Tidiga morgnar, sena kvällar och långa nätter. En dryg miljon människor i Sverige uppskattas jobba på varierande arbetstider, eller skift som det ofta kallas.
Upplevelsen av att gå skift kan förstås variera mycket olika människor emellan. Vilken plats i livet de som tillfrågas är i kan också avspeglas i synen på arbetstiderna.
Fördelarna som lockar är – oftast – en extra slant i form av OB eller skifttillägg, genomsnittligt kortare arbetstid och någon form av längre sammanhängande ledighet än dagtidens normala tvådagarshelg.
Det här kan tänkas förklara varför en så stor andel av skiftarbetarna i Sverige är ungdomar och yngre vuxna som är i början av sitt yrkesliv. Många kopplar skiftgång till industrins verk och fabriker, men de allra flesta som jobbar skift är faktiskt kvinnor i kvinnodominerade yrken. Med andra ord är den mest troliga skiftarbetaren i Sverige inte en manlig operatör på ett pappersbruk utan en kvinnlig undersköterska på ett äldreboende.
Skillnaderna dessa världar emellan borde mana till betydligt mer eftertanke hos såväl politiker som fackliga företrädare. I kvinnodominerade yrken är det exempelvis sällsynt med de raka skiftscheman som ofta syns i industrin. Det ses snarare som fullt normalt med olika former av delade och vändande pass under veckorna, inte bara varierande arbetstider utan därtill en regelmässig oregelbundenhet som i sig används som hävstång av arbetsgivarna för deltider och sämre villkor i övrigt.
Blir makten om arbetstiden en strid under valrörelsen? Man kan ju för all del hoppas
Samtidigt har de långsiktigt negativa hälsoeffekterna av skiftarbete varit kända nästan oförskämt länge. Forskning har bedrivits i ämnet i snart två decennier och de nya rön som ger ytterligare detaljkännedom om hur kroppen påverkas negativt får förvånande lite utrymme i nyhetsrapportering och samhällsdebatt. Den markant ökade risken att drabbas av hjärt- och kärlsjukdomar och diabetes borde ha en särskild attraktionskraft ur folkhälsoperspektiv om inte annat.
Samtidigt finns aspekter av skiftarbete som i princip aldrig diskuterats, nämligen de psykosociala. Frågor om hur familjerelationerna påverkas av att inte träffa övriga familjemedlemmar alls vissa veckor eller hur skiftarbetande föräldrars möjligheter att tillbringa kvalitativ tid med sina barn försämras av det omöjliga valet mellan välbehövd sömn och umgänge med barnen i bedövad halvslummer. Många blir situationerna där avkall på det som ofta kan sägas gör oss till specifikt mänskliga, behovet av socialt sammanhang och kollektiv bekräftelse, fordras för att rädda en uppfuckad mat- och sovklocka. Av egen erfarenhet vet jag hur det känns. Många andra som också ingår i den dryga miljonen skiftarbetare i Sverige skulle säkert kunna ge ännu fler exempel som illustrerar det sociala mörker som skiftarbetet innebär, och att behovet av en facklig och politisk röst som tar de fysiska och psykiska effekterna av skiftarbete på allvar är större än någonsin.
Ingen inbillar sig förstås att sjukhus och andra samhällsbärande grundpelare ska kunna drivas utan att de som jobbar där jobbar kvällar, nätter och helger. Så om frågorna som behöver ställas inte är huruvida skiftarbete ska finnas eller ej, borde de inte för arbetarrörelsens organisationer i stället handla om hur välmåendet ska öka och hur de negativa effekterna ska mildras?
Diskussionen om hur arbetsgivarsidan ska kunna tvingas att erbjuda mer i form av längre sammanhängande ledighet och ytterligare förkortad snittarbetstid för skiftarbete vore ett rimligt första steg i rätt riktning.
Blir makten om arbetstiden en strid under valrörelsen? Man kan ju för all del hoppas.
