Det har nu gått några dygn sedan ett av Vänsterpartiets toppnamn och ansikten utåt, riksdagsledamoten Rossana Dinamarca, meddelade att hon lämnar politiken. Rent praktiskt innebär det att hon sitter kvar i partistyrelsen till kongressen och i riksdagen fram till valet för att sedan lämna över platsen till en ny riksdagsledamot. Spekulationerna har haglat tätt sedan dess: Är partiet toppstyrt? Är Jonas Sjöstedt verkligen den mysgubbe han utger sig för att vara eller döljer sig en tyrann bakom den lugna och mjuka rösten? Och framförallt: vad säger det om vänstern med stort V om dess företrädare avgår? Jag vill hävda att Dinamarcas beslut är både anvarsfullt och moget. Känner man att det är dags att gå vidare är det antagligen så det ligger till.
Många tolkar Dinamarcas beslut som ett tecken på att partiet är konfliktfyllt och har stora interna problem. Några få debattörer har slagit in på samma linje som jag själv: Internationalens Arash Gelichkan skriver till exempel på Facebook att det inte borde ses som alltför underligt att en person väljer att göra annat efter att ha suttit i riksdagen i 15 år. Om något är det väl tecken på en sund partikultur? Det är inte meningen att vi ska bränna ut våra bästa och framförallt inte kvinnorna, några som även Vänsterpartiet behöver bli bättre på att värna om.
Om vi inte läser Dinamarcas ord genom det borgerliga filtret är hennes avgång en mycket mindre konflikt än vad man vid första anblick kan tro.
Det som är intressant i debatten sedan Dinamarcas avgång är skillnaden kring hur helt naturliga politiska processer behandlas olika beroende på om det är en vänster- eller högerpolitiker som avsäger sig sitt uppdrag eller går ur ett parti. För borgerlig media är det förstås helt väntat. Men från de egna leden? Det krävs tydligen så otroligt lite för att vi ska börja slå på stora trumman och ropa om att ”nu faller Vänsterpartiet och socialismen ihop”. Det är tydligt att Dinamarcas högst personliga beslut skildras som en återspegling av den oordning som råder inom vänstern, medan turbulensen kring Liberalernas Jan Björklund och hans numera besegrade utmanare Birgitta Olsson inte på samma sätt framställs som en konsekvens av Alliansens skakiga tillstånd. Skandalen kring den nu petade näringslivstoppen Leif ”Vad fan får jag?” Östberg speglade inte heller det borgerliga förfallet. Att Moderaterna i princip offentligt sparkade sin tidigare ordförande Anna Kinberg Batra fick oss inte att dra efter andan och börja prata om att högern riskerar att utraderas av inre stridigheter.
Vänsterprofilers karriärbyten ses som tecken på sönderfall medan högerns analyseras i termer av utveckling och nysatsningar. Det visar tydligt på vilka som får sätta agendan för hur vi ser på oss själva och vad vi som rörelse gör oss skyldiga till genom att spegla högerns negativa blick på oss själva utåt. Om vi inte läser Dinamarcas ord genom det borgerliga filtret är hennes avgång en mycket mindre konflikt än vad man vid första anblick kan tro. Att hon rakt och ärligt diskuterar och pekar ut brister i partiet visar på en fungerande interndemokrati. Borgerlig press vill självklart se en socialistisk rörelse i sönderfall. Men låt oss istället se hennes kritik som råd från en mångårig veteran inom partiet; som kloka ord från en modig antirasist och en feministisk förebild.
Vänstern måste ha lite is i magen och rikta elden utåt, mot de verkliga motståndarna.
