Ledare

Sjöstedt blir svaret skyldigt

Det första avsnittet av Politisms nya podcast Den ideologiska frågan gästades av Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt. Foto: Henrik Montgomery/TT.

Om Vänsterpartiet vill vara mer än ställföreträdande socialdemokrater så behövs ett tydligt slutmål. Men vad är det, undrar Per Björklund.

Ledare

Det hör inte till vanligheterna att en partiledare får chansen att tala till punkt om ideologi och värderingar. Därför var mina förväntningar höga när Jonas Sjöstedt skulle intervjuas i första avsnittet av Den ideologiska frågan, en ny podcast producerad av den LO-finansierade opinionssajten Politism. Här frågas en gäst ut om “ideologi och knepiga principfrågor” av programledaren Eric Rosén i nästan en timme – långt från den offentliga debattens snabba utspel, oneliners och mediedrev.

I ett sådant format borde en person som Jonas Sjöstedt briljera. Men frågan är om någon lyssnare blir särskilt klok på var Vänsterpartiet och dess ledare egentligen står ideologiskt i dag.

Sjöstedt får visserligen chansen att presentera den välbekanta treenigheten: demokratisk socialism, feminism och miljö. Han svävar inte på målet när det gäller patriarkala strukturer – även inom vänstern – eller det dödliga hot som dagens ekonomiska system utgör mot miljön och klimatet. Genom att definiera klimatfrågan som en fråga om fördelning av knappa och ändliga resurser drar han en tydlig skiljelinje mellan en grön vänster och det ekonomiskt liberala Miljöpartiet.

Men när Sjöstedt pressas om vad som skiljer den “demokratiska socialismen” från klassisk socialdemokrati får den vanligen självsäkre partiledaren problem. Socialdemokraterna har ”tappat gnistan” och ”accepterar den ekonomiska makten”, får vi veta. De arbetar inom det ekonomiska systemets ramar. Jaha, till skillnad från Vänsterpartiet då?

Sjöstedt ogillar kapitalismen men beskriver sig samtidigt som ”total pragmatiker” i sin syn på marknaden. Å ena sidan har vänstern fått rätt i sin skepticism mot avregleringen av apoteket eller telenätet. Å andra sidan: ”samhällen förändras” och ”det finns en risk att man ser bakåt i stället för framåt”. Demokratisk socialism i Jonas Sjöstedts och Vänsterpartiets tappning tycks i slutändan handla om ganska klassisk socialdemokrati: omfördelande skatter, en stor offentlig sektor, statliga investeringar i till exempel grön teknik och infrastruktur. Gärna kryddat med lite fler kooperativ och löntagarstyrda företag.

Tio år efter finanskrisen blinkar varningslamporna återigen rött på allt fler håll i den finansialiserade världsekonomin, inte minst runt den svenska bostadsmarknaden och hushållens skuldberg

Nej, jag är inte förvånad och det här är egentligen inte ens menat som kritik. Det är bara ett konstaterande. ”Om jag varit aktiv på 70-talet hade jag antagligen varit sosse”, medgav en vänsterpartist för mig nyligen, och även om det kanske inte är helt representativt så är han knappast ensam om att känna så. Det som förvånar är ledande företrädares svårigheter att erkänna något som framstår som så uppenbart för en utomstående betraktare. Vänsterpartiet är absolut inte några ”ställföreträdande socialdemokrater”, insisterar Sjöstedt. ”Ok”, tänker jag inom mentala citationstecken.

Men vad är ni då? Jag är nog inte den ende som undrar.

Oavsett vad man tycker om Vänsterpartiets triangulering av desillusionerade S-väljare och budgetsamarbetet med Socialdemokraterna och Miljöpartiet så är avsaknaden av ideologiskt självförtroende ett problem. Tio år efter finanskrisen blinkar varningslamporna återigen rött på allt fler håll i den finansialiserade världsekonomin, inte minst runt den svenska bostadsmarknaden och hushållens skuldberg. Vänstern har de nödvändiga reformerna, men eftersom man aldrig talar om slutmålet framstår de mer som ett lappande och lagande snarare än som ett nödvändigt brott med en misslyckad ekonomisk modell.

Oavsett om målet är ”socialism för det 21:a århundradet” eller att reglera finanskapitalismen och bygga upp välfärdsstaten från grunden så har vänstern mycket att vinna på ökad tydlighet. ”Ett Sverige för alla, inte bara för de rika” är inte alls en dålig valslogan, tvärtom. Men den behöver också fyllas med innehåll, inte bara i form av konkreta reformer utan också i form av visioner.

Besvikna S-väljare som överväger att ge vänstern chansen måste i dag rösta på ett parti, med allt vad det innebär av historisk misstro och skelett i garderoben. Vänstern har allt att vinna på att i stället ge dem chansen att rösta på ett annat samhälle.

  • #val2018
  • demokratisk socialism
  • den ideologiska frågan
  • Eric Rosén
  • ideologi
  • Politism
  • socialism
  • vänsterpartiet

Ledare