Medan situationen i Venezuela förvärras pågår en kamp mellan högern och vänstern om att förklara var det gick snett. Sällan lyckas dock någon av sidorna ge en adekvat beskrivning av läget. För att förstå vad som händer i landet måste man känna till vad chavismen var tänkt att vara, vad den var ett svar på och vad den har blivit.

Med anledning av vad som händer i Venezuela väljer vi att även webbpublicera det reportage Flammans utrikesredaktör Jonas Elvander skrev i nr 24/2017.

Närmast dagligen rapporteras om matköer, plundring, kravaller, dödskjutningar, bränder och rånmord i Venezuela. President Nicolás Maduros regering beskrivs allt oftare som auktoritär och i borgerlig press kan man läsa skadeglada och moraliserande tirader om vad socialistisk politik automatiskt leder till: diktatur och ekonomisk kollaps. Enligt den venezuelanska regeringens mediekanaler å andra sidan beror situationen helt enkelt på att landet är utsatt för ett ekonomiskt krig orkestrerat av USA. Att ingen av dessa ensidiga beskrivningar gör rättvisa åt den komplicerade situationen hindrar dem inte från att fortsätta pumpas ut på regelbunden basis. För att förstå vad som händer i Venezuela kan det därför vara bra att känna till den historiska bakgrunden.

En historia om olja
I Latinamerika finns världens mest ojämlika samhällen, mycket på grund av att ingen större utjämningsvåg i form av världskrig eller revolutioner nådde kontinenten under 1800- och 1900-talen. Venezuela är inget undantag. I början av 1900-talet var landet en av världens största producenter av kaffe och kakao. När så oljefyndigheterna upptäcktes förändrades situationen dramatiskt. På bara tio år, mellan 1920 och 1930, gick oljeutvinningen från att utgöra 2,5 procent av landets BNP till 40 procent, medan jordbrukets andel sjönk från 39 till 12 procent. I samma veva sjönk den internationella ekonomin ned i depression efter börskraschen 1929. De flesta latinamerikanska länder reagerade med att devalvera sina valutor för att hålla sina exportberoende ekonomier konkurrenskraftiga medan de påbörjade ambitiösa industrialiseringsprogram för att göra sig självförsörjande.

I Venezuela valde regeringen att göra tvärtom: i stället för att diversifiera ekonomin satsade man tack vare oljan på en stark valuta och import av basprodukter. Mellan 1929 och 1938, mitt under brinnande kris, höjdes värdet på bolivaren med 64 procent. Därmed stängdes dörrarna till den internationella marknaden för jordbrukssektorn som inte heller kunde konkurrera med de billiga importerade produkterna på hemmaplan. Denna ekonomiska obalans skulle sedan fortsätta att växa.

Militärjuntor och nyliberalism
Under den här tiden styrdes Venezuela av en rad diktatorer och militärjuntor. När Marcos Pérez Jiménez regering störtades 1958 införde det socialdemokratiska partiet Acción Democrática och det kristdemokratiska partiet COPEI ett tvåpartistyre som varade i 40 år. Systemet, som kallades Punto Fijo-pakten efter staden där avtalet skrevs under, gick ut på att partierna turades om att regera för att hålla det kommunistiska partiet borta från makten. När oljepriserna kraschade 1982 hade Venezuela plötsligt stora skulder som landet inte kunde betala tillbaka. I likhet med många andra skuldsatta länder i Latinamerika tvingades regeringen söka nödlån från Internationella Valutafonden IMF. De strukturella justeringsprogrammen som detta medförde ödelade stora delar av regionen och ökade den redan höga ojämlikheten. De fattigaste 40 procentens del av inkomsterna i Latinamerika sjönk från 19 till 14,7 procent medan de rikaste tio procenten ökade sin del från 21,8 till 32,8 procent mellan 1981 och 1997. Det innebar att antalet fattiga ökade med 83 miljoner människor på kontinenten.

Militären svarade med att döda omkring 3 000 demonstranter för att kväsa upproret

I vad som var den första spontana protesten mot nyliberalism i Latinamerika gick tusentals fattiga ut i demonstrationer i Venezuelas huvudstad Caracas i februari 1989. Upplopp och plundring utbröt i vad som kom att kallas ”El Caracazo”. Militären svarade med att döda omkring 3 000 demonstranter för att kväsa upproret. Tvåpartisystemet och nyliberalismen hade förlorat sin legitimitet. Men upproret lyckades inte kanaliseras av vänstern som förblev fragmenterad, mycket på grund av att Sovjetunionen kollapsade samma år. Det lämnade ett utrymme för en karismatisk person att ena de olika grupperna i ett försök att vinna makten. Det skulle dock dröja ytterligare innan den personen kunde inta scenen.

Chavismens rötter
Hugo Chávez var en militärofficer med rötter i ursprungsbefolkningen som hade växt upp med en ensamstående mamma på landsbygden i provinsen Barinas. 1992 ledde han och tre andra officerare en kupp mot den sittande presidenten Carlos Andrés Pérez. Kuppförsöket misslyckades och Chávez fängslades. Men hans popularitet bland de fattiga befolkningsskikten och tvåpartisystemets legitimitetskris gjorde att regeringen tvingades släppa honom fri två år senare. 1998 ställde Chávez upp i presidentvalet och vann med över 56 procent av rösterna, den största majoritet en kandidat någonsin fått. Hans program var inte mycket mer radikalt än andra populistiska vänsterpartiers. Det lovade framförallt att tillsätta en församling som representerade hela folket för att utarbeta en ny konstitution. Men det styrande skiktet såg det som ett hot att hela befolkningen skulle involveras i den politiska processen.

Trots att Chávez politik knappast var särskilt radikal vid denna tid mötte han snabbt hårt motstånd mot sin huvudreform: att ta makten över det statliga oljebolaget från amerikanskt inflytande och använda intäkterna för att höja de fattigas levnadsstandard. I april 2002 försökte högeroppositionen med stöd av media, delar av militären och USA – som historiskt brukar stödja mer eller mindre demokratiska högerpartier i Latinamerika – att återta makten genom en kupp. Försöket ledde till att hundratusentals regeringsanhängare samlades kring presidentpalatset i Caracas och krävde att Chávez återfördes till makten. 48 timmar senare var så den demokratiska ordningen återställd.

