Av de olika vänsterprojekt som dykt upp det senaste årtiondet har det som kallas för ”accelerationism” gett upphov till särskilt hätsk debatt. Först användes begreppet entusiastiskt av olika grupper som fyllde det med olika innebörd, bara några år senare vill knappt någon förknippas med ordet. Kvar finns en samling mer eller mindre abstrakta manifest och en lika livlig som infekterad debatt.
När begreppet accelerationism myntades av den engelske teoretikern Benjamin Noys 2010 var det för att beskriva en position inom vänstern och som han tog avstånd ifrån, nämligen tanken att för att det ska kunna bli bättre måste det först bli sämre. Denna tanke bygger på Marx syn på kapitalismens inneboende dynamik som han hävdade, i sitt ständiga revolutionerande av sig själv, till slut skulle upphäva sig själv. I korthet söker accelerationismen, i stället för att kritisera kapitalismens excesser, snabba på den kapitalistiska logiken och driva den till sin spets så att den slår över i något annat. Att ”lägga i överväxeln” som en författare uttryckt det. Problemet med dessa teorier är enligt Noys att de inte förmår presentera någon egentlig vision bortom kapitalismen utan bara fokuserar på enskilda brott med den rådande ordningen.
På ett mer konkret plan vill de se full automatisering, reducering av arbetsveckan och införandet av basinkomst
Accelerationistisk teori finns i både höger- och vänsterversioner. Gemensamt för dem alla är att fokus ligger på kapitalismens teknologiska framsteg. Den brittiske akademikern Nick Land brukar beskrivas som en höger-accelerationist. Hans projekt som går ut på att mänskligheten ska upplösas i en framtida cyber-version av finanskapitalism tycks dock ha mer gemensamt med science fiction än politik.
Inom vänster-accelerationismen finns även en feministisk skola. Förra året lanserade Laboria Cuboniks-kollektivet sitt manifest Xenofeminism: A Politics for Alienation. Det är en radikalfeministisk teori som med hjälp av teknologi såsom digitala plattformar, 3D-skrivare och fri tillgång till hormoner vill frigöra människan från essentialistiska genusföreställningar och släppa lös ett oändligt antal möjliga identiteter. Som så många manifest är dock Xenofeministernas mer fokuserat på retorik än innehåll – hur frigörandet faktiskt ska gå till är i stort sett höljt i dunkel.
Begreppet accelerationism
myntades av den engelske
teoretikern Benjamin Noys.
Den mest jordnära och uppmärksammade varianten av accelerationism står Alex Williams och Nick Srnicek för. 2013 publicerade de två unga akademikerna sitt #Accelerate: manifesto på internet vilket snabbt fick stor spridning och så småningom gavs ut i bokform. Manifestet är skrivet i skarp polemik med många av dagens vänsterrörelser. Författarna vänder sig mot den samtida vänsterns ”neo-primitivism”, det vill säga den strävan att återvända till en ursprunglig, lokal, horisontell, direkt-demokratisk och autentisk samhällsordning som präglar flera av dagens vänsterprojekt. Denna tendens kallar de nedlåtande ”folk politics”. I stället för en defensiv och nostalgisk bakåtsträvan, vare sig det handlar om något mytiskt urtillstånd eller 1900-talets socialdemokrati, hävdar de att den globala vänstern bör bejaka senkapitalismens teknologiska landvinningar och använda dem för sina egna ändamål. Centralt här är automatiseringen. I stället för att frigöra människor från arbete leder den i dag till ökad prekaritet och arbetslöshet, vilket gör att vänstern i regel är fientligt inställd till den. Enligt Williams och Srnicek bör vänstern i stället omfamna automatiseringen som ett verktyg som till slut kan göra lönarbetet överflödigt.
Hur ska då detta gå till?
Nyligen hölls en konferens i Bryssel om accelerationism. På plats fanns såväl manifestförfattarna som skeptikern Noys. Under diskussionerna åskådliggjordes bristerna i Srniceks och Williams projekt. Problemet är att deras manifest inte ens i sin mest konkreta form säger mycket som är nytt. De efterlyser bland annat en teknologiskt litterat vänster, en medial infrastruktur som kan utmana den hegemoniska nyliberala, samt att vänstern överger idén om ett globalt proletariat och i stället söker knyta samman olika identiteter i en ny gemensam klassidentitet. På ett mer konkret plan vill de se full automatisering, reducering av arbetsveckan och införandet av basinkomst. Samtidigt lämnas den grundläggande frågan om hur denna postkapitalistiska framtid ska gestaltas obesvarad, precis som Noys hävdade från början.
Under en oväntat dramatisk upplösning uppenbarades på konferensen också spänningarna inom det lilla läger som sysslar med accelerationism. Srnicek anklagade Noys för att inte stödja manifestförfattarna och därmed underminera såväl vänstern som författarnas egna karriärutsikter. Noys tappade fattningen och kunde inte tala på flera minuter. När han till slut återfick talförmågan framhöll han det absurda i att han som fast anställd professor inte kan kritisera yngre kollegors initiativ eftersom han riskerar att förstöra deras karriärer, vilket han menade är en konsekvens av den nyliberala prekariteten: ”Vi lever i ett tillstånd av allmängjord fientlighet. Vi kan inte lita på varandra längre.”
Plötsligt uppenbarades hur djupt behovet av en ny samhällsordning är även på ett personligt plan hos författarna själva. Hur bristfälligt Srniceks och Williams eget projekt än må vara är det därför välkommet eftersom alla försök att lämna det rådande tillståndet måste uppmuntras.
