I skuggan av betydligt hetare debatter, som den om den nya kulturministerns frisyr och hobbies, bjöd förra veckan på ett intressant meningsutbyte mellan svenska fackförbund, arbetsgivarorganisationer och en frispråkig riksbankschef.
Det började med att vice riksbankschefen Per Jansson i en intervju i SvD (20/1, 2019) efterlyste större löneökningar i den avtalsrörelse som drar igång nästa år, när det treåriga avtal för industrin som slöts 2017 löper ut. Låga löneökningar i den svenska ekonomin har nämligen blivit ett stort hinder för Riksbanken att nå sitt inflationsmål om två procent, trots flera år av expansiv penningpolitik och till och med minusränta som eldat på bostadspriser och hushållens skulder.
Kommentaren väckte uppmärksamhet i affärspressen men föll inte i god jord vare sig hos arbetsgivare eller fackförbund. ”Anmärkningsvärt och uppseendeväckande”, dundrade Svenskt Näringslivs vd Peter Jeppsson, medan Teknikföretagen anklagade Jansson för att vilja ha en ”grekisk regim” med ohållbara löneökningar. Men även IF Metalls ordförande Marie Nilsson instämde i kören. Riksbanken ska sköta sitt och ”lämna över det här med lönebildning till oss”, menade hon.
Att ett fackförbund motsätter sig högre löneökningar är inte så konstigt som det kan låta. IF Metall sätter helt enkelt de svenska exportföretagens internationella konkurenskraft och sysselsättningen för sina egna medlemmar före större löneökningar. Huruvida det är rätt eller inte är i slutändan upp till Metalls egna medlemmar att avgöra. Problemet är den vanliga attityden att utomstående inte ska lägga sig i – samtidigt som industrins lönebildning sedan slutet av 90-talet är normerande för andra sektorer och har betydelse för hela ekonomin.
Enligt en serie rapporter från fackförbunden inom 6F har industrins normerande roll i lönebildningen skapat en rad problem
På senare år har kritiken mot den här modellen tilltagit, inte minst från andra fackförbund. Enligt en serie rapporter från fackförbunden inom 6F har industrins normerande roll skapat en rad problem. Inte minst är det svårt att komma till rätta med löneskillnader mellan yrken och mellan män och kvinnor. Dessutom har ett ofta lågt satt märke – den löneökning som industrifacken förhandlat fram – gynnat högavlönade tjänstemän då de fått ut en större andel av de totala löneökningarna i lokala lönebildningar. Det har bidragit till den växande klyftan mellan arbetare och tjänstemän de senaste 20 åren.
Nationalekonomen Lars Calmfors, som skrivit en av rapporterna, menar också att märket kan skapa obalanser genom att inte tillåta större löneökningar i andra sektorer med brist på arbetskraft. Det gäller både delar näringslivet som riktar sig mot hemmamarknaden och kvinnodominerade yrken i den offentliga sektorn. Minskad sysselsättning i exportindustrin på grund av högre löneökningar som ger försvagad konkurrenskraft kan rentav vara önskvärt ur ett samhällsperspektiv – om det frigör arbetskraft som gör större nytta på annat håll, till exempel i den offentliga sektorn.
Det är i slutändan de fackliga organisationerna som avgör hur de bäst försvarar sina medlemmars intressen. Men idén att lågavlönade grupper ständigt ska stå tillbaka och löneökningarna alltid måste hållas till ett minimum för att skydda exportindustrins konkurrenskraft och vinster bör ifrågasättas. Det är hög tid att släppa debatten om lönerna fri.
_____________________________________
Prova Flamman!
Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.
