Vad är det egentligen som skett i spelet kring las?
Först sjösattes las-utredningen i och med januariavtalet. Den var ett rent utpressningshot riktat mot de pågående förhandlingarna om las mellan arbetsmarknadens parter. Ett sådant lagstiftningshot hade Svenskt Näringsliv efterfrågat 2018. Nu fick de det.
Förhandlingarna utmynnade i ett förslag som i flera delar till och med var sämre än utredningsförslaget.
För att pressa de fackliga organisationerna att acceptera kraftiga försämringar av anställningsskyddet, kraftiga försämringar av sina egna förhandlingspositioner, och kraftiga försämringar i möjligheterna att bedriva effektivt fackligt grundarbete ute på arbetsplatserna, så lade regeringen in en gigantisk muta i förslaget, i form av miljarder till kompetensutveckling.
De fackliga centralorganisationerna skulle alltså skriva på för att frivilligt ge upp sina medlemmars anställningsskydd. Och staten skulle i utbyte betala för kompetensutveckling – som gynnar både anställda och arbetsgivare.
Vad var det då Svenskt Näringsliv gick med på att kompromissa om, för att få alla dessa försämringar av anställningsskyddet som man hade önskat, samt kompetensutveckling av arbetskraften? Det är själva poängen: absolut ingenting!
Svenskt Näringsliv fick allt de ville ha, men gick själva inte ens med på de måttliga förbättringar för de svagaste på arbetsmarknaden som LO begärt.
Stefan Löfven gick till val 2018 med det uttalade målet att splittra Alliansen, trots att Alliansen redan var på god väg att splittra sig själv över invandringsfrågan. I stället gjorde regeringens beredvillighet att med piska (lagstiftningshot) och morot (miljarder till kompetensutveckling) tvinga igenom enorma försämringar för Sveriges arbetare att man splittrade den svenska fackföreningsrörelsen. Ledningarna för tjänstemannafacken (med några undantag) och IF Metall visade en gång för alla att de lämnat idén om facklig solidaritet bakom sig.
Denna splittring, inte Alliansens, kommer att vara Stefan Löfvens tunga politiska arv.