Radikaliserad politik
Kuppförsöket och den folkliga mobiliseringen till stöd för regeringen gjorde att Chávez projekt radikaliserades. Det var nu uppenbart att högern inte hade några planer på att samarbeta med den demokratiskt valda regeringen utan med alla möjliga medel skulle försöka störta den. 2004 försökte de med den demokratiska vägen genom att utlysa omval till presidentposten, en ny möjlighet som hade införts i och med den nya konstitutionen. Året därpå deklarerade Chávez att den ”bolivarianska revolutionen”, som han kallade sitt politiska projekt, var en socialistisk revolution. Men det var inte socialism i sovjetisk bemärkelse, som han förklarade var odemokratisk. I stället presenterade Chávez sitt projekt som ”socialism för det tjugoförsta århundradet”. Det gick ut på att successivt övergå från kapitalism till socialism genom att konstruera små autonoma maktcentra baserade på arbetarstyre och kooperation.

Lokala råd grundades och improduktiva företag nationaliserades och omvandlades till kooperationer. Välfärdsprogram byggdes ut, en ny fackföreningsrörelse grundades och nya gratis vårdcentraler och sjukhus med kubanska doktorer anlades i de fattigaste delarna av landet. Resultatet blev att fattigdomen sjönk från att omfatta 55 till 30 procent av befolkningen, hungern utrotades i princip med hjälp av subventionerade mataffärer, fattiga fick tillgång till högre utbildning, läskunnigheten ökade med 1,5 miljoner nya vuxna och stödprogram riktade till människor ur ursprungsbefolkningen infördes. Enligt Världsbanken, som har hyllat dessa framgångar, sjönk den så kallade Gini-koefficienten som mäter ojämlikhet från 0,49 1998 till 0,40 2012 – en av de lägsta nivåerna i Latinamerika. Men framgångarna byggde på en instabil grund eftersom de möjliggjordes av en enda faktor: oljan.

Råvaruboom och parallellvalutor
När Chávez kom till makten 1998 var oljepriset historiskt lågt. Samtidigt hade Venezuela, som har världens femte största oljefyndigheter, blivit helt beroende av oljeexporten som stod för över 85 procent av landets exportinkomster. Chávez hade tidigt placerat diversifieringen av ekonomin högt på dagordningen. Men massorna som hade entusiasmerats av hans retorik under valkampanjen var inte beredda att vänta. Samtidigt gjorde oppositionen allt för att blockera regeringens försök till nya ekonomiska initiativ. Dagen då regeringen skulle lansera sin nya satsning på den nationella industrin gjorde företagsledarna i den privata sektorn en lock-out som pågick i två månader. Som ett resultat föll BNP med 10 procent. Därefter genomfördes inga nya försök. Med början 2003 gjorde en växande efterfrågan från nya marknader som Kina och Indien att priserna på råvaror från Latinamerika steg, inte minst på olja. Detta utgjorde början på det så kallade ”gyllene årtiondet” under vilket vänsterregeringar kom till makten även i Argentina, Brasilien, Bolivia, Ecuador och Uruguay.

Den venezuelanska oppositionens nya strategi blev nu att aktivt sabotera ekonomin. Kapitalflykten nådde nya nivåer (mellan 2004 och 2012 lämnade 170 miljarder dollar landet). Regeringen hade inget annat val än att införa valutakontroller och etablera en fast växelkurs mellan bolivaren och dollarn. Därefter kunde staten välja vilka företag som skulle få tillgång till dollar att importera för. Valutakontrollerna medförde dock problem. Eftersom Venezuela var så beroende av import hade bolivaren en inflation på uppåt 20 procent. Det hade inte dollarn. Den fasta växelkursen gjorde alltså att den inhemska valutan övervärderades i förhållande till dollarn. Resultatet var att det blev billigare att importera än att producera, men också att det gick att utnyttja import för att komma över dollar genom att ta ut överpriser på produkterna. Mellanskillnaden kunde man sedan sälja dyrt på den svarta marknaden eller skicka utomlands. Denna nya lukrativa, svarta ekonomi drog till sig olika spekulanter, bland annat många inom det skikt av mer eller mindre korrupta chavistiska byråkrater som regeringen kallade ”socialistiska företagsledare” men som snart kom att kallas för ”bolibourgeois”.

Botten går ur
När världsekonomin började sakta ned efter finanskrisen 2008 sjönk efterfrågan på råvaror. Detta kombinerat med en överproduktionskris gjorde att priset på olja snabbt började sjunka. Regeringen svarade med att införa dubbla växelkurser, en för prioriterade varor och en för övriga, och priskontroller. Detta har dock bidragit till att spä på korruptionen. Det nya ekonomiska läget med sjunkande tillväxt har gjort att konfrontationerna mellan vänsterregeringarna och högeroppositionerna i Latinamerika har intensifierats. Det är symptomatiskt att regeringarna har bytts ut i Brasilien och Argentina de senaste åren samtidigt som Venezuelas blir alltmer kringskuren. Venezuela är särskilt utsatt på grund av oljeberoendet. Men regeringens kortsiktiga ekonomiska politik har också bidragit till situationen. Till skillnad från många andra oljeländer investerade man inga pengar i en fond för sämre tider. Trots att oljepriserna var historiskt höga mellan 2005 och 2014 gick man med stora underskott varje år eftersom inkomsterna direkt spenderades på ambitiösa välfärdsprogram. Det innebär att regeringen har byggt på statsskulden trots att dess inkomster var skyhöga. Som jämförelse har Evo Morales i Bolivia i stället varit noga med att hålla budgetöverskott varje år.

Ungefär samtidigt som ekonomin hamnade i fritt fall avled Hugo Chávez i cancer 2013. Som i alla populistiska rörelser med en stark personkult är det svårt att efterträda revolutionens grundare. Chávez vicepresident Nicolás Maduro ärvde därför en särskilt svår position vid en tidpunkt när det ekonomiska läget var sämre än någonsin. Hyperinflationen som i december uppgick till 800 procent har lett till att många venezuelaner i dag knappt har råd med mer än ett mål mat om dagen. Landet lider brist på såväl mat som mediciner och spädbarnsdödligheten har börjat gå upp för första gången på årtionden. De som relativt sett har drabbats värst är medelklassen som inte skyddas av regeringen.

En rasistisk opposition
2014 genomfördes de största protesterna mot regeringen sedan Chávez kom till makten. Under dessa skedde 43 dödsfall, av vilka oppositionen var ansvarig för ungefär hälften. Dessa demonstrationer, som kallades ”guarimbas”, drog framförallt till sig människor ur över- och medelklassen. I internationell media framställs den venezuelanska oppositionen ofta som en fredlig och demokratisk kraft som står upp mot en diktatorisk regim. Oppositionen, vars kuppförsök 2002 var inspirerat av Pinochets militärkupp i Chile, kan dock knappast beskrivas som varken särskilt fredlig eller demokratisk.

