Socialdemokraterna trampade i sin egen råttfälla

Ledare

När Rebecka Fallenkvist, profil i SD:s propagandakanal Riks, intervjuades under valvakan sträckte hon ut armen i vädret och utropade ”Helg seger!” Från att ha varit världens främsta välfärdsland firar nu högerstyret med fascistiska stridsrop.

Hur hamnade vi här?

En viktig förklaring ligger i Socialdemokraternas valstrategi, som verkar som hämtad från Hillary Clintons upplägg mot Donald Trump. Under högerns primärval valde hennes kampanjlag ut en samling ”råttfångare”, extrema kandidater som skulle lyftas fram genom kritik och därigenom tvinga pressen att ta dem på allvar. Detta för att skrämma väljarna och framställa henne som det tryggare alternativet.

Vi vet alla vad som hände sedan. Demokraterna hjälpte fram en högerextremist till presidentposten, från vilken han kunde inspirera liknande rörelser i hela världen. Man hoppades att vänstersidan då hade lärt sig en läxa.

Tyvärr inte. I stället har Socialdemokraterna importerat den katastrofala metoden. Ständigt skrämdes de med att en röst på övriga högerpartier är en röst på SD, Peter Hultqvist pekade ut partiet som ett säkerhetshot och man vädjade till SVT att låta Jimmie Åkesson ersätta Ulf Kristersson i slutdebatterna. Budskapet var att den som egentligen styr i högern är Jimmie Åkesson och till slut fick de som de ville. Nu står vi här med världens mest framgångsrika parti med rötter i nynazismen. Precis som i sagan slutade det med att råttfångaren lurade bort stadens barn.

Visst behöver farorna med SD påpekas, men det ersätter inte egen sakpolitik. Men Socialdemokraterna fokuserade på kompetensen hos Magdalena Andersson, som kallade vallöften för ”omoderna” då man ändå måste köpslå om politiken efter valet. I stället för att mobilisera folkrörelserna kring ett manifest som fångar upp ilskan kring ojämlikheten och bristerna i välfärden, har man stämt in i högerns tjat om gängbrottsligheten.

Detta har också försvårat för mindre partier som Vänsterpartiet och Miljöpartiet, som är för små för att bryta igenom med sina profilfrågor. Om välfärden och klimatet hade diskuterats mer så hade de kunnat bidra till valdebatter. Men S ville hellre samarbeta högerut – vilket gör att man undrar hur allvarliga de är med att ”ta tillbaka kontrollen” över välfärden igen.

För V är besvikelsen förstås stor. För ett år sedan seglade de upp till 11 procent i opinionsundersökningar genom att avsätta Stefan Löfven och ta strid om marknadshyror, las och pensionerna. Nu verkar de landa runt 6,5, en klar försämring sedan förra valets 8.

Visst beror mycket på omständigheter. Det är svårt att sticka ut på ett bra sätt när en autokrat invaderar ett demokratiskt grannland, och varken gängen eller inflationen är några gynnsamma vänsterfrågor. Men man måste ändå konstatera att strategin att nå glesbygdsväljare i arbetarklassen ännu inte har burit frukt. Siffrorna kan skifta, men enligt SVT:s vallokalundersökning minskar V med två procentenheter bland tjänstemän, en bland unga, och står still bland arbetare. Man verkar alltså ha tappat tidigare väljare utan att nå några nya.

I vissa fall har man försökt förena ståndpunkter som är omaka. Samtidigt som man vill vara det mest ambitiösa klimatpartiet så subventionerar man bensinen tillsammans med högern för att hjälpa hushåll med skenande utgifter. Men då reformen inte var klassdifferentierad tillföll den till stor del pendlare i storstäderna. Då finns det andra sätt att stödja människor i glesbygden – som inte aktivt håller uppe konsumtionen av fossila bränslen i ett läge där både klimatkrisen och kriget kräver sänkningar.

Även i narkotikafrågan har man hamnat vilse. När frågan om gängkriminalitet kommer upp inleder ofta Nooshi Dadgostar med att efterfråga repressiva åtgärder mot ”partyknarkare” som bidrar med intäkter till gängen. Men den drog som säljer bäst är cannabis och det är knappast någon partydrog. Enligt en rapport från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning brukar den fattigaste femtedelen dessutom mer än genomsnittet. Att trappa upp den statliga repressionen mot samhällets fattigaste är knappast värdigt ett socialistiskt parti.

