Nyöversättningen av Albert Camus klassiska verk kunde knappast ha kommit lägligare.
Att Bonniers mitt under brinnande pandemi väljer att ge ut en nyöversättning av Albert Camus moderna klassiker Pesten från 1947 är knappast någon ironisk slump. Just nu är nämligen denna roman av naturliga skäl en av världens mest sålda böcker. Här var jag också på väg att skriva mest just nu angelägna, men då är det lätt att förbise att vi har att göra med ett verk som i sin tydliga allegoriska gestaltning och i sitt starka solidaritetsrop alltid är angeläget.
Till det yttre handlar boken om en svår pestsmitta som drabbar den algeriska staden Oman någon gång på 1940-talet, som därför stänger sina gränser och isolerar sina invånare. Berättelsen drivs av den idealistiske läkaren Bernard Rieux som tar upp kampen mot smittan.
I förlängningen blir det för Rieux också en kamp inte bara mot smittan i sig, utan också emot de mänskliga invecklingar och sociala problem som finns och uppstår på grund av den. Samhällskriser, oavsett om de uppstått av inre eller yttre hot, har ju som bekant alltid många ansikten, vissa av dem rent amoraliska, skrupelfria eller bara absurda, vissa mer hoppfullt medmänskliga.
I Camus Pesten drar många av Omans invånare samvetslöst nytta av smittan på ett personligt, politiskt eller ekonomiskt plan. Andra låter av oklara anledningar falska nyheter och rena myter om smittan spridas. Andra dränker sin oro och sina sorger i alkohol eller i meningslösa aktiviteter. Andra, som Rieux och hans vapendragare i kampen mot pesten, finner den högsta tillfredsställelsen och största trösten i att alltid handla med kärlek till sin nästa.
Samhällskriser, oavsett om de uppstått av inre eller yttre hot, har ju som bekant alltid många ansikten
Det är tydligt att Camus, som var skribent i den franska motståndsrörelsens tidskrift Combat under andra världskriget, skrev Pesten i skuggan av Nazitysklands ockupation av Frankrike som rått bara några år innan romanens tillblivelse, och att pestsmittan i romanen är en allegori över hur sjukt och dött ett samhälle blir när den genuina medkänslan och solidariteten försvinner eller kuvas.
Innan jag nu sitter med Jan Stolpes suveräna nyöversättning i handen, och så klart drar oundvikliga paralleller till rådande coronakris, hade jag inte läst Pesten sedan sena tonåren. Men boken är i mångt och mycket som jag minns den, både gripande i sin allegoriska gestaltning och i skildringen av den ensamme Rieux som, trots att pesten såklart även tränger sig in i hans personliga liv, ändå finner sin tröst i att han ändå varit en av dem som stått upp för sina medmänniskor.
Den Camus vi möter i Pesten är mer en varmblodig moralist än en existentiell filosof. Han och hans hjälte Rieux ståndpunkt om solidariteten som en moralisk skyldighet, är något som fler tycks ta till sig just nu. Precis som coronakrisen är oss en reell väckarklocka över det sociala, ekologiska och politiska läget är Pesten en omskakande läsning.