Under de pågående protesterna har element inom oppositionen inte heller dragit sig för att skjuta poliser och bränna ned sjukhus med nyfödda barn i

I det etniskt blandade Venezuela, som enligt en svensk undersökning från 2013 ”Does Economic Freedom Foster Tolerance?” är det mest rasistiska landet på den amerikanska kontinenten, utgörs oppositionen till stor del av arvtagare till den gamla koloniala oligarkin. Vad många i denna övervägande vita minoritet tycker om den övriga befolkningen behöver man knappast gissa sig till. I slutet av maj attackerades en ung afrovenezuelansk man under en regeringskritisk demonstration i ett av oppositionens kvarter i Caracas. På en video som cirkulerar på internet kan man se hur den helt vita folkmassan misshandlar mannen innan de häller bensin på honom och tänder på. Mannen överlevde med svåra brännskador. Händelsen är inte representativ för alla demonstrationer, som numera innefattar många fredliga människor ur medelklassen, men den vittnar om vad många inom oppositionen tycker om chavisterna (som ofta kallas för ”apor”). Under de pågående protesterna har element inom oppositionen inte heller dragit sig för att skjuta poliser och bränna ned sjukhus med nyfödda barn i. Många venezuelaner hyser inga illusioner om vad som skulle hända om oppositionen kom till makten: massprivatiseringar, statlig reträtt, våldsam åtstramning, IMF-program och en återgång till en rasistiskt motiverad samhällshierarki. Trots flera högerpolitikers ansträngning att linda in sin retorik med sociala och populistiska förtecken står det klart att deras projekt går ut på att hämnas för sin förlorade status och ”lära folket en läxa”.

En auktoritär regering?
Men om oppositionen knappast kan kallas demokratisk är svaret inte så enkelt när det kommer till regeringen. Budskapet att Venezuela skulle vara en auktoritär stat har upprepats ända sedan Chávez valdes. Hittills har dessa påståenden enkelt kunnat avfärdas. Venezuela har det bästa valsystemet på kontinenten som gör valfusk i princip omöjligt. Trots det anklagade oppositionen Nicolás Maduro för att ha fuskat när han vann valet 2013. Varje gång oppositionen vunnit ett val har resultatet respekterats, det senaste i slutet av 2015 då de fick majoritet i parlamentet. Men sedan början på 2016 har en serie händelser gjort det svårare att tillbakavisa påståendet att regeringen går i en auktoritär riktning. Under hela förra året blockerade den högsta domstolen, som är underställd regeringen, parlamentets försök att stifta lagar. I oktober ställde regeringen in ett grundlagsenligt återval till presidentposten. Därefter sköts de planerade lokalvalen upp på obestämd tid (ett datum har nu satts för dessa). I april tog högsta domstolen över parlamentets maktbefogenheter, vilket utlöste den nuvarande vågen av protester trots att beslutet senare återkallades. Samma månad förbjöds även oppositionsledaren Henrique Capriles från att inneha politiska uppdrag i 15 år med den luddiga motiveringen att han ska ha gjort sig skyldig till ”administrativa oegentligheter” i sin roll som guvernör för delstaten Miranda.

Det är uppenbart att dessa handlingar hindrar det venezuelanska folket från att utöva sina demokratiska rättigheter i val och det är svårt att kalla dem för något annat än auktoritära. Det betyder dock inte att Venezuela är en auktoritär stat: oppositionen har kontroll över stora delar av media och utnyttjar dagligen sin rätt att demonstrera. Men det gör det svårare att karaktärisera regeringen som demokratisk, i synnerhet som chavismen gick ut på att radikalt fördjupa demokratin.

Slummen protesterar
Hur den nuvarande krisen kommer att lösas är omöjligt att förutspå. Än så länge har regeringen starkt stöd, trots att flera nya grupper har anslutit sig till oppositionen under de senaste månaderna. Demonstrationer till stöd för regeringen hålls regelbundet i centrala Caracas och på andra håll i landet. Men även inom chavist-lägret, där alltfler har börjat kalla sig ”kritiska chavister”, ökar kritiken. Den 19 april, då oppositionen hade kallat till ”alla marschers moder”, var oppositionskvarteren i östra Caracas i uppror. Men även i slumområdet Antímano gick folk ut på gatorna och slog på kastruller och krävde Maduros avgång. Detta kvarter består av trogna Chávez-anhängare som alltid röstat på regeringspartiet PSUV. Men sedan 2015 har den trenden börjat vända. Också i andra fattiga kvarter sker nu regeringskritiska protester. Om Nicolás Maduro inte lyckas åtgärda den akuta ekonomiska krisen och fortsätter inskränkningarna av demokratin kan dessa kvarter, där den chavistiska rörelsens sociala bas finns, komma att avgöra om regeringen överlever eller inte.

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.

Efter Flammans avslöjande om de privata donationerna till KD-toppen Alice Teodorescu Måwe menar flera politiker att hon måste lägga korten på bordet. ”Det väcker frågor om möjliga intressekonflikter”, menar Heléne Fritzon (S).

Förra veckan kunde Flamman avslöja att Alice Teodorescu Måwe tagit emot finansiellt stöd från en anonym donator för ”personliga säkerhetsarrangemang”. Upplägget har kritiserats av två europeiska organisationer som arbetar med frågor om transparens och intressekonflikter, såväl som flera svenska ledarsidor, bland annat Dagens Nyheter och Expressen.

Även flera svenska ledamöter i Europarlamentet reagerar nu på uppgifterna.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Med utgångspunkt i ett polskt uppror för självständighet och marxologen Timm Grassmans bok Marx gegen Moskau målar Rasmus Fleischer en bild av att Marx var våldsamt kritisk till Ryssland från i stort sett alla perspektiv. Att Marx var kritisk till tsar-Ryssland är knappast kontroversiellt, det var nog alla andra som deltog i mötet 1864 som är utgångspunkten för Fleischers artikel. Men artikeln innehåller en hel del försåtliga glidningar både i sin framställning av Marx syn på Ryssland och hans anarkistiska meningsmotståndares syn på det polska upproret.

Det egentliga syftet med artikeln förefaller att ta hjälp av Marx för att kritisera meningsmotståndare i synen på Rysslands anfall på Ukraina.

Att Proudhon var motståndare till att stödja den polska självständigheten verkar inte i första hand berott på någon historisk determinism utan på att han inte såg den som gynnsam för arbetarnas sak och att det riskera att utlösa ett storkrig. Det tidigare polska riket var ju inte detsamma som det vi kallar Polen i dag utan väldigt mycket större och var sedan ett århundrade delat mellan Preussen, Ryssland och Österrike. Inget av det som är dagens Polen låg i den ryskkontrollerade delen, utan det var stora delar av dagens Ukraina, Vitryssland och Litauen.

