Överklassen har inte haft en strålande vecka. I DN:s helgupplaga blir Björn Af Kleens reportage Vreden på Östermalm (20/3, 2016) ytterligare ett bevis över hur SD:s populistiska maktanalys tagit sig ända till Strandvägen. Några dagar tidigare stod det klart för ungefär alla som såg Uppdrag Gransknings skattesmitar-program (16/3, 2016) att det är i den svenska överklassen den verkliga systemkollapsen finns. Det moraliska moras som verkar råda för den klass som nästan alltid fått som de vill är genomgripande. Summan av de i utlandet gömda pengarna är hisnande och bedöms av Uppdrags gransknings skatte-expert ligga på omkring 500 miljarder svenska kronor.
Som vanligt är Uppdrag granskning-redaktionen ute efter effektfulla bilder. Det uppstår en kontrastfylld konflikt mellan godsägare Trolle Wachtmeister som vägrar prata med journalisterna om sina ekonomiska förehavanden och bilder i sjukhusmiljö och speaker-röst som samtidigt berättar om hur många undersköterskor de gömda pengarna skulle kunna finansiera. Med hjälp av dessa bilder sätter man också fingret på överklassens syn på sig själv. På Uppdrag gransknings lista återfinns moderata kommunpolitiker som säger att det inte finns någon ”anledning att fiffla nu för tiden. Sverige har anpassat sig lite.” En annan välbeställd kommunpolitiker blir arg när reportrarna ringer och vill veta varför kommunpolitikern valt att bli kriminell.
Reporter: Är det inte relevant att granska förtroendevalda?
Förmögen kommunpolitiker: Jo, det kan det möjligen vara i vissa fall.
Reporter: Men inte i ditt fall?
Förmögen kommunpolitiker: Nej, inte när det rör sig om småsummor.
Lagar är lagar, men rika behöver inte följa dem, särskilt när det bara handlar om småsummor. Ignoransen är inte ny, men lika skrämmande varje gång. Tack och lov är banksekretessen avskaffad för nu måste de kriminella grevarna stå till svars. I alla fall inför Uppdrag gransknings tittare. Från staten så har det utlysts någon slags skattebrotts-amnesti. Tiden man får sitta för grovt skattebrott är högst 6 år. Vore spännande att se Marianne Bernadotte och Frank Belfrage skaka galler. Den svenska överklassen mår fortfarande oförskämt bra.
Hur kunde det bli såhär? Under hösten 2004 avskaffade den dåvarande socialdemokratiska regeringen arvs- och gåvoskatten med hjälp av Miljöpartiet. Man gjorde det bland annat för att ”den var för hög” (upp till 30 procent) och ”slog fel”, men också med argument som att det var tufft för de företagare som lät sina barn ärva företagen, som var tvungna att ”ge bort” delar av företagets värde i skatt. Det bästa motargumentet mot det är att det ändå inte ligger i någons DNA hur bra företagsledare en blir. Ett företag som drabbas av likviditetsbehov (efter att arvskatten är betald) utsätts säkert bara för lite sund ägarkonkurrens.
Den svenska överklassen mår fortfarande bra.
Skämt åsido. Klyftorna mellan de som äger och de som skapar kapital blir allt större. När Thomas Pikettys forskning genom boken Kapitalet i det 21:a århundradet blev känd utanför akademin så kunde den som läst sin Marx, se kopplingarna till Marx Kapitalet. I korthet beskriver hans forskning hur den kapitalistiska ekonomin drivs mot extrema nivåer av ojämlikhet och att det inte är bra för flertalet eller för ekonomin. Piketty har argumenterat för att arvsskatten egentligen inte bör vara hög, men är viktigt för att den gör så att staten får koll på rikedomarna. Men det är inte den enda fördelen med arvskatt. För att vi ska kunna finansiera de hål som finns i den svenska välfärden behöver vi åtminstone ta ett första steg närmare principen skatt efter bärkraft igen. Genom att införa arvskatt på säg 50 procent, som naturligtvis är knuten till en gåvoskatt för att inte kunna ge bort sin förmögenhet, skulle regeringen kunna fylla många av de hål där det nu fattas omkring 500 miljarder. Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.
