Sociala mediernas svar på kokain

Kultur

Med nyligen utkomna Tyckonom har författaren och podcast-profilen Johannes Nilsson tagit på sig att skriva en personligt färgad nutidshistoria över kultur- och medieklimatet i Sverige. Rappt avhandlas bland annat psykologin hos Flashbacks konspirationsteoretiker, den prekära tillvaron som frilansare och historien om den ökända Facebook-gruppen ”Hatklubben”. Men det är i beskrivningen av ”klickonomin”, den nya medielogiken där ”skriv om det som folk vill läsa” har ersatts av ”skriv om det som folk vill diskutera”, som boken bränner till. I vår nya tid har mediehusen nämligen kunnat slå mynt av ett nytt fenomen – hatdelandet på sociala medier – vilket lett till en fördumning av åsiktsjournalistiken. De artiklar som irriterar mest är de som får flest klick.

Uppsvinget för vad författaren kallar ”den intersektionella vänstern” är, menar han, helt och hållet en effekt av klickonomin. Få är egentligen intresserade av pronomen eller hudfärgade plåster, men det är lätt att ha en åsikt om dem, och därmed är det ämnen som leder till delningar och diskussioner på sociala medier. Först uppmuntran på Twitter, därefter hat på Flashback, vilket i sin tur leder till mer uppmuntran för de som utsatts för hatet, och därefter metadebatter om tonlägen. Enligt detta schema återupprepades under några år cirkusen gång på gång.
Samtidigt tog den radikala högern över frågor som tidigare förknippats med vänstern, som EU-motståndet, globaliseringen och inte minst mediekritiken. I marginalerna växte nämligen det som antingen kallas ”alternativmedier” eller ”hatsajter”, vilka ständigt sökte folklig legitimitet genom att spela på sin underdogposition. Även kontroverserna kring konstnären Dan Park, dömd för hets mot folkgrupp, illustrerar denna tendens. Genom att ta över en av vänsterns självbilder, den provocerande konstnären som utmanar samhällets normer, ställer Park allt på ända och lyckas med hjälp av sina belackare än mer etablera bilden av ”vänstern” som ett elitfenomen.

Många är nog fortfarande mentalt kvar i föreställningen om ”pk-media” och ”hatsajter”, men Nilsson menar att den tiden redan är förbi. Sedan 2015 stormar högern fram på alla fronter, Hanif Bali och Ivar Arpi dominerar Twitter och Facebook med sitt raljerande och Sverigedemokraterna har blivit de politiskt korrekta.

Här finns inget konservativt gnäll eller något tröttsamt branschperspektiv där en etablissemangsfigur förkunnar massmediernas viktiga samhällsfunktion

Tyckonom är underhållande skriven och – som alltid när det gäller Johannes Nilsson – författad med en punkig fuck-off attityd, ständigt balanserande på gränsen till det anständiga. Beskrivningen av hans första intryck av Twitter som ”de sociala mediernas svar på kokain, där en ändlös radda självupptagna rövhål talade ut i tomma luften”, är bara en av många träffsäkra formuleringar. Det är just författarens outsider-position som ger boken ett välbehövligt perspektiv. Här finns inget konservativt gnäll eller något tröttsamt branschperspektiv där en etablissemangsfigur förkunnar massmediernas viktiga samhällsfunktion.

Den snabba genomgången – boken är drygt 100 sidor – ger känslan av att det finns många trådar att spinna vidare på, men också att det kan saknas något i analysen, som i de svepande jämförelserna mellan F! och SD. Men som en personlig betraktelse över tidsandan är det en både tänkvärd och rolig läsupplevelse.