Jag förstår inte hur Bakunin kan framställas som en motståndare till det polska upproret. Han deltog i många av 1800-talets uppror. Han blev dömd till döden och satt i fångläger i Sibirien från vilket han flydde i historiens sannolikt längsta flykt via Japan, Panama, USA och England. Under årtionden pläderade han för en slavisk revolt mot de auktoritära styrena i Ryssland, Österrike och Preussen. Han engagerade sig i ett misslyckat försök att samla en väpnad styrka till stöd det polska upproret året innan mötet 1864!

Det egentliga syftet med artikeln förefaller att ta hjälp av Marx för att kritisera meningsmotståndare i synen på Rysslands anfall på Ukraina. Men Bakunin och Proudhon hade inte mer fel än Marx. I efterhand kan man konstatera att det var i Ryssland revolutionen skedde och att analysen att ”Ryssland” var den främsta reaktionära kraften som Fleischer tillskriver Marx visade sig felaktig. Alldeles oavsett, är situation så annorlunda att jämförelsen milt sagt är långsökt.

Kohei Saito, pekar i sin bok Marx i antropocen, på en helt annan och mer intressant sida av Marx intresse för Ryssland. Den äldre Marx var fascinerad av att Ryssland var det enda land ”där bykommunen levt kvar på nationell nivå fram till nu”. Han såg att dessa kommuner och bönderna kunde vara viktiga kärnor i det kommunistiska samhället. Han övergav därmed den deterministiska uppfattningen ett kapitalismen först måste nå sin fulla utveckling innan kommunismen skulle kunna genomföras genom proletariatets diktatur. Detta gjorde att Marx perspektiv kom närmare Bakunin och den ryska agrarpopulistiska narodnikirörelsen.

Här finns det nog något att lära för dagens vänster.

Svar direkt från Rasmus Fleischer:

Syftet med min artikel var att återge huvuddragen i Timm Grassmans aktuella och initierade bok om hur Karl Marx förhöll sig till Ryssland. I det ingår att belysa vissa paralleller mellan hans tid och vår, allra tydligast i frågan om Polens respektive Ukrainas självständighet.

Parallellerna är intressanta, inte för att Marx erbjuder något facit, utan för att skiljelinjerna inom dåtidens vänster nu framträder klarare med historiens kritiska distans. Av samma skäl vill jag även rekommendera den ukrainska marxisten Roman Rosdolskys klassiska studie om Friedrich Engels och problemet med de ”historielösa” folken, som varken tar ställning för Engels eller Bakunin, men visar varför de landade i motsatta positioner.

Jag är osäker på vilken oenighet, om någon, som faktiskt föreligger mellan Gunnar Rundgren och mig. Men jag kommenterar gärna ett par av punkterna han tar upp.

Ja, den äldre Marx blev djupt intresserad av den sociala dynamiken i Ryssland, inklusive dess äldre bygemenskaper. Men till skillnad från nationalromantiker som Alexander Herzen och Michail Bakunin, såg inte Marx dessa bygemenskaper som uttryck för någonting unikt i den ryska eller slavisk folksjälen, utan som en rest från ”urkommunismen”. Liksom i andra frågor instämde Marx här med en annan företrädare för narodnikirörelsen: Nikolaj Tjernysjevskij.

Däremot förblev Marx lika oförsonlig som tidigare mot det ”muskovitiska” arv han såg prägla den ryska statens politik. Exakt hur detta arv lever vidare i dag är en omfattande fråga som förtjänar en nyanserad diskussion. Klart är att det knappast eliminerades år 1917, utan tvärtom har omfamnats av pseudotsarer som Stalin och Putin.

Tim Grassman visar även hur den äldre Marx ”upptäckte” Ukraina som nation. Detta fick honom att förtydliga att Polens självständighet inte skulle innebära ett återupprättat stor-Polen.

Pierre-Joseph Proudhon och hans anhängare motsatte sig att arbetarrörelsen skulle ta ställning för ett självständigt Polen. Till skillnad från Marx ville de heller inte välja sida i det amerikanska inbördeskriget. Deras argument ekar än i dag. Det handlar inte om någon prorysk hållning, snarare om att polackernas kamp inte var ”gynnsam för arbetarnas sak”, som Rundgren skriver.

Läs mer

Genom att lusläsa Marx vill Kohei Saito hitta en socialism för ”klimatproletärer”. Foto: Frank Rumpenhorst/AP.

Kultur • 06 december, 2025

En grön Marx tittar fram

Av samma skäl kunde somliga argumentera för att Sydstaternas seger skulle ligga i arbetarnas intressen, eftersom arbetstillfällen i Europas textilindustri var beroende av det slaveri som levererade bomull. Att åter öppna flödet av fossilgas från Ryssland till Europa kan såklart också skapa arbetstillfällen och framförs vissa gånger rentav som ett vänsterkrav.

Samtidigt kan vi i dag se hur självutnämnda ”antiimperialister” tar ställning för regimen i Iran. De miljontals iranier och inte minst kurder som kämpar för att störta denna regim utpekas som hot mot ”stabiliteten”, eller blir rentav utpekade som agenter för USA och Israel. Även här går det att se paralleller till 1800-talet – och kanske allra tydligast i fallet Bruno Bauer, som en gång stått nära Marx, men rörde sig högerut i takt med att han började sätta allt större hopp till Ryssland. Grundproblemet i sådana fall var – som Grassman förklarar – den falska ”antiimperialism” som bara motsätter sig det imperium som för tillfället är starkast.

Diskutera på forumet (0 svar)

Ur förlusten av älven föddes en kampanda som förde Roland Boman till makten i kommunen vid polcirkeln. Flamman pratar lokalt entreprenörskap, bygemenskap och äter semla med Jokkmokks egen Gandalf.

”Det här har jag installerat”, säger Roland Boman och sträcker ut hela sina långa kropp mot taket och pekar ut några kopparrör som går längs med listen i lobbyn i Jokkmokks kommunhus.

Vi står vid kaffeautomaten. Det är alldeles stilla i huset och den enda vi möter är en städerska.

Sedan 2022 är Roland Boman kommunstyrelsens ordförande, en post han delar med Henrik Blind från Miljöpartiet. Själv leder han det lokala partiet Jokkmokks Framtid.

Det är en gnistrande morgon. Lugnet beror inte bara på att jag befinner mig i den folkglesaste kommunen i Sverige (0,3 invånare per kvadratmeter), utan på grund av lätt baksmällestämning efter Jokkmokks marknad. Att 60 000 människor har trängts på torget utanför fönstret förefaller otroligt.

