Britterna har något vi saknar; en redig, självmedveten aristokratisk höger. I Sverige finns ju bara mesliberaler, och till höger om dem diverse marginaliserade rasistpartier.
EU-vänner på vänsterkanten hävdar ibland att ute i Europa är vänstern för EU, medan högern är mot. Det är förstås inte sant. Snarare är det så att i länder där opinionen är EU-vänlig, till exempel Italien, Finland och Tyskland, där är såväl vänstern som högern EU-anhängare. I de länder där EU-motståndet är mest välorganiserat; Storbritannien, Norge och Danmark finns det gott om borgare inom anti-EU-rörelsen. Även om det är den antiimperialistiska vänstern som utgör kärnan
Den engelska aristokrathögern är i allmänhet skeptiskt inställd till unionen. De ogillar europeiska påfund som rävjaktsförbud, diktatur och höga skatter. De beundrar Winston Churchill och föraktar allt tyskt, inklusive nazism och rasism.
United Kingdom Independence Party (UKIP), är formellt tvärpolitiskt, men har sina huvudsakliga rötter i aristokrathögern. Att UKIP, vars främsta krav är utträde ur unionen, tog 12 av Storbritanniens 78 EU-parlamentsplatser, har upprört många. Och partiet har vissa lustiga drag. Inför förhandlingarna om nya partigrupper föreslog parlamentsledamoten Robert Kilroy Silk att den EU-kritiska gruppen skulle heta ”Out of Europe”.
Men när Dagens Nyheter (15/6) kallar UKIP främlingsfientligt är det en typisk DN-lögn. Själva betecknar partiet sig som ”a non-racist, non-secterian party. It includes British people of all backgrounds who value individual freedom, tolerance and our right to govern ourselves”. Det påstås ibland att UKIP vill begränsa invandringen. Men det intressanta är att det är den fria invandringen mellan EU-länderna UKIP är skeptiskt till. Istället vill de värna om invandringen från de gamla kolonierna, det vill säga utomeuropeisk invandring, som ju EU försöker begränsa.
EU-motståndet bör kunna förena alla människor som tror på parlamentarisk demokrati, nationell självständighet och internationell solidaritet. Att ena mig med de brittiska konservativa ser jag i allmänhet inget problem med. Jag gör iallafall hellre det än enar mig med många av de brittiska radikala, till exempel med Storbritanniens krigsförbrytarregering som bombar andra länder.
En annan sak är att det finns verkliga högerextremister, diverse rasister och nyfascister, som måste hållas utanför EU-motståndet. Högerextremister är nästan alltid populister och att det finns fascister som försöker vinna röster på EU-kritik är inte konstigare än att det finns fascister som försöker vinna röster på vård-skola-omsorg. Dessa rörelser frodas i det politiska vakuum som uppstår när vänstern och arbetarrörelsen kapitulerar för EU-federalismen, marknadskrafterna eller något annat.
Men just eftersom verkliga högerextremister spelar på EU-motståndet är det viktigt att skilja på demokratisk höger och rasistisk höger.
Svenska Junilistan och danska Junibevaegelsen har visat att de inte förmår dra denna nödvändiga skiljelinje. I skrivande stund meddelar dessa att de ska bilda en ny partigrupp i Europaparlamentet, där bland andra italienska Lega Nord ska ingå. Lega Nord är ett tomtar på loftet-parti, som ingår i Silvio Berlusconis högerextremistiska regering.
Lega Nord är inte mot EU, eller ens särskilt EU-kritiskt. Partiets främsta mål är att avskaffa nationalstaten Italien och utropa landets norra del till en egen republik. En strategi som på intet sätt står i motsättning till unionens Europa-tanke.
Men för att få pengar och talartid i bluffparlamentet måste man ha stora partigrupper. Därför vill hellre Junilistan samarbeta med Lega Nord än riskera att stå utan partigrupp.
Att Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet upprörs över detta är visserligen märkligt, eftersom de aldrig har haft något problem med att de svenska moderaterna och kristdemokraterna sitter i samma partigrupp som Silvio Berlusconis parti Forza Italia.
Men vi som inte tvekat att angripa moderaterna för deras samarbete med Forza Italia bör kritisera Junilistan om de fullföljer sitt beslut att samarbeta med Lega Nord.
Sjabblandet med partigrupper gör mig bara än mer övertygad om att EU-parlamentet aldrig kan utgöra en plattform för EU-motstånd. Vi får jobba på här hemma så att vi slipper parlamentsval, och hela EU, i fortsättningen.