I båda fallen har man kört över kunniga talespersoner – Jens Holm och Karin Rågsjö – som med långsiktigt arbete har jobbat upp ett förtroende i respektive rörelser, och som båda har valt att ta ett steg tillbaka. Dessutom verkar partiet ha alienerat många potentiella väljare som är engagerade i klimatet eller brukarvård.

Det strategiska fotbytet har inte bara uttryckt sig sakpolitiskt utan i en del populistiska utspel. Som när Nooshi Dadgostar påstod att en elbil kostar 700 000 kronor när många modeller går för hälften, eller i en intervju med DN Kultur föreslog Babben Larsson som kulturminister. Om syftet är att peka finger åt medelklassen så har man lyckats, men jag undrar hur många potentiella väljare det finns bland kultursidesläsare som avskyr finkultur.

Snarare än som uttryck för rötter i myllan framstår sådana uttalanden som ogrundade och improviserade. Den ena stunden skulle man ta ansvar och förhandla med C, nästa krävde man en plats i regeringen. Intrycket av rotlöshet förstärktes i en tuff utfrågning av Nooshi Dadgostar i SVT om partiets kommunistiska historia, där både ungdomsförbundet och målet om ett socialistiskt samhälle kastades överbord. ”Så vilka är ni?”, tänkte nog inte bara jag.

Motargumentet är givet. Om vänstern ska nå glesbygden kan den inte oroa sig för cyklister i innerstaden som vill ”se sin veganism avspeglad i partiprogrammet”, som en vän så träffsäkert uttryckte det. Och visst är skiftet i tonvikt från livsstil till plånbok utmärkt.

Men sådana skiften tar lång tid och genvägar via retoriken kan skada tidigare lojaliteter utan att man når nya. Vänsterpodden Chapo trap house kallade det träffande för en ”fuskkod” apropå Bernie Sanders kampanj 2020 – medvetna om att man inte hade hunnit göra det träliga jobbet att bygga upp en bas i glesbygden, så såg man en möjlighet att ge sken av det genom bombastiska torgmöten och virala videor i sociala medier. Inget ont i det, i synnerhet som man nästan lyckades. Men lärdomen finns ändå där.

Dessutom behöver man nå både bilburen glesbygd och innerstadscyklister om man vill bli ett statsbärande parti. Som Lovisa Broström skrev i Flamman nummer 32 byggdes efterkrigstidens svenska välfärdsstat i en allians mellan den traditionella arbetarklassen och proletariserade tjänstemän, som tillsammans utgjorde ”löntagarna”. I dag är den alliansen helt nödvändig – se bara på hur sjuksköterskor och lärare bidragit till att föra upp välfärdsfrågorna på agendan.

För även om det stämmer att det behöver knäckas några ägg på villaborden i Enskede så undrar man ju var lantomeletten är. Som Flamman har visat backade man i alla mindre orter som man besökte under valturnén, något som har vägts upp av ökningar i urbana förorter som Botkyrka. En del kan nog förklaras med stödröster till MP, men knappast allt, och nog kan även förortsbor stödrösta.

Syftet med strategin är däremot god. Rossana Dinamarca har fel när hon säger till Dagens ETC att man bör ge upp om ”Roy och Roger på macken, vi kommer inte att vinna dem” och satsa mer på storstädernas invandrartäta förorter. Ett socialistiskt parti kan knappast ge upp om glesbygdens manliga LO-arbetare där SD har gjort sina inbrytningar. Man måste hitta ett sätt att vara relevant även för dem. Ingen lätt piruett sannerligen, i synnerhet när S inte vill dansa.

Samtidigt har Socialdemokraterna gått framåt med 2,2 procent och kan påstå sig ha gjort ett bra val då dess högerlutande ledning inte ser partiet som en del av vänstersidan. I så fall lär de fortsätta flirta med Liberalerna för att få till ett samarbete i mitten, och därmed ignorera sambandet mellan de senaste decenniernas nyliberala centrism och högerextremismens återkomst.

Nu behöver alla socialister göra det så svårt som möjligt för högerregeringen att hålla ihop och genomföra sin extrema politik – både vad gäller välfärd, klimat och rasism. Samt börja snickra både på rörelserna och visionerna inför nästa val i god tid.