Det märks att Socialdemokraterna för en gångs skull är segervissa. På presskonferensen där Ordning och reda i välfärden, som utredningen om vinsterna i välfärden heter, presenterades, skickade de fram utredaren Ilmar Reepalu i sin allra bästa form. Inget velande, inget bevara valfriheten-tjat, inga försök till att få välfärdsutredningen att framstå som något den inte är.
Utredningen har kommit fram till att staten borde begränsa möjligheten att ta ut skattepengar från välfärden i vinst till riskkapitalbolag, den avfärdar idén om att välfärden är vilken marknad som helst, och poängterar att den därför inte heller ska behandlas som vilken marknad som helst. Glädjande nog avfärdar utredningen också de socialdemokratiska förslagen om ”kvalitetsmått” i välfärden. Mer av New Public Management-metoder är inte rätt väg att gå. Allt detta sammantaget är mycket bra.
Den stora diskussionen, som även Alliansen (DN Debatt, 8/11, 2016) har gjort till sin stridsfråga, är den om vinsttaket. Utredningen har kommit fram till att man i välfärdsföretagen kommer kunna göra sju procent i vinst, plus att man får ta ut summan som motsvarar statslåneräntan (idag är den på 0 procent). Men, och det är ett ganska betydande men, det som vinsten ska beräknas på och relateras till är det så kallade ”operativa kapitalet”. Det vill säga, bara på det kapital som faktiskt ”arbetar” eller ”finns” i företagets verksamhet. Detta kommer att förhindra att riskkapitalbolag (vars intresse är vinsten) investerar stora pengar som de sen tar ut en vinst på.
Utredningen hade kunnat gå mycket längre. Att ens ha aktiebolag som förvaltar och använder skattepengar, hör inte hemma i en demokrati. Där bör det som är det gemensamma också styras demokratiskt. Dessvärre löser heller inte Reeplus vinsttak hela den problematik med segregation och ökade klassklyftor som avregleringen av välfärden har medfört. Men för att vara socialdemokratin år 2016, och för att vara i en samtid där marknaden äter sig in i allt större delar av våra liv, så är utredningen helt klart ett kvalitativt steg framåt.
Hoppfullt är att Socialdemokraterna och regeringen nu blir tvungna att lägga ett förslag som *reglerar* en marknad i stället för att avreglera den. Något som inte har hänt i svensk politik på år och dar. Och när det väl finns ett regelverk på plats, så går det också att dra åt skruvarna om dessa företag än hårdare och täppa till de eventuella hål som det går att stoppa undan pengar i.
För nej, välfärdsutredningen är inte vägen till socialism som borgerligheten och deras kampanjorganisationer har fått det att låta som. Men det är precis det som de med hjälp av sina pengar och makt kommer försöka påverka opinionen att tro. Vänsterns svar mot denna kampanj måste vara ideologiskt och bära på ett lugn. Idén om att valfriheten ska gå före allt annat är problemet. Välfärden är inte vilken vara som helst och när valfriheten är det som ska vara ledande så blir kvalitén lidande. Pengarna ska gå till skolan och omsorgen, inte stoppas i fickorna på redan rika kapitalägare. Marknaden hör inte hemma i välfärden, där är det behoven som ska få styra.
Just nu sköter Vänsterpartiet den här debatten väldigt bra. Man är hård i argumentationen och menar att om regeringen inte fullföljer sin överenskommelse så bryter V samarbetet. Det har länge varit *den enda* fråga som partiet har velat bryta på. Nu är det upp till bevis.