Med sin längd, gråsprängdhet och sina eftertänksamma rörelser påminner Roland Boman om Gandalf. Och nog vet han att ta strid när det gäller. Under hösten var det han som utmanade Tidöregeringen med sitt historiska brevsvar ”Tack, men nej tack” på regeringens uppmaning till samarbete för återvandring. Brevet spreds snabbt och inspirerade till snarlika svar, vilket fick Sverigedemokraterna att hota med att dra in statsstödet.

Vi tar våra pappmuggar med kaffe och går in i hans kontor. Han placerar mig i en stol vid dörren och sätter sig själv framför sin dator.

Vad tänkte du om att Jimmie Åkesson lämnade marknaden efter att han sagt att Säpo hittat skjutvapen?

– Det där var bara ett sätt att få uppmärksamhet. Sådant är han bra på.

Men vad säger de lokala Sverigedemokraterna?

– Ingenting. De har ju lagt ned sig själva. De vet lika bra som vi att alla behövs i Jokkmokk. En av dem har dessutom en fosterson, en afghansk pojke som han håller av som sitt eget barn.

Folket. På sitt kontor har Roland Boman ett verk av Albin Amelin, arbetarrörelsens stora konstnär – en påminnelse om ett rödare förflutet. Foto: Paulina Sokolow.

Han syftar på Tor-Erling Andreassen, som tillsammans med partikamraten Mats Tikka fram till före jul företrädde Sverigedemokraterna i Jokkmokk. ”Det kommer inte finnas några som röstar på Sverigedemokraterna i Jokkmokk efter det här”, sade Tikka till SVT. När jag försöker att få en träff med honom, svarar han att ”det är överspelat”.

Marknaden är också förknippad med Nordens enda urfolk, samerna, något som ingen av politikerna som kom till marknaden ville prata om, vare sig Miljöpartiets Daniel Helldén eller Socialdemokraternas Magdalena Andersson, som båda var på plats. Säkert minst hälften av kommuninvånarna har på ett eller annat sätt samisk anknytning, bedömer Roland Boman.

– Alla samer har inte automatiskt intresse för urfolksfrågor, säger Roland Boman

– Däremot känner invånarna generellt en stolthet över Jokkmokk och invånarnas sammanhållning och entreprenöriella anda.

För Roland Boman var det vattenkraftfrågan som en gång fick honom att engagera sig politiskt. Utbyggnaden av Lule älv kallar han en ”miljömassaker”.

– Vattenkraften kallas fundamentet i svensk välfärd och industriutveckling. Nu när man tjoar högt om det här gröna och underbara så är det fortfarande kraftverken i Porjus och järnmalmsgruvan i Malmbergen det handlar om – och de byggdes för över 100 år sedan.

Han klickar fram två bilder på sin skärm. En kornig bild med två små pojkar på en grässlätt invid ett litet samhälle. Det var där han brukade fiska som barn fram till att älven dämdes och torrlades. På den andra bilden syns en gigantisk fåra av grus, älvbotten.

Det satte spår i den unge Roland. Men han hör inte till de utbyggnadsnegativa. Däremot blir han upprörd av hur bortkopplad staten är som samhällsbyggare i den del av landet som han menar bidrar mest.

Vattenfall. Sedan Vattenfall byggde Letsi kraftstation har Jokkmokk förlorat hälften av sina invånare. Foto: Paulina Sokolow.

Älven var hans paradis men uppväxten i Vuollerim, samhället som uppstod i samband med byggnationen av kraftverksdammen Porsi 1956–1961. Det som skaver är hur Vattenfall från att ha varit måna om en nära relation till befolkningen numera agerar som en koncern på den globala marknaden.

– Det finns ingen anledning att ha bråk om det i Sverige. Då blir man ju genast en rättshaverist. Men förut var Vattenfall ett lokalt företag. Nu har de dragit sig tillbaka från samhället.

Vad är era största frågor i valet?

Förut var Vattenfall ett lokalt företag. Nu har de dragit sig tillbaka från samhället.

– Det är de små, praktiska förändringarna som passar lokalsamhället. Sådant som får folk att stanna kvar eller till och med flytta hit. Som utbildning.

Roland Boman slår igen sin dator. Det är färdigsnackat. Nu ska vi ut i samhället i stället. Första stoppet med hans smutsvita Honda är industriområdet. Stolpen vid infarten visar namnen på en massa småföretag. Vi stannar till vid en orange industribyggnad, ståltillverkaren Swebor. De tillverkar väggplattor i skottsäkert stål. En produkt med stor efterfrågan i krigstider.

Diskutera på forumet (0 svar)

Paulina Sokolow

Kulturredaktör och konstvetare.

Han är aktiv i högerextrema sammanhang och dömdes 2021 för våld mot tjänsteman. Trots det har den 27-årige mannen presskort till riksdagen – som inte ens spärrades under en period då han utreddes för grov brottslighet. ”Det pekar på ett problem” säger Lena Hallengren, gruppledare för Socialdemokraterna.

En våldsdömd högerextremist har presskort till riksdagen, kan Flamman avslöja.

Kortet gäller fram till strax före höstens riksdagsval, och ger 27-åringen tillgång till stora delar av riksdagens lokaler under ordinarie arbetstid – från plenisalen till kaféer och restauranger.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

En väntad formulering om stöd till ”Irans auktoritära regering” publicerades i Flamman den 8 mars. Tyvärr kan man inte förvänta sig mer av den så kallade vänstern i Sverige idag, som konsekvent använder den här typen av reaktionär felkaraktärisering av den antiimperialistiska positionen om Iran.

En mer rättvis beskrivning av vår position som anti-imperialister är följande: stöd till Iran och dess regering i kampen för nationell självständighet och överlevnad.

Men tyvärr verkar den moraliska och politiska progressiva positionen för delar av den så kallade vänstern vara att ropa på ännu ett lands regerings fall medan de möter brutal imperialistiskt angrepp på flera nivåer: politiskt, ekonomiskt, militärt. Det anses gott och rätt för många att åberopa att den enda staten som konkret (inte enbart retoriskt) står i vägen för imperialismens folkmordsrusning i Västasien ska störtas.

Det är inte för att det är en islamisk republikansk regering utan för att det är en antiimperialistisk regering som vi stödjer den.

