Regeringen med sina samarbetspartier C och L vill förändra betygssystemet. Och fort ska det gå; redan om ett år ska denna nya ordning implementeras. Men reformen är genant i sin otillräcklighet.
Ja, betygssystemet är krångligt och som pedagog måste man ofta uppfinna hjulet på nytt varje gång man står med en ny grupp elever och ska förklara vad som förväntas av dem.
De snåriga kunskapskraven är ett arbetsmiljöproblem. Konturlösheten gör dem svåra att legitimera och konkretisera för eleverna. Vårdnadshavare som inte begriper sig på kraven blir frustrerade av ett betyg som de betraktar som orimliga. För många elever är betygsbejakandet som sådant ytterligare ett stressmoment i en skola och en samtid som redan ställer höga formella och informella krav.
Med två impotenta fackförbund i ryggen, ökad arbetsbelastning och vana vid att hunsas av såväl pedagogiska som politiska dagsländor, utgör lärarna ett typexempel på klart proletariserade akademiska yrkeskårer. Vi har låga anspråk, och minsta reform som skulle kunna förenkla vårt komplexa och krävande arbete välkomnas – således även denna lilla omdaning av kunskapskraven. Men problembilden är bra mycket djupare än bristfälliga styrdokument.
I takt med marknadiseringen av den mänskliga rättighet som utbildning och skolgång är har lärare allt mer kommit att betraktas som leverantörer av en tjänst. Betygsättningens myndighetsutövning betraktas av många vårdnadshavare således som en del, kanske den främsta delen, av denna tjänst. Får barnet ett betyg som vårdnadshavaren är missnöjd med kan man ta sin skolpeng och gå. Vid lönesamtal har en given komponent blivit att titta på en lärares betygsättning. Att sätta höga betyg har blivit analogt med hög kompetens, och kan således vara grund för löneökning. Och vice versa.
Att privata bolag med vinstintresset som primär drivkraft har etablerat sig i det svenska utbildningssystemet, där höga betyg har blivit en given konkurrensfaktor på skolmarknaden, har ytterligare bidragit till en urholkning av lärares yrkesroll och kompetens. Som en följd har betygsinflationen i svensk skola skjutit i höjden. Tillfoga vår skol- och bostadssegregation och otillräcklig resursfördelning till skolenheterna, och du har receptet på intellektuell undergång.
I längden innebär denna systeminbyggda korruption en underminering av bildning och kunskapsförsörjning för lång tid framöver.
Att den här underliggande problematiken skulle lösas medelst en mindre reformering av kunskapskravens formuleringar är naiv idealism. Det krävs ett rejält, strukturellt omdaningsarbete av skolpolitiken som helhet. Tydligare kunskapskrav kommer säkerligen att underlätta läraryrkets utförande på kort sikt, men långsiktigt krävs stora omtag – från att kvalitetssäkra lärarutbildningarna, till ökade resursanslag samt ett återförstatligande av skolan och skolkön.