En av mina barns kompisar talade om att hen kände sig oönskad i det egna hemmet. Oälskad. Efter att ha lyssnat på det bedrövade barnet funderade jag på att tala med föräldrarna. Det gjorde jag inte. Hade samtalet utspelat sig några månader tidigare hade jag förmodligen gjort det.
Skillnaden mot tidigare var att jag hade inlett ett samarbete med incestoffret och författaren Agnes Vittstrand. Det har i grunden förändrat min syn på barn och föräldrar. Nu ansåg jag inte att det viktigaste var att föräldrarna fick veta. Det viktigaste var istället att barnet hade en vuxen utanför hemmet att anförtro sig åt. Jag begick föräldraförräderi. Barnens intresse måste gå i första hand. Jag förväntas säga: ”Jo, men det är klart dina föräldrar älskar dig”. Det finns nämligen ett antagande om att så är fallet. Alla föräldrar älskar sina barn. Hemmet och familjen är en trygg plats. Tyvärr vet vi att det inte stämmer. Ungefär 20 procent av alla barn utsätts någon gång för sexuella övergrepp och den vanligaste förövaren är någon i barnets närhet.
Att med den kunskapen förutsätta kärlek och trygghet gör de utsatta barnen än mer ensamma med sin utsatthet. De hamnar i en situation där deras verklighet blir skrämmande för vuxna. Omvärldens förnekelse och vägran att se gör det omöjligt för barnet att tolka sin verklighet.
Barn och unga testar vuxna i sin omgivning. Letar efter var, om någonstans, det finns möjlighet att bli hörd. Vuxna måste ta det ansvaret, vara beredda att vara de öronen, de ögonen. Som vuxna måste vi vara beredda att lyssna, men det betyder inte att vi kan kräva tillit. Svek sätter spår.
En av anledningarna till att jag agerade annorlunda var Agnes berättelse. Inte så mycket om våldtäkterna utan om omgivningens tystnad. Hur hon berättat för en fritidsledare om att pappan låst upp badrumsdörren och gått in och tittat på henne när hon badade vid femton års ålder. Fritidsledaren förklarade det med att pappan, som våldtagit henne i åratal, fortfarande såg henne som sin bebis. Om inte det övergreppet går att berätta om utan att den som hör kommer med bortförklaringar, hur svårt är det då inte att berätta om våldtäkterna?
Men var ska man börja? Kanske med att vi vuxna raserar vår övertro på föräldrars godhet, vår fantasi om barndomen som en idyllisk plats med kärlek och trygghet för alla. Det sker övergrepp i vår närhet, det duger inte att spela dum. Vi måste öva oss i att ta barn på allvar, att inte alltid förutsätta att det är missförstånd. Barns säkerhet måste gå före vuxnas behov av skygglappar.