Skandalernas rike

Utrikes

Under sommaren av­slöjades en av de mer spektakulära ekonomiska bedrägeriskandalerna i Tysklands moderna historia. 1,9 miljarder euro (19,7 miljarder kronor) har försvunnit – eller rättare sagt: de har aldrig funnits, men borde göra det.

Fyra chefer på det misstänkta företaget Wirecard, inklusive grundaren, sitter häktade. Ytterligare en har dött under mystiska omständigheter. En sista högt uppsatt chef har gått under jorden, och är just nu en av världens mest efterlysta människor; spåren efter Jan Marsalek går samtidigt till Filippinerna, Kina och Ryssland. Det senaste spaningsuppslaget tyder på att han gömmer sig i Belarus, av alla ställen, där han sätter sitt hopp till Lukasjenko-regimens överlevnad.

Hemma i Tyskland grillas samtidigt finansministern av ett parlamentsutskott och snart står självaste förbundskanslern på tur. Tyska myndigheter har anklagats för underlåtenhet och inkompetens, och landets rykte som kapitalistisk förebild har fläckats, kanske för gott.

Hur har det kunnat gå så långt? Historien om Wirecard är lång, snårig och häpnadsväckande. Men den blixt­belyser också hur den globaliserade och avreglerade kapitalismen har gjort det möjligt för företag att utnyttja kryphål och undvika granskning, samtidigt som de, när de blivit stora nog, behandlas som oumbärliga framgångssagor av det land där de råkar vara baserade.

Wirecard grundades som en startup i en förort till München 1999. Företagsidén var enkel: man skulle vara en mellanhand mellan betalkunder och näthandlare. Tysklands svar på Paypal med andra ord. Redan 2002 höll företaget dock på att gå omkull sedan dotcom-bubblan spruckit. För att få rätsida på skeppet togs konsulten Markus Braun in som vd. Snart köpte man upp sin första rival och introducerades på Frankfurt­börsen. I början av 2000-talet bestod företagets största kunder fortfarande framförallt av porr- och betting­sajter.

2006 köpte Wirecard en bank och började därmed tillämpa en hybridform mellan bank- och icke-bankverksamhet, vilket gjorde deras konton svårare att övervaka. Redan 2008 väcktes de första misstankarna om att företagets affärer inte var helt i sin ordning. Den tyska aktiespararföreningen anklagade Wirecard för att förfalska sin balansräkning. Två personer skulle senare komma att åtalas i och med affären.

Två år senare anställde vd:n Markus Braun den unge Jan Marsalek som snabbt blev hans protegé. Tillsammans övertygade de resten av företaget om att Wirecard borde sikta mot global dominans. De kommande fyra åren samlade företaget in över 500 miljoner dollar från aktieinnehavare och köpte upp flera konkurrenter i Asien.

Men företaget, som växte så det knakade, hade inte gjort sin sista tveksamma affär och skulle återigen hamna i blåsväder. 2015 började tidningen Financial Times undersöka påstådda oegentligheter i företagets kontohantering.

Wirecard hotade omedelbart med att stämma tidningen, samtidigt som de fortsatte att köpa upp konkurrenter i Indien och USA. Året därpå började den tyska finans­inspektionen Bafin utreda anklagelser om pengatvätt inom företaget. 2018 inledde även företagets egen juridiska enhet i Singapore en intern utredning efter att en visselblåsare kontaktat dem.

Samma år nådde Wirecards aktier en topp och företaget värderades till över 24 miljarder euro. Företaget hävdade då att de hade 5 000 anställda som arbete med över 250 000 handlare. Bland kunderna fanns tyska matvarukedjor som Lidl och Aldi samt nästan 100 flygbolag. Wirecard beskrevs nu som Europas största fintech-­företag, en sällsynt europeisk konkurrent till jättarna i Silicon Valley. I september det året gick företaget om den tyska banken Commerzbank på Frankfurtbörsen och fick därmed status som automatisk investering för pensionsfonder runtom i världen.

Det var i oktober 2018 som marken verkligen började gunga under fötterna på Wirecards chefer. Visselblåsare kontaktade Financial Times och varnade för att den interna utredningen höll på att tystas. En ny utredning inleddes av tyska myndigheter och i februari 2019 gjorde polis en razzia mot kontoret i Singapore. Förtroendet började sjunka och därmed också värdet på företagets aktier. Tyska myndigheter förbjöd då all spekulation på Wirecards aktier i två månader med hänvisning till företagets ”betydelse för ekonomin”.

