångas vi med nyfascism. Utifrån min position som en svart diasporisk person har jag förstått att demokratin alltid är en kompromiss, och den gäller inte alla, säger hon.
Skaparna bakom Galdem A Talk väl medvetna om att deras röster kan förvrängas för att passa in i den stereotypa jargongen som de anser råder i svensk media.
– Sist vi ställde upp på en intervju började reportern ställa frågor om Husbykravallerna, trots att vi inte hade nämnt det eller gjort anspråk på att det hade något med oss att göra. Det var så längesen det hände och vi råkar bo här, det betyder inte att vi måste yttra oss om det. Vi trodde det skulle handla om vår podd, säger Zamzam Bourleh.
Det här året blir Galdem A Talk en förening. De bollar idéer med varandra kring merchandise, fler workshops och events. Av samtalet att döma finns det en publik som väntar förväntansfullt.
– Vi är mer än bara en podd. Förhoppningsvis får vi ännu fler möjligheter att vara med och påverka, säger Awo-Nada Yussuf.
