De allra flesta människor förknippar ordet mångfald med något positivt. I dag kämpar organisationer, företag och hela kulturvärden med att upprätthålla en fasad som ger intrycket av att alla får vara med. Ett vanligt sätt att bygga vidare på fasaden är att räkna huvuden, hamna rätt i representationen.
Den antirasistiska forskaren Sara Ahmed skriver om hur vi som är icke-vita jämt förväntas gå in och representera mångfalden. Den förväntning som läggs på oss i olika (vita) sammanhang är att vi ska alltid vara den glada, anpassningsbara, och goda.
Samtidigt har vi i egenskap av representanter för mångfald knappast möjlighet att på allvar hota maktordningen.Tvärtom, menar Ahmed, kan ’mångfald’ bli en distraktion som leder bort från verklig progressiv förändring. Representation är mycket lättare att åstadkomma än en verklig omfördelning av makt – dessutom är den hippare än någonsin. ’Mångfald’ kan alltså bli en skenbild och bromskloss som hindrar oss från att röra oss mot något bättre.
Titta hur det ser ut på kulturredaktioner, vilka som recenserar och skriver om vad; det kallas för mångfald. Det uppstår en särskild komplikation när vi släpps in i de sammanhang som bygger på språk, där det är centralt att rummets maktbalans inte rubbas. Vi får vara med, vi får skriva, vittna, tala, använda språket vi tillskansat oss med stor möda, för att berätta om vår förmodade identitet. Konsten, litteraturen och kulturen ska bli spegelbilder av oss själva, av vad vi förmodas vara. Kritiker som är icke-vita skriver om kultur som skapats av icke-vita, kultur skapad av icke-vita får på samma sätt endast kritik av icke-vita.
Det här är en sorts kontroll. Över språket och över våra kroppar. Vi hålls tillbaka till att vara bara en sak, och på så sätt lever bilden av ”den andre” vidare.
Förr när jag fick förfrågningar om att skriva eller delta i olika offentliga samtal var det ofta med utgångspunkt i en tanke om mångfald. Jag skulle visas upp som exempel: ”Titta hur bra det går med mångfalden”. Och en mångfaldsballong eller mångfaldsmacka delades ut som symbol för hur öppen och modern organisationen var. Men en dag bestämde jag mig, jag tackade nej till alla förfrågningar som andades av mångfaldhetsperspektiv: ”Vill ni ha mig ska det för min kunskap om litteratur eller möjligen för mitt klassperspektiv”.
Uppenbarligen behöver fler personer med inflytande agera på det sättet. För vi som gynnas minst av att mångfald prioriteras framför en antirasism som vill förändra på djupet, kan inte acceptera antirasism som något som går att kapitalisera på. Vi behöver färre mångfaldsentreprenörer som bjuder på mångfaldsmackor och fler glädjedödare.