Ledare

Sjukvården i Stockholm är inget mysterium

Irene Svenonius sitter kvar som högst ansvarig politiker för sjukvården i Stockholm samtidigt som hon varit huvudperson i fler skandaler än någon annan. Foto: Tove Eriksson/TT

Stockholms läns landsting måste vara en fallstudie i postmodernism – annars borde Irene Svenonius redan avgått.

Ledare

Under vårens värsta smittspridning, då bristen på andningsskydd var som störst, stoppades 270 000 masker som Socialstyrelsen skulle skickat ut till regionerna. Enligt ett avslöjande i Expressen (13 /11) förekom allvarliga brister testningen av skydden. Den utfördes av det oauktoriserade företaget Camfil, som samtidigt försökte få ett kontrakt värt 270 miljoner från Stockholmsregionen. Camfil dömde ut konkurrenternas munskydd och vann kontraktet, samtidigt som testresultaten hemligstämplades. Senare oberoende tester från det statliga testföretaget Rise godkände de tidigare utdömda maskerna. Tillgången till adekvat skyddsutrustning utgjorde vid den här tidpunkten ett akut arbetsmiljöproblem på flera håll.

Egentligen borde man inte bli chockad. Från konstaterat jäv till miljardrullningen kring Nya Karolinska, dyra konsultavtal, vårdentreprenörer som tömmer regionens kassa med tveksamma metoder och Stockholmsmoderaternas välsignelse – sanningen har aldrig varit dold.

Det stora mysteriet är hur den borgerliga politiska ledningen kan sitta kvar och dessutom fortsätta över flera mandatperioder. För fler skandaler av den här typen är sannolikt att vänta när människor som blint ägnar sig åt ”supply side politics” och gynnar utbudsdelen av marknaden framför möjligheten att ställa samhälleliga krav och värna om medborgarna.

Är den stereotypt borgerliga Stockholmsväljarens hat mot Socialdemokraterna och Vänsterpartiet grundmurat att man aktivt föredrar en politisk ledning som gång gång hanterar den egna väljarbasens hälsa med sådan vårdslöshet? Hur kan man nöja sig med det här?

Möjligen har de borgerliga opinionsbildare som bekymrar sig över postmodernismen trots allt en poäng.

I en brett uppmärksammad tråd på nätforumet Reddit berättar en man om hur han förbjuds att vistas på övervåningen av sin hustru. Vad hon gör däruppe vet han inte, eftersom hon vägrar berätta något. Men han får absolut inte komma upp. Nästan alla som läser tråden reagerar på samma sätt: de blir tokiga av att inte få reda på vad som sker. Vad är det för hemligheter hon döljer för honom?’

Reddittråden påminner om den gotiska romanens fixering vid den förbjudna delen av slottet, den avstängda flygeln, det låsta rum där den psykiskt sjuka hustrun hålls fastkedjad ”för allas bästa”.

Under modern tid förflyttas hemligheterna från det hemliga rummet till personen själv. Vem är egentligen Jason Bourne i Bourne Identity? Vad har hänt Leonard Shelby i Memento? Vad är förklaringen till Marnie Edgars destruktiva beteende i Marnie? Avtäckandet av människans dolda skikt bär på möjligheten att antingen förlösa eller förgöra subjektet.

Men i samtidsmysteriet står sluten ofta öppna. Palmeutredningen lämnar oss med sannolikheter och utredningsteknisk form snarare än ett otvetydigt fastställande av skuld. Ingen vinner tronen i Game of Thrones, och i Reddittråden får vi aldrig veta vad hustrun gör på övervåningen hela dagarna.

Men paradoxalt nog vet vi redan allt – verkligheten är inget mysterium. Som mänskligt kollektiv har vi samlat in sådana svindlande mängder aggregerad data att själva kunskapshorisonten stängs. Det blir helt enkelt omöjligt att bearbeta all information som finns.

Vi vet redan hur nyliberalismen påverkar offentliga tjänster. Vi ser skolorna urholkas av friskolesystemet, och hur besparingskraven inom vården ligger fast samtidigt som smittspridningen åter grasserar. Alla vet att det finns oetiska företag som tjänar pengar på människors panik. Problemet är varken att vi är naiva eller har för lite kunskap om samhället. Problemet är att överbetoningen på ”supply side politics” omöjliggör etiken.

I ett etiskt inrättat universum skulle Irene Svenonius förklara sig och lämna sina uppdrag. Det som redan uppdagats kring Nya Karolinska, jävigheten och KRY borde ha varit fullt tillräckligt för att befria henne såväl som oss från misslyckandets bördor och gå vidare. Vi känner redan till det.

Kärnan i Expressens avslöjande, likgiltigheten inför mänskligt liv, i viljan att göra affärer visar hur dramat trots allt detta fortgår i all sin eländighet. I en kommentar till Expressen säger Svenonius att hon är ”stolt över hur regionen lyckades säkra tillgången till skyddsutrustningen under våren”. Som om någon skulle tro att det var sant. Vad vi ser är en fallstudie i postmodernism där varken massmedialt genomslag, etik eller avtäckandet av sanningen förmår att förlösa någon.

  • Iréne Svenonius
  • kry
  • postmodernism
  • Stockholms läns landsting
  • vinster i välfärden

Ledare