Det kan inte vara lätt att ta över Vänsterpartiet just nu – med möjlig regeringskris runt hörnet – men Nooshi Dadgostar har varit klar i sin kommunikation. Vänsterpartiet kommer att fortsätta driva sin linje i las-frågan: de kommer att försvara anställningstryggheten mot näringslivet och regeringen. Vänsterpartiet, under Nooshi Dadgostars ledning, ska bli det självklara valet för svikna socialdemokrater och de LO-medlemmar som har gått över till Sverigedemokraterna – vilket egentligen borde vara självklart, med tanke på att Vänsterpartiets nuvarande politik är klassiskt socialdemokratisk. Fokus i Dadgostars kongresstal låg därför på industrierna och vårdarbetarna – de som bygger och lappar ihop – och till skillnad från Aftonbladets Lena Mellin (1/11) tycker jag inte att det var det minsta otydligt.
Redan nu kan man i intervjuer med Nooshi Dadgostar se ett visst avståndstagande från det som i medier kallas för ”identitetspolitik” eller ”kulturfrågor”, till förmån föra arbetsmarknaden och ägandet. Det är där feministisk och antirasistisk politik kan göra en skillnad för väljarna – Dadgostar lyfter bland annat fram las som en feministisk fråga, och det är positivt.
Däremot tror jag att det är ett misstag att gå med på beskrivningen att ”identitetspolitik” har drivit arbetare i famnen på Sverigedemokraterna. Tvärtom: det är just en effektiv användning av identitetspolitik – etnicitet, kultur och religion framför klass – som ligger bakom Sverigedemokraternas framgångar. Det har högern dragit lärdomar av – särskilt Kristdemokraterna, som försöker mobilisera i princip samma rörelse, men också Moderaterna och Socialdemokraterna. Alla vill åt Sverigedemokraternas väljare, och gör det genom att slå hårt mot asylrätten, förorterna och det som betraktas som icke-svenska eller ”importerade” problem. Det bådar inte gott för framtiden.
Frågan vi som politiskt aktiva borde ställa är givetvis: vilken identitetspolitik är det som drivs och vilka exploateringsförhållanden försöker den dölja? Svenskheten och de så kallade gemensamma värderingarna ställs mot invandringen, när det egentligen handlar om vidgade klassklyftor, och ett försök att kväva vänsterrörelser och vänsterorganisering. Det är inte identitetspolitik så fort transvården eller rasistisk diskriminering nämns, utan de frågorna kan och bör kopplas till en socialistisk politik. Men när borgerlig media och Sverigedemokraterna målar upp en bild av en hotad svenskhet, som aktivt underminerar klassgemenskapen till förmån för nation och nationalitet, måste det kontras med socialistisk politik på bred front.
Vänsterpartiet har på riksdagsnivå blivit experter på att ta avstånd från så kallade extrema element. Nooshi Dadgostar uppmuntrar i Morgonpasset i P3 (27/10) anarkister att rösta på Moderaterna, till exempel. Men det är lika lite kommuniststämpeln som vänsterns identitetspolitik som förhindrar Vänsterpartiet från att bli ett bredare parti. Det är år av nyliberal nedmontering och hegemoni. Den utvecklingen borde bemötas med ett Vänsterparti som är solidariskt med inte bara arbetare, utan också med de vänsterrörelser som är aktiva utanför partipolitiken. Socialismen måste vinna mer än bara procentenheter. Den måste vinna en hel värld.