Som en konsekvent anti-imperialistisk vänster, står vi inte bakom en sådan chauvinistisk, småborgerlig skenhelighet. Antiimperialistisk Aktions position är tydlig. Vi stödjer Iran och dess regering (såväl som Axis of Resistance) inte för att vi stöttar deras interna politik. Det är för iranierna själva att bestämma. Det är inte för utländska politiska entiteter att utropa vilken slags regering ett land förtjänar, särskilt inte när det landet slåss mot ett brutalt militärt angrepp. Vi stödjer Iran och dess regering på en geopolitisk nivå för att deras sak att kämpa mot imperialistisk aggression i Västasien är rätt. Med andra ord, det är inte för att det är en islamisk republikansk regering utan för att det är en antiimperialistisk regering som vi stödjer den.

Imperialismen är den primära motsättningen i vår värld idag, och den främsta pesten mot mänskligheten och dess överlevnad. Den stjäl resurser, den svälter människor, den invaderar länder, den utrotar nationer. Imperialismen lyssnar inte och kommer inte att lyssna på ord. Den behöver bekämpas materiellt. Om vi inte vågar utföra den faktiska striden själva, låt oss inte stå i vägen för de modiga och starka nog att göra det. Det minsta vi kan göra, i vårt bekväma hörn av världen, är att visa vår solidaritet genom att ropa ”Rör inte Iran!”, utan någon reservation och utan någon skam.

Läs mer

Biblioteket Carolina Rediviva i Uppsala ligger precis intill Engelska parken. Foto: Fredrik Persson / TT / Anders Wiklund / TT

Nyheter • 21 oktober, 2025

Aktivister avbröt seminarium – menar att Gaza osynliggörs

Vår rörelse lider av en decennier lång tradition av att ha rätt men krossas av såväl fiender som så kallade kamrater. Vi har inte glömt namnen på dem inom vänstern som utgjorde avgörande täckmantel för insatserna som ledde till återupprättande av slavhandel i Libyen eller mordet på en miljon irakier. För att Gaddafi och Hussein var förtryckare.

Just nu faller bomberna likvärdigt över iranska politiker och skolflickor. De kvävande sanktionerna slår mot alla samhällsskikt. Den som önskar en bättre framtid för Iran bör börja med att slåss för att häva sanktionerna och stoppa kriget. Att stödja Iran mot aggressionen är lika självklart som det var att stötta Algeriet och Sydafrika, även om Flamman upptäcker det något decennium för sent.

Replik

Antiimperialistisk aktion är en ung grupp, bildad förra sommaren. Ändå har jag redan hunnit intervjua dem vid flera tillfällen. När andra medier varit snabba att stoppa in dem i ett fack har jag velat höra vad de har att säga.

Texten försöker inte ”krossa” Antiimperialistisk aktion, utan består i stora drag av deras egna ord. Den ropar inte heller på någon regerings fall, och konstaterar att angreppet bryter mot folkrätten.

Däremot tillför den en relevant kontext, det vill säga att Irans styre är auktoritärt och våldsamt. Det står jag för till hundra procent.

Om Antiimperialistisk organisation känner sig ”krossade” av att få komma till tals i Flamman undrar jag vilket ord som passar bäst för att beskriva situationen för kurder, socialister och feminister i ayatollornas Iran.

Jacob Lundberg

Diskutera på forumet (0 svar)

Andreas Andersson

Kandidatstudent i filosofi och lingvistik vid Stockholm universitet och medlem i Antiimperialistisk aktion Stockholm

Mohammad Haydar

Magister i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, medlem i Antiimperialistisk Aktion Stockholm.

Tesfaye Woubshet Ayele

Doktorand i engelsk litteratur vid Stockholms universitet och medlem i Antiimperialistisk aktion Stockholm

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Sami Suliman, en hängiven aktivist, anklagas för antisemitism. Vecka efter vecka har han talat om Israels folkrättsbrott och det pågående folkmordet i Gaza – om förtvivlan inför det som sker inför våra ögon och om Europas och Sveriges ansvar.

Men i stället för att sakligt pröva Sulimans faktiska ord i relation till anklagelsen väljer Sokolow att förvrida, förstärka och sammanblanda dem med helt andra händelser som saknar koppling till det Suliman anklagas för.

Hon anklagar Suliman för antisemitism, trots att både hon och alla vi som var där hörde vad han faktiskt sade: han talade om sionister – inte om judar. Han talade om personer och politiska krafter som utövar makt.

Detta är inget annat än insinuationer utan belägg – en klassisk form av ’guilt by association’.

Att använda metaforen ”spindelnät” gör honom inte till antisemit. Att antisemiter ibland har använt samma metafor innebär inte att varje användning av den är antisemitisk. Om så vore fallet skulle stora delar av världens politiska språk behöva förbjudas.

Vi som har demonstrerat tillsammans med Suliman i över två år vet dessutom att han i tal efter tal – och de har varit många – gång på gång tydligt tagit avstånd från antisemitism. Han har konsekvent betonat att protesterna riktar sig mot Israels folkrättsstridiga politik – inte mot judar. Han har också återkommande framhållit att rörelsen består av kristna, judar, muslimer och ateister, förenade i övertygelsen om alla människors lika värde och i kampen mot alla former av rasism, inklusive antisemitism och islamofobi.

Ändå väljer Sokolow att kasta nya misstankar över både Suleiman och rörelsen genom att skriva: ”Det kan finnas fler incidenter och exakt allt som skanderats på svenska och andra språk har inte dokumenterats.”

Detta är inget annat än insinuationer utan belägg – en klassisk form av guilt by association. Den typen av murrig och spekulativ argumentation klargör inte debatten. Den förgiftar den.

Resultatet blir att fokus flyttas bort från Israels dokumenterade brott mot folkrätten och i stället riktas mot dem som protesterar mot dem. Falska eller ogrundade anklagelser om antisemitism används därmed för att misstänkliggöra en rörelse och enskilda aktivister.

Det gagnar varken kampen mot antisemitism eller kampen mot Israels folkrättsbrott.

Angreppet på Sami Suliman framstår därför inte bara som ett intellektuellt haveri – både för Sokolow och för Flamman. Det är också ett bidrag till en bredare kampanj för att delegitimera en röst och en rörelse som vägrar acceptera att folkrätten upphör att gälla när offren är palestinier.

Svar direkt från Paulina Sokolow:

Som jag skriver i såväl min senaste som tidigare kommentarer om palestinademonstrationerna, har de med tanke på krigets brutalitet och långvarighet i stort sett förlöpt problemfritt.

Motståndet är nödvändigt: det Israel ägnar sig åt måste fördömas med alla möjliga röster och plattformar. Denna hållning, som jag uttryckt offentligt från krigets första dag, har jag hållit fast vid. För det har jag också fått betala ett högt pris som svensk judinna i en miljö där Judiska församlingen stängt dörren för alla de som opponerat sig mot jämställandet av kritik mot Israel och antisemitism.

