En gång skulle jag köpa knäckebröd men fick gå hem tomhänt. Kassören kunde nämligen inte hämta det åt mig, eftersom han inte visste vad knäckebröd var för något. En annan gång kom jag för sent till en vigsel eftersom färdtjänstchauffören inte förstod ordet kyrka.

Ni utan funktionsnedsättning kan ha svårt att förstå hur det är för oss med funktionsnedsättning. Men det får inte leda till att ni förminskar problemet med språkförbistringen. I de beroendesituationer som uppstår är det verbala språket kanske det enda sättet vi kan kommunicera på. Det hela kompliceras också av att det ofta är marginaliserade grupper som pressas mot varandra, medan ni i den välmående majoriteten inte behöver bry er. De som vi med funktionsnedsättning är beroende av jobbar ofta i låglöneyrken med hög personalomsättning. Här läggs inte tid och pengar på fortbildning och det drabbar alla oss som inte passar in i normen. De slimmade systemen designas med utgångspunkten att alla kunder själva kan lägga varor i sin korg och om taxiförarens GPS inte räcker till är det bara för passageraren att peka.

Att vara beroende och marginaliserad är en god grogrund för att sparka nedåt eller åt sidan. Jag är därför orolig att en del personer med funktionsnedsättning kommer att bli rasister. Botemedlet är att belysa vad det kapitalistiska systemet gör i sin strävan mot vinstmaximering. Vi med funktionsnedsättning borde ställa större krav på att samhället ska vara tillgängligt för oss. Vi borde alliera oss med människor i de låglöneyrken som vi är beroende av och kräva att de får den lön och utbildning som behövs. Men ni utan funktionsnedsättning måste sluta att förminska problemet med språkförbistring. Arbeta i stället för att samhället eller arbetsköparen utbildar hemtjänstpersonal, färdtjänstchaufförer och så vidare, så att de kan tala den svenska som behövs för att göra ett bra jobb.