I april det året avslöjade Financial Times att hälften av Wirecards verksamhet var outsourcad till andra aktörer, som skötte de digitala betalningsprocesserna mot en avgift till Wirecard. När tidningen försökte komma i kontakt med några av dessa aktörer upptäckte reportrarna att det i ett fall rörde sig om en pensionerad sjöman i Filippinerna, som till sin förvåning fick veta att hans hus hade samma adress som en påstådd betalningstjänsts kontor. Wirecard stämde då Singapores myndigheter och i september lämnades också ännu en stämningsansökan in mot Financial Times, som anklagades för att avslöja handelshemligheter.

I oktober 2019 avslöjade samma tidning att Wirecards kontor i Dubai och Dublin hade rapporterat in felaktiga vinstsiffror och att flera av företagets påstådda kunder inte existerade. Representanter för Wirecard svarade med att genom en armé twitter-botar brännmärka artiklarna som ”fake news” och anklagade i stället Financial Times för att otillbörligt påverka marknaden – ett brott de själva misstänktes för.
Mitt i allt detta planerade Braun och Marsalek enligt Financial Times att i ett aggressivt köp ta över Tysklands största bank Deutsche Bank i syfte att dölja de saknade pengarna.

I mars i år publicerade konsultföretaget KPMG, som tillsatts som utredare av Wirecards chefer för att rentvå företaget från alla anklagelser, en rapport som visar att 1,9 miljarder euro som företaget hade hävdat fanns på konton hos två filippinska banker inte kunde hittas. Wirecards chefer fortsatte att hävda sin oskuld, men i juni erkände företaget för första gången att pengarna förmodligen ”inte existerar”.

Den 19 juni fick vd:n Markus Braun sparken och tre dagar senare fick han sällskap av Jan Marsalek, som personligen var ansvarig för affärerna. Dagen därpå greps Braun i München. Polisen meddelade att hela företagets tidigare styrelse står under utredning för bedrägeri och otillbörlig marknadspåverkan. Två dagar senare ansökte Wirecard om konkurs. En månad senare avled en av företagets chefer i Filippinerna av blodförgiftning. Mannen stod under utredning för delaktighet i pengatvätt.

Marsalek väntade dock inte på att även han skulle gripas. Så fort han fick veta att han stängts av från sitt uppdrag gick han under jorden. Han placerades direkt på Interpols lista över efterlysta. Flygloggar visar att han köpt en enkelbiljett till Filippinerna där han även ska ha passerat gränskontrollen. Marsalek ska senare ha fortsatt till Kina. I flera chattar med bekanta som polisen kommit åt ska han också ha antytt att han befinner sig i ett östasiatiskt land.

Men ett svar på en rak fråga fick polisen att misstänka att det hela var en avlednings­manöver (det visade sig senare att Marsalek mutat två gränspoliser i Filippinerna för att förfalska inresedokument åt honom). När en bekant frågade om han befann sig i ett ”politiskt stabilt område” svarade Marsalek: ”Oroa dig inte, samma folk har suttit vid makten de senaste 25 åren”.

Få länder i världen har i dag den typen av stabilitet. Ett land som dock stämmer in på året med siffran är Belarus. Den tyska tidningen Der Spiegel har också kunnat visa att Marsalek ska ha tagit sig in i landet med ett privat plan den 19 juni och sedan inte lämnat det igen. Att hans tillflyktsort skulle skakas av de största regeringskritiska protesterna sedan Sovjet­unionens fall en dryg månad senare lär inte ha ingått i planen. Nu verkar Jan Marsaleks framtid vara avhängig Aleksandr Lukasjenkos politiska överlevnad.

Historien om Wirecard har skakat Tyskland i grunden. Ett undersökningsutskott tillsattes i början av september i förbundsdagen för att få klarhet i hur tyska myndigheter kunde misslyckas att ställa de ansvariga inför rätta tidigare. I utskottet som leds av den rutinerade vänsterpolitikern Fabio de Masi sitter parlamentsledamoten Danyal Bayaz från miljöpartiet Die Grünen. Han anklagar såväl de tyska myndigheterna som regeringen för underlåtenhet.

– Orsaken till denna skandal ligger i ett system av kollektiv oansvarighet. Ingen myndighet kände sig tillräckligt ansvarig för frågan. Regeringen valde att titta bort medan anklagelserna mot Wirecard förökade sig och blev allt mer konkreta, säger han till Flamman.

Den socialdemokratiske finansministern Olaf Scholz har också kallats till undersökningsutskottet för att svara på frågor. Han har hittills sagt att han ser fram emot att samarbeta med utskottet och har hävdat att privata företag som Wire­card i dag är så starka att myndigheter inte rår på dem.