Just därför är det viktigt att reagera när antisemitismen visar sitt fula tryne, i synnerhet i en kontext där rasism minst av allt kan accepteras. Som barnbarn till offer för Förintelsen och barn till judiska flyktingar är jag välbekant med antisemitismens historia och dess troper, av vilka avindividualisering (alla heter ”Aron”) och spindeljämförelser är bland de mest flagranta. Att fallet nu tas upp tyder på att jurister gjort samma bedömning som jag.

Läs mer

Sami Suliman höll ett tal där han beklagade sig över ”de tre Arons” makt över Sverige. Foto: Skärmdump.

Kommentar • 13 mars, 2026

Åtalet mot palestinaarrangören är rätt – men kan också bli ett vapen

Så i stället för att försvara antisemitiska uttryck som nu även kommer att prövas, så hade jag önskat att ledarskapet hos denna viktiga rörelse haft förmågan att identifiera rasism och ta avstånd ifrån den, både för att vara inkluderande mot judiska kamrater och för att hålla fokus på kampen för ett fritt Palestina. Inte minst om man som Sami Suliman är arrangör för Sveriges största Palestinademonstration. Sedan Aron-talet förra året har han kört på i samma anda. I ett instagraminlägg, upplagt av kontot solidarity watch, håller han ett tal där han associerar fritt: ”Det är pedofiler, det är Epstein som styr, och det är Rothschild-familjen.” Sådana uttalanden talar inte till Sulimans fördel.

Dror Feiler anklagar mig för att ta fokus från rörelsens syfte. Jag skulle säga att det är Sami Suliman själv som gjort sig skyldig till precis detta. Det minsta man kunde begära är nolltolerans mot rasism. Det är rentav avgörande för denna viktiga rörelses överlevnad.

Paulina Sokolow

Diskutera på forumet (0 svar)

Dror Feiler

Aktivist och musiker, samt representant för Jews for Israeli Palestinian Peace och European Jews for a Just Peace.

Simona Mohamsson tar ut målvakten, Alice Teodorescus hemliga donationer, och Oscarsgalan snuvar Stellan Skarsgård. Samtal mellan Leonidas Aretakis, Jacob Lundberg och Paulina Sokolow.

Grillen gästas av DN:s ledarskribent Max Hjelm som sörjer sitt tidigare parti.

Avsnittet går även att se på Youtube.

Om avsnittet

Medverkande:
Leonidas Aretakis
Paulina Sokolow
Jacob Lundberg

Gäst:
Max Hjelm

Vinjett:
Kornél Kovács

Kamera, ljud & klippning:
Maksim Nourala

Diskutera på forumet (0 svar)

En motion till partikongressen i april föreslår att lobbyister inte ska kunna vara med i Vänsterpartiet. Men partistyrelsen säger nej – och litar på att medlemmarna klarar av att behålla sin ideologiska kompass.

Vänsterpartiet bör utesluta medlemmar som jobbar som lobbyister inom det privata näringslivet. De bör dessutom införa ett regelverk som förhindrar lobbyisters tillgång till partiets evenemang.

Det menar vänsterpartisten Robert Armblad (bilden), lokalpolitiker i Småland och medlem av partistyrelsen mellan 2022 och 2024. Han har lämnat in en motion inför vårens kongress med rubriken ”Rädda interndemokratin – säg nej till lobbyisterna”.

Diskutera på forumet (0 svar)

Jacob Lundberg

Nyhetsredaktör på Flamman.

Det nya fetmaläkemedlet Wegovy är effektivt, relativt säkert och kan förebygga svår sjukdom. Ändå säger staten nej till att subventionera det. Skälet är inte medicinskt – utan ett vårdsystem där fusket blivit så utbrett att myndigheterna inte längre vågar lita på sina egna läkare.

I februari fattade Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) ett beslut som kommer att få stora konsekvenser för svensk folkhälsa. Frågan var om Wegovy, ett viktminskningsmedel med samma aktiva substans som Ozempic, ska ingå i läkemedelsförmånen. Och svaret blev nej.

Fetmamedicin, tänker du, är det inte bara för kändisar som vill vara smala på catwalken? Men faktum är att vikt har blivit en allt viktigare folkhälsofråga.

Vi har fortfarande, hel generation efter tvångsprivatiseringens början, inte till fullo förstått skadeverkningarna.

Avslaget beror inte på att läkemedlet inte skulle vara effektivt, för det är det. Inte på biverkningarna, som är häpnadsväckande få. Inte heller på att ansökan var bred och öppnade för okynnesbehandling, så kallad ”diagnosglidning”. Tvärtom ansökte läkemedelsbolaget om förmån endast för de allra fetaste, med ett BMI på minst 35 och minst tre viktrelaterade följdsjukdomar.

För denna grupp råder knappast någon tvekan om den samhällsekonomiska nyttan. Varje dialysbehandling och ballongsprängning som kan undvikas nedströms torde bespara sjukvården mer pengar än vad läkemedlet kostar.

Ändå nekade TLV med motiveringen: ”Kostnaden för behandling med Wegovy för vuxna patienter med obesitas riskerar att bli för hög eftersom vi i dag inte kan säkerställa att behandlingen enbart når de patienter som har störst behov”, enligt enhetschef Per-Henrik Zingmark. Ni hör väl vad han säger? I klartext menar TLV att det tyvärr inte går att lita på förskrivarkollektivet, alltså läkarna, för att styra så att subventionen endast når dem som behöver den mest. Risken är då i stället en kostnadschock.

Tacka fan för det.

Med det ormbo av småfuskande nätläkare, vårdcentraler med dollartecken i ögonen eller som rentav drivs av gängkriminella skulle det krävas en omnipotent AI-robocop till kontrollsystem för att förhindra att vissa förskrivare anger ett hittepå-BMI i journalen och subventionerar läkemedlet till varenda småtjockis som drömmer om en skarpare käklinje.

Det är snart 20 år sedan det första vårdvalet infördes. Kungarikets brackigaste region, Halland, var först ut att konkurrensutsätta sin primärvård år 2007. Tre år senare blev vårdvalssystemen tvingande i hela landet.

Sedan dess har mycket hänt. Vi har sett en imponerande variation av överutnyttjande, halv- och helfusk, en koncentration av primärvård i resursstarka områden och en motsvarande utglesning i resurssvaga. Vi har vant oss vid skandalrubriker och vid att lösningen alltid är densamma: att stärka dyra kontrollsystem för att ”stävja avarterna”.

Jag minns själv hur jag som AT-läkare på en underbemannad offentlig vårdcentral en morgon möts av nyheten att vi måste ta emot hundratals omlistade patienter från en privat vårdcentral i Angered som stängts med omedelbar verkan. Ägaren hade dragit till Dubai med sin ”vinst” på 28 miljoner – men håvades faktiskt senare in av Interpol och dömdes i både tingsrätt och hovrätt.

När patienterna började komma till oss förstod vi snabbt bakgrunden till den osannolika ekonomiska framgången. Vårdcentralen hade satt i system att boka korta läkarbesök för skitsaker och begära full ersättning från regionen.

Jag minns särskilt en man som blivit svag i benen. Han hade fått höra att det nog berodde på B12-brist och bokats till läkare för att få en spruta i gumpen en gång i veckan, helt utan förbättring eller ytterligare utredning, i flera års tid. Katjing!

Tyvärr hade han hunnit förlora sin gångförmåga när han kom till oss.

Vi har fortfarande, hel generation efter tvångsprivatiseringens början, inte till fullo förstått skadeverkningarna. De sprider sig som en gas, långsamt men genomgripande, långt nedströms från själva vårdvalssystemet.

Läs mer

En sköterska transporterar en patient från akutrummet på
Danderyds sjukhus. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Ledare • 01 augusti, 2025

Sjukvården har blivit mellanchefernas Eldorado

TLV:s beslut är ett sådant exempel. Avslaget bottnar ytterst i att tilliten till läkarkåren har brustit. Jag vågar påstå att TLV på rent medicinska grunder hade godkänt subventionen om situationen i vården fortfarande varit som före privatiseringarna.

Som läget är nu vågar de inte det. Jag förstår dem. Men konsekvensen är likväl denna: fattiga människor kommer att drabbas av hjärtinfarkter och strokes som hade kunnat undvikas – som en indirekt följd av ”valfrihetsrevolutionen”.

Diskutera på forumet (0 svar)

Cecilia Verdinelli

Specialistläkare och skribent.

Visst är det fint att högerprofiler som Niels Paarup-Petersen och Fredrik Kopsch försvarar utvisningshotade ungdomar. Men medmänskligheten klingar falskt när den kombineras med en nyliberal politik som gör samhället hårdare.

Det har gått några veckor sedan den socialdemokratiska partiledningens haveri kring tonårsutvisningarna, och det medföljande interna upproret. Inte minst efter att 21-åriga Afnan Agha, som knackade dörr för Socialdemokraterna, upplevde att partiet var tyst när hon hotades med utvisning. Till sist hamnade man lyckligtvis på rätt köl.

Men trots detta verkar S-konflikten i februari ha färgat av sig i opinionen, där rött skiftat till grönt. I den senaste opinionsmätningen hos SVT/Verian tappar Socialdemokraterna 1,9 procentenheter till sin lägsta nivå på tre år i deras mätningar. Centerpartiet däremot – som snabbt tog ställning mot tonårsutvisningarna – går fram 1,3 procentenheter.

Migrationsfrågan kan inte skiljas från den ekonomiska politiken.

Detta kan tolkas på många olika sätt. Jag ser det främst som att socialliberala väljare som lämnat Liberalerna för Socialdemokraterna nu hoppade vidare till Centerpartiet. Det scenariot förklarar nämligen hela opinionsläget de senaste åren. Socialdemokraternas uppgång under Tidö beror snarare på att man vunnit över missnöjda socialliberaler från L, än tidigare sossar som gått till SD.

I hela karusellen kring tonårsutvisningarna är det dock inte Socialdemokraternas opinionsläge som är det mest intressanta. Det är i stället hur nyliberala profiler från Centerpartiet och Timbro deklarerat sin solidaritet för de utvisningshotade tonåringarna. En av dessa är Malmöcenterns starke man Niels Paarup-Petersen som nyligen anklagade Socialdemokraterna för att vara ”dumma i huvudet”.

Frågan är om just han ska slänga sig med sådana ordval. Enligt valkompassen från 2022 tyckte han det var ett bra förslag att införa marknadshyror, att höginkomsttagare skulle betala mindre i skatt och att det ska bli lättare att säga upp anställda, samtidigt som han var emot att permanenta höjningen av taket i a-kassan och ta bort karensavdraget.

En annan är den svenska nyliberalismens andlige ledare, Timbros chefsekonom Fredrik Kopsch. Han har en så liberal invandringspolitik att han inte ens vill kalla sig höger längre. Då måste han väl vara vänster då eller? Inte riktigt. Ett axplock ur hans doktrin är den debattartikel han skrev för Expressen 2023. Där ansåg han att lösningen på bostadsbristen var en avreglering som skulle öppna för billiga bostäder med lågt i tak och utan fönster. Typ miljonprogrammet möter koncentrationsläger.

Jag misstror inte Paarup-Petersens eller Kopschs engagemang i migrationsfrågan. Att det bara skulle vara en humanistisk fasad som gömmer sig en sociopatisk konspirationsteori om att slå sönder välfärdsstaten genom att liberal invandringspolitik är för stark tobak.

Problemet med deras humanism är i stället att den klingar falskt när man väger in allt annat som de också företräder. De vill ha mer av privatiseringar och avregleringar i välfärden. De vill ha en ekonomisk politisk som prioriterar inflationsbekämpning framför sysselsättning. De vill ha mer av minskade anslag till civilsamhället och starkare bostadssegregation med marknadshyror. De vill ha mer av skattesänkningar för höginkomsttagare och minskade anslag till offentliga verksamhet.

Läs mer

Martin Uggla på Svenska Freds menar att Migrationsverket agerar ”väldigt bisarrt”. Foto: Liz Fällman.

Inrikes • 16 oktober, 2025

Han kan utvisas och tvingas kriga: ”Sverige hjälper Ryssland”

Det vill säga mer av all den politik som under de senaste 35 åren lett till det djupa utanförskap som växt fram i Sverige. Där mammor i orten fastnar i långtidsarbetslöshet. Vars barn talar dålig svenska när de börjar förskoleklass, och vars makar inte kan dra ut familjen bort ur den trånga lägenheten till ett eget radhus.

Migrationsfrågan kan inte skiljas från den ekonomiska politiken. Humanism som kombineras med marknadshyror, skattesänkningar och nedmonterad välfärd, är en humanism i ord – och ett hårt samhälle i praktiken.

Diskutera på forumet (0 svar)

Mike Enocksson

Statsvetare och författare.

Skräck och avsky i Caracas

Jonas Elvander

Politikerna om Teodorescu Måwe: ”Måste redovisa kontakterna”

Jacob Lundberg