Kultur

Skotten i Ådalen 90 år: Lenny Clarhälls ryttare fortsatt relevant

Minnesmärket över Ådalshändelserna av Lenny Clarhäll, även känt som Ådalen­monumentet, stod färdigt 1981 i Lunde i Kramfors kommun, lagom till 50-årsdagen av morden på fem svenska arbetare. Foto: Per-Ola Jansson.

Den 14 maj i år har det gått 90 år sedan skotten i Ådalen. Paulina Sokolow har besökt Sveriges vackraste ryttar­staty: Ådalen­monumentet i Lunde.

Kultur

Ryttarstatyer har en särskild ställning i konst­historien. En man på en hästrygg signalerar kontroll, dominans och mod. Djuret är större, starkare och potentiellt farligare än människan, men är ändå en varelse under­kastad sin ryttares vilja. Spänningen i det frusna ögon­blicket är en metafor för härskare och undersåte, ja i princip gud i för­hållande till livet på jorden. Ett sådant porträtt förunnades givetvis endast kungligheter och generalissimus. Egentligen tycker jag inte om ryttar­statyer. De symboliserar lydnad, skräck, patriarkat och våldsamt förtryck. Men med Lenny Clar­hälls skulptur i Lunde från 1981 är det något annat.

Den 14 maj 1931. En grupp unga värn­pliktiga soldater siktar med sina vapen mot de strejkande demonstranterna. En röd fana hamnar på omvägar och skrämmer en häst att skena. Skott avlossas och när tumultet lagt sig kan de församlade räkna till fem döda. Demonstrationen hade gått fredligt till och ändå beordrades militären att skjuta mot de vapenlösa. Trots det fastslog socialdemokraten Per Albin Hansson att ”hela den trafik som från kommunistiskt håll bedrives, och hela detta sätt att ut­nyttja upprörda stämningar gör, att när man skall söka de ansvariga, måste man ställa kommunisterna vid arbets­givarnas och strejk­brytar­transportörernas sida.” Arbetarna anklagades helt enkelt för att ha orsakat sina kamraters död. Den social­demokratiska arbetar­kampen var således villkorad. På inga villkor fick den ställa sig i vägen för kapitalets intressen.

Varför dröjde det 50 år innan Kramfors kommun markerade denna sociala infarkt i stadsrummet med ett minnesmärke? Inte förrän mot slutet av 70-talet tog sig en kommitté äntligen samman för att kunna inviga ett monument till 50-årsminnet. Konstnären valdes ut slumpvis och en förvirrad kommuntjänsteman hade slagit på måfå och hamnat med fingret på den då 40-årige Lenny Clarhäll.

Uppdraget var att åstadkomma en bronsskulptur inom loppet av ett halvår. Clarhäll beslöt att göra så gott han kunde och for från sitt hem i Södermanland upp till Kramfors. Han hade aldrig arbetat i brons, men så mycket visste han att det vanligtvis krävs flera års förberedelser. Han läste allt han kom över, alla utredningar och protokoll från de direkt efterföljande förhören. Tillsammans med en fotograf gick han runt i Lunde och intervjuade människor. Många av dem som varit med hade fortfarande levande minnen. Banden med inspelningarna är numera borta. Bland det han läste och forskade sig till var att den ende som åtalades (men släpptes) för dråpen, kapten Mesterton, inte varit den som haft det yttersta ansvaret, utan en mycket ung länspolischef som i stundens hetta blivit så rädd att han gett sig av från platsen.

Parallellt med intervjuandet presenterade Clarhäll sin idé till skulptur för ortsborna. Sedan gick det fort. Han skapade varje element av skulpturen i gips som sedan transporterades till Bergmans konstgjuteri i Enskede och därifrån direkt till Lunde för montering och förestående invigning. En invigningsfest som helt dominerades av kommunisterna, trots att Olof Palme hade bjudits dit för att klippa bandet. Ingen tog notis av honom eller avbröt de pågående festligheterna för att släppa fram statsministern. I stället höll Amalthea-mannen Anton Nilsson ett evighetslångt, brinnande tal. Palme lämnade i vredesmod platsen och flög hem till Stockholm.

Det är när jag besöker minnesmärket sommaren 2020 som jag inser hur lyckat det är och att monument, om de görs med ett känsligt sinne och empati, verkligen fyller en funktion. Och att även ryttarmonument kan ha relevans. Hästar blir alltid dramatiska, de spränger in. Titta på hästen i Picassos Guernica – det är samma hästhuvud! Det enda som påminner om militären är en stövel som hänger på hästens sida. Stöveln har en initial inristad: GV. Gerhard Versteegh, VD för ett av sågverken på orten? Eller Gustav V? Det räcker som förklaring. Och de dekonstruerade, antiheroiska spillrorna av något som för att bli helt måste förbli sönderdelat.

Året efter skotten i Ådalen bildar Per Albin Hansson egen regering. Kanske var det för att folk blivit skakade av händelsen, politiskt väckta. För­bundet mellan kommunister och social­demokrater var över och en ny allians stod i vardande, den mellan socialdemokratin och storfinansen. Inga fler döda.

  • Ådalen
  • minnesmärke
  • skotten i ådalen
  • staty

Kultur