– Jag kan säga er att om undersökningsutskottet inte fanns hade det lobbyistiska motståndet på ett par månader blivit så stort att det hade varit omöjligt att genomdriva några reformer, sade han nyligen till den tyska public service-­kanalen ZDF.

Scholz som under sommaren utsågs till socialdemokratiska SPD:s kandidat till kanslerposten i nästa års val lär dock knappast ses som en samarbetspartner av utskottet. Han må ha rätt i sak, men mycket tyder också på att han själv bär ansvar för misslyckandet. I tyska medier har hanteringen av Wirecard redan blivit till en black om foten på den presumtive förbundskanslern.

Det är dock inte bara socialdemokraterna som har drabbats. Även förbundskansler Angela Merkel, ledare för socialdemokraternas kristdemokratiska koalitionspartner CDU, kommer att kallas till förhör. Frågan gäller vad hon visste om Wirecard när hon under en resa till Kina förra året framhöll företagets verksamhet i landet i diskussioner med kinesiska handelspolitiker. Företaget som befann sig under utredning ingick inte i den handelsdelegation som kanslern reste med. Ändå talade hon sig varm för det. Enligt åklagarmyndigheten ska kontakten mellan regeringskansliet och Wirecard ha varit intensiv under månaderna före kollapsen. Som finansinspektionen redan hade konstaterat samma år hade företaget uppenbarligen blivit för viktigt för Tysklands ekonomi för att inte särbehandlas – brottsmisstankar eller ej.

Wirecard är inte den enda ekonomiska skandalen som avslöjats i Tyskland de senaste åren. Mellan 2015 och 2018 rullades Diesel­gate-skandalen upp, där det visade sig att bilföretaget Volks­wagen manipulerat sina motorer för att de skulle framstå som mer miljövänliga än de var.

Den mest spektakulära skandalen är dock den så kallade Cumex-affären som avslöjades 2017. Ett vittförgrenat nätverk av banker, advokater och aktiehandlare hade under flera år genom så kallad ”dividendenstripping” lyckats undanhålla över 70 miljarder euro från europeiska skatte­myndigheter. Genom att låna aktier till varandra, så att det för skattemyndigheter ser ut som att aktierna har två olika ägare, lyckades man övertyga myndigheter i flera västeuropeiska länder om att man redan betalat skatt för aktierna. Detta nätverk beräknas ha kostat den tyska statskassan 36,2 miljarder euro (377 miljarder kronor). Frankrike har undanhållits 17 miljarder, Italien 4,5 miljarder och Danmark 1,7 miljarder euro. Den tyska finansgranskaren Finanzwende har kallat det för ”den största skattestölden i förbundsrepublikens historia”.

Även i det fallet stod Olaf Scholz i centrum. Under sin tid som borgmästare i Hamburg ska han ha underlåtit att kräva in 47 miljoner euro som banken Warburg hade avslöjats vara skyldig staden. Scholz tvingades efter det svara på frågor om sina band till bankens vd inför det separata Cumex-utskottet. För en social­demokratisk kanslerkandidat är det allt annat än god PR.

I förlängningen sätter dessa skandaler fingret på något som tycks vara ett allt vanligare fenomen i Tyskland. Landet brukar ses som ett exempel på en framgångsrik och ansvarsfull kapitalism som andra länder – inte minst de i Sydeuropa – bör ta efter.

Den berömda tyska respekten för allt vad regler heter tycks i ljuset av skandalerna främst gälla dem som inte har någon större ekonomisk makt. Enligt medieuppgifter ska till exempel flera anställda vid den ekobrottsrotel som sattes att utreda Cumex-skandalen ha visat större sympati med de anklagade – vars imponerande plan misslyckades – än med det tyska folket, vars svältfödda välfärd berövats livsviktiga resurser. Samtidigt som arbetslösa i det ökända programmet Hartz IV som begår minsta misstag regelbundet straffas med dryga böter, kan chefer inom finansvärlden tydligen räkna med underlåtenhet från myndigheter, särbehandling av politiker och sympati inom rättsväsendet.

Enligt Danyal Bayaz har de återkommande skandalerna också skadat Tysklands anseende internationellt.

– Båda skandalerna beror på att tyska myndigheter inte har arbetat effektivt. Här måste vi tyvärr erkänna att förbundsrepublikens roll som förebild har skadats. Genom den kunskap som vi har fått i undersökningsutskotten har i alla fall pengar som stulits i Cumex kunnat återfås. I fallet Wirecard handlar det om att minimera skadorna för investerarna. I båda fallen måste vi arbeta för att åter leva upp till vår status som förebild, säger han.

Med tanke på de senaste fem årens händelser kan det nog ta tid.