Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv
Johan Svedjedal.
Wahlström & Wistrand.
Nattens regn och dagens möda
Elisabeth Hjort.
Norstedts.
Kortklippt mörk page och stora allvarliga ögon. Så har bilden av poeten Karin Boye traderats genom fotografier och porträtt, via statyn utanför Göteborgs stadsbibliotek, vidare i Hjalmar Gullbergs dikt ”Död amazon” och till litteraturvetenskapliga texter om hennes liv. Myten om den asketiska och högtidliga poeten har fascinerat många – och den har troligtvis också färgat läsningen av hennes litterära verk.
Under det senaste året har inte mindre än två utkomna böcker bidragit till att förändra denna bild av Karin Boye. Litteraturvetaren Johan Svedjedal har i sin biografi Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv omsorgsfullt vinnlagt sig om att introducera en levnadsglad poet som åkte skidor, spelade tennis och gick på nattklubb. I hans påkostade och omfattande bok talar de privata fotografierna ett ännu tydligare språk: Karin Boye rusig av frihet och skaparlust på en balkong i Berlin, strålande leende i en soffa med en uppslagen bok i knät och skrattande och utflyktsklädd på en filt med två väninnor. Likaså har författaren Elisabeth Hjorth i romanen Nattens regn och dagens möda framförallt gestaltat Boye som vän, älskande och aktivist.
Att skriva om någons liv är en omöjlig uppgift för den som vill försöka täcka alla de val, drifter och motivationer som tillsammans bildar en människas levnadsgång. Och de båda böckerna skiljer sig följaktligen åt i såväl anslag som syfte. Litteratursociologen Svedjedal som med van hand söker upp, analyserar och tolkar befintliga källor av olika slag väljer att inte göra anspråk på den tystnad som uppstår i mellanrummen. Genom hela boken undviker han konsekvent att låsa fast Boye i förenklade förklaringar. Han framhåller hur hennes sexualitet ibland var problematisk i relation till samtidens normer, men inte alltid. Framförallt avstår Svedjedal från att behandla Boyes sexualitet som konstituerande för hennes självbild och lyfter fram hennes vilja att framförallt vara människa och författare i sin egen rätt. På samma vis undviker Svedjedal att låta självmordet definiera levnadsteckningen. Han betonar livskraften genom att framhäva trädet och växandet som viktiga symboliska nycklar för förståelsen av Boyes liv och författarskap. På så vis monteras den självbehärskade, asketiska och allvarliga bilen av Boye effektivt ned, sida för sida.
Fram träder en plikttrogen föreningsmänniska med feministisk övertygelse och religiösa tvivel
Fram träder en plikttrogen föreningsmänniska med feministisk övertygelse och religiösa tvivel. En liten flicka med läshuvud, en ung student i ett mansdominerat Uppsala, och en författare i en intellektuell miljö som kämpar mot en så dålig ekonomi att det påverkar både hälsa och författarskap. En kvinna med begär och drifter som riktas såväl mot kampen för politisk förändring som mot skrivandet och kärleksobjekt. Svedjedal ger de materiella, sociala och ekonomiska förutsättningarna för Boyes liv, i all sin krasshet.
Författaren Hjorth väljer å andra sidan just tystnaden som utgångspunkt. Romanen bygger inte på faktauppgifter utan utnyttjar genrens möjlighet att gestalta Boyes minnen av vistelsen i Berlin, det politiska engagemanget och kärleksrelationerna. Personer och platser är delvis fiktiva, här är det i första hand författandet, politiken och känslorna som står i centrum.
Men den stora skillnaden ligger i att romanen låter porträttet av Boye samspela med och brytas mot prästfrun Ruth Kjellén-Björkquist. Ruths liv präglas av en kristen borgerlig hemmamiljö. Hon längtar efter att skriva, men kommer aldrig längre än till den lilla bok som hon kallar för ”Dagens möda”, en att-göra-lista över inköp och åtaganden. De två kvinnorna träffas under ett författarmöte på Sigtunastiftelsen och påbörjar därefter en brevväxling. Breven slår en bro över avståndet mellan två olika kvinnliga erfarenenheter med effekten att det finns en del av Ruth i Karin och en del av Karin i Ruth.
Hjorts roman belyser därför inte enbart poeten Boye utan även svårigheten i att hantera en människas olika sidor. Boye och Ruth kämpar för att vara sanna och ärliga mot sig själva och sina respektive situationer. De befinner sig båda mycket nära förtvivlans gräns, men övermannas också av glädje. Som när Boye får en uppenbarelse under en feberinfluensa och lyriskt skisserar fram poetens dekonstruerande uppdrag: ”Vi två, Anita. Alla genier i klänning. Vi tar dem medan de sover, vet du. Iwans grejor, och Freuds, vi plockar bort och sätter dit tills vi känner igen oss själva. Sedan fortsätter vi och gör likadant med professorerna och doktorerna, skalderna och målarna ända till Gud Fader själv.”
Svedjedal låter arkiven och dokumenten tala och gör inga våghalsiga tolkningar. Hjorths roman lyfter snarare fram en annan typ av sanning i linje med Boyes egna etik. Och här sammanfaller de båda porträtten av Boye i ett aktuellt behov av kunskap och ansvar. Som Boye själv uttrycker det i en replik under ett diktarmöte på Sigtuna 1939:
”Om man överhuvudtaget tror att ens författarskap har någon uppgift, så har den en än större uppgift nu. Det gäller att pressa fram så mycket ande man orkar innan den stora förödelsen kanske kommer. Jag menar inte att man betyder mycket. Men det man betyder, det betyder man mer nu än någonsin. Och detta gäller inte bara författare, det gäller